Det bästa jag någonsin hört på radio var ett slags nyårskrönika som sändes i kulturradion i P1 på nyårsafton 2006. Under rubriken ”Ögonblick” berättade Fredrik Wadström om ”ögonblick man aldrig upplevt men som ändå gjort outplånliga intryck”. I en halvtimme lade han fram historien om Sovjetunionens fall och övergången mot den nya världsordningen och ”den enda vägens politik” med utgångspunkt i Billy Braggs ”Waiting for the Great Leap Forwards” i en liveupptagning från den berömda konserten på The Hackney Empire nyårsnatten 1991. Det går inte att i ord återge storheten i denna radioessä, du finner den här. 34 minuter av public serviceradio när den är som bäst.
En av anledningarna till att jag tycker om programmet är såklart min villkorslösa kärlek till Billy Bragg och Kirsty MacColl (som också medverkade på konserten). En annan att jag de senaste 6 åren varit ansluten till ett center för Östeuropaforskning och har ett stort intresse för social förändring. Men framförallt älskar jag ”Ögonblick” för att jag är en mästare på att inte vara på plats när det händer. Som exempel kan nämnas den legendariska spelningen Turbonegro gav i Hultsfred 1997. Mikael Sörling skrev något dräpande i Close Up om hur eliten fick se Hank von Helvete trycka upp en fyrverkeripjäs i brumman medan idioterna trängdes för att se Kiss på Stockholm stadion. Ni kan ju gissa var jag befann mig…
Fjolårets försuttna möjlighet var utan tvekan när jag i Boston avstod från att åka till Cambridge och se The F.U.’s. Jag skyller på en bruten tå och en ansträngande konferensvecka i ryggen och därtill att mitt förhållande till The F.U.’s inte varit särskilt passionerat (jag drar mig till minnes samlingen Revenge utgiven på tyska Lost & Found, och såklart låtarna på This is Boston not L.A. men jag kunde nog inte sjunga någon av dem på beställning). De skulle dessutom uppträda på en tillställning betitlad ”Thrash vs Hardcore” och jag kände inte igen namnen på övriga deltagare, varför jag misstänkte att jag bara skulle uppskatta det hela till hälften.
Lost & Found Records, we salute you…
I år väntar emellertid en än mer plågsam försakelse. I augusti spelar nämligen 7 Seconds, Adolescents och Zero Boys på Way Out West i Göteborg. WoW är ett påhitt av rent faustiska dimensioner som varje år försökt locka mig till sin västkustska hipster-seans. Jag har hållit för öronen och gått förbi. Lyckades hålla distansen när Afghan Whigs dök upp på affischerna, bet ihop och tänkte på annat när Mark Lanegans namn adderades till listan. Men nu är det svårt att fokusera. Vi tar det igen:
7 Seconds
Adolescents
Zero Boys
Det är som om någon transporterats tillbaka till mitt pojkrum 1993, plockat ett kassettband ur högen på golvet och utbrustit ett ”Hurra! Denna ska vi ha!”.
Jösses. Det kunde lika gärna ha blivit TSOL, 411 och Bullet Lavolta…
Men jag kommer ändå inte att åka. Familjen, arbetet och det faktum att jag redan tillbringat tre veckor på västkusten exklusive en crash-n-grab på West Coast Riot gör att det helt enkelt är otänkbart att åka ner till götet i början av augusti. Likväl gör det ont, rent överjävligt ont.
Mest smärtsamt med den här soppan är Zero Boys. De känns på något sätt som mitt band, även om jag tror mig hört Hives på P3 göra en cover på ”Civization’s Dying” och kanske ligger Vicious Circle rätt i tiden (särskilt hos Way Out West-publiken kan tänkas). Men för mig är de framförallt förknippade med öppningsspåret på återföreningsalbumet Make it Stop från 1991: ”Beach Blanket Boi oi oi”. Den är strax över minuten lång, sprudlande, snabb, omöjlig att sjunga med i och låter helt annorlunda än deras 80-talsgrejor. Den ingår inte i Zero Boys ouvre på Spotify och jag vet inte om de kommer att spela den i Göteborg. Men tänk om de skulle göra det…
Guns of Brages 