Inlägg märkta ‘fat mike’

Högerhanden är fortfarande gipsad men jag kan inte hålla mig ifrån tangentbordet längre. Ni har fått vänta länge, men såhär minuterna innan Melodifestivalen drar igång fortsätter jag Guns of Brages topp 50-lista över amerikanska punk och hardcorealbum. I afton en personlig favorit som inte riktigt får den uppmärksamhet det förtjänar. Till hösten fyller den 20 år. Håll till godo!

En av NOFX mest populära och önskade låtar är ”Bob”. Varför förblir en gåta. Låten om den festglade Bob som, efter 15 års krökande, ställs inför valet att sluta dricka eller dö, och som finner en ny riktning i livet genom skinheadkulturen, har inte varit helt lätt att fördra. Själva berättelsen hör visserligen till en av Fat Mikes finare, men musikaliskt fiskar den i de grumliga vatten som vi bara kunde ana på White Trash… men som sedan definierade NOFX 1990-talsproduktion. Ändå hör detta album till NOFX’ bästa, näst efter EPn The Longest Line (1992: Fat Wreck), som otvivelaktligen var deras största stund.

En orsak till att White Trash… inledde bandets resa mot Margaritaville stavas Aaron Abeyta, till vardags känd som El Hefe. Skolad musiker tillika multiintrumentalist tillförde han nya element till NOFX redan breda ljudbild. Det var nu som trumpeterna och de roliga rösterna gjorde sitt intåg. På gott och ont. Konsekvensen av detta blev att NOFX alltmer utvecklades mot ett ofarligt partyband och det krävde en George W Bush i Vita Huset för att få Fat Mike att börja tala allvar (nåja) och hitta tillbaka till den svarta humorn.

Men detta är egentligen ovidkommande för vad som utgör det här albumets verkliga storhet. White Trash… kan nämligen med fördel betraktas som ett konceptalbum på temat identitetskris. Det visar sig redan i titeln: genom att reducera de fyra medlemmarna till etniska stereotyper anspelar man på den överhettade debatt om identitetspolitik som fördes bland USAs intellektuella under 1990-talet. Vad som i spåren efter medborgarrättsrörelsen inletts som ett progressivt initiativ för att erkänna minoriteternas rättigheter i majoritetssamhället, hade förvanskats till ett slags särartstänkandets privilegium: människor identifierade sig i första hand som kvinna, afroamerikan, hispanic etc, och istället för att överbygga åtskillnader (som varit projektets syfte) tycktes klyftan mellan olika grupper i samhället förstärkas. NOFX såg det absurda i detta och var snabba med att driva gäck med fenomenet (inte minst i latino-reggeaen ”Johnny Appleseed”). Omslagsfotot understryker genom att kapa musikerna vid halsen: de står där som ansiktslösa företrädare för sin minoritetstillhörighet.

Men när skivan börjar snurra inser man att NOFX besitter en djupare förståelse för identitetsproblematiken än att leka med stereotyper. Inledande ”Soul Doubt” (som ju har en fonetisk likhet med ”sold out”, vilket kan ses som en bearbetning av det publika genomslag som bandet stod inför), nämnda ”Bob”, ”Straight Edge”, ”Liza & Louise”, ”She’s Gone”,  och ”Buggley Eyes” behandlar på olika sätt personer i kris och tillvarons sökande efter ett autentiskt själv under senmoderniteten. Och jakten på en identitet går genom subkulturer, sexualiteter, droger och skörlevnad. Vår vilsenhet och jakt på oss själva sker inte utan offer, vilket det näst sista spåret på skivan,  ”She’s Gone”, visar.

Egentligen skulle det vara fullt tillräckligt att bara skriva om ”She’s Gone”. Den hör till Fat Mikes mest personliga och gripande låtar, i stil med ”Lori Meyers” och ”My Orphan Year” men med en smärta och indignation som överglänser dem båda. I sin förrädiska enkelhet handlar den om klyftan mellan och inom människan, det icke-identiska, eller kanske ”dödsdriften”, som Freud kallade det, gestaltat genom berättelsen om en flicka som blir övergiven av sin mamma. Men den sentimentala tematiken till trots rör det sig inte om något simpelt melodrama, utan om ett minimalistiskt utforskande av mänskliga relationer när de är som allra mest komplexa: längtan, svek, beroende. Den inledande versen levereras med en kyla som ger rysningar:

A blackened wick is what remains
The flame was blown out just recently
Although the candle hadn’t burned down to the stick
It won’t be lit again, the day won’t be so bright
We don’t know what she may have been
All we know is what she left behind
An apartment cluttered with children’s toys,
Photos of good times

Genom ett suggestivt och fragmentariskt narrativ får vi fler och fler ledtrådar till en mångbottnad berättelse som kulminerar i det ofattbara, outhärdliga:

Carol Anne stands alone in the school yard
All the other children have gone
After waiting for hours,
She can’t understand why her mother left her sad

Att det är en låt som berör märks inte minst då man loggar in på sajten songmeaning.net där människor inte bara saluför sina tolkningar av textens innebörd, utan också inspireras till att dela med sig av egna erfarenheter av att ha levt i dysfunktionella familjer med föräldrar, syskon, partners som missbrukar eller tagit livet av sig. På samma sätt som jag en gång berördes djupt av låten i fråga var vittnesmålen om smärta och hjälplöshet på songmeaning många gånger en svårsmält läsning. T ex den ensamstående pappan som melankoliskt  beskriver sin och dottern plåga av att se mammans knarkande:

I met my Ex wife in a subhumans mosh pit maybe 10 years ago. She used to be a model, and a heroin addict. We had a beautiful daughter together. My ex wife was insane. Maybe I wasn’t a great husband either.

Det är onekligen tungt att ta del av vanmakten och rädslan för att någons mamma eller pappa ska ta en överdos eller hamna i fängelse. Men bland de mänskliga tragedierna finner man också upplyftande kommentarer om låtens betydelse och kvaliteter. ”Det här är deras bästa låt”, någon har lagt upp en hel collegeuppsats om låten.Många tycks dela min egen förundran över hur det kommer sig att NOFX ständigt ska behöva förknippas med låtar som ”Bob”, när vidden av deras gärning snarare borde mätas utifrån verk som ”She’s Gone”. Ja, varför?

Lyssna också på
NOFX – Punk in Drublic
NOFX – The Longest Line
Screaching Weasel – Wiggle

Family Man

Publicerat: maj 8, 2011 i punk
Etiketter:, , , ,

Family Man

Det finns få positiva bilder av fadersrollen inom punk. Ett par exempel som jag spontant tänker på:

My daddy’s a lazy middle-class intellectual… (”21th Century Digital Boy”, Bad Religion).

Warm summer night I was drinkin’ with my dad/He tried to give me love that I never had/ But he showed more love to his bottle of wine/ So I had to go out to find love of another kind (”Radio”, Rancid).

My Old Man’s a Fatso (Angry Samoans).

Och så naturligtvis Henry Rollins’ spoken word-salva riktad mot den ängslige, trygghetssökande och hopplöst töntiga familjemannen:

Family man,
family man with your life all planned
your little sand castle built,
smilin’ through your guilt,
family..man
here i come.

Så hur hanterar man det stora klivet in i ansvarstagande och auktoritet när man rusat fram genom livet med ett långfinger i luften? Går det att kombinera faderskapet med punklivet med trovärdigheten i behåll? Det är visserligen en gammal fråga och jag är inte ensam om att fundera kring den (och helt ärligt tycker jag inte att det är något större problem) men den har aktualiserats i och med lanseingen av 2011 års mest intressanta dokumentärfilm: The Other F-Word.

Jag ska genast bekänna att jag inte har sett filmen (den har än så länge, vad jag vet, bara visats i USA) men av de trailers som ligger uppe på hemsidan att döma så verkar den klart sevärd. Eller vad sägs om att se och höra veteranerna Tony Adolescent, Fat Mike, Lars Frederiksen, Mr Brett, Greg Hetson, Tony Hawk mfl förhålla sig till frågor som läggningstider, tandborstning, läxläsning etc?

”Avantgardet har åldrats” är en sån där fras som ofta dyker upp i mitt huvud, t ex när jag såg Henry Rollins’ talkshow för ett par år sedan. Tema, gäster, perspektiv och attityd kändes plågsamt förutsägbara och jag var inte värst imponerad av programmet. Visst föreligger en risk att The Other F-Word bjuder på liknande upplevelser och det är klart att man kan se filmen som ett tragiskt dokument över oförmågan att mogna och växa upp. Men jag anar snarare ett fräscht och uppmuntrande initiativ — filmen visar att musiken och livsstilen inte bara hör de aviga tonåren till. Det blir till en hyllning till punk och HC som koncept och tar denna kulturyttring på allvar. För det är ju ganska enkelt att vara en trotsig rebell när hela ens omgivning förväntar sig av en att man ska vara det; medan det blir ett aktivt (och kanske modigt) val först när man har att göra sig någon form av plats i det samhälle som man ilsket kritiserat.

Att bli farsa innebär onekligen att man förväntas ta ansvar och bli en auktoritet. Men mycket handlar det om att ta ställning och pröva sina värderingar. Det är klart att det bjuder på både livskris och identitetskris. Lätt då att man faller in det förväntade och färdigformulerade sättet att vara på. Punken har alltid varit bra på att ifrågasätta sånt och jag tror att det är delvis därför som mitt intresse intensifierats de senaste åren.

Där jag bor finns det lyckligtvis gott om dammsugarpunkare. För ett tag sen var jag med om den smått besynnerliga men helt fantastiska händelsen att grannen här ovanför (som jag sett i Supersuckers-T-shirt) fällde en gillande kommentar om min Poison Idea-tröja!