Inlägg märkta ‘trallpunk’

Welcome to Bagis

Publicerat: oktober 23, 2012 i punk
Etiketter:, , ,

Det är nog ganska få i vårt land som minns Bay Area-bandet Fifteen. Gott så, det finns få anledningar att återvända till deras mediokra Lookout!-katalog från mitten av 1990-talet. Men jag kan ömka lite för dem eftersom de tycks nästan vara mer hatade än Green Day. Och de hade trots allt ett uttalat vänsterperspektiv.

Jag kommer att tänka på Fifteen och deras dystert socialrealistiska slagdänga ”Welcome to Berkeley” från LPn Lucky (1999) när jag följer upp ett tips från Aftonbladet(!) och lyssnar på svenska Psykbryts debutalbum …och ingen brydde sig ett jota. Ett av spåren har nämligen vissa likheter med nämnda ”Welcome to Berkeley”. Men i det här fallet är det inte ett ”unk rock wonderland” som besjungs, utan min alldeles egen hemort.

Så klart man blir glad!

”Bagis” heter låten (på deras MySpace rubriceras den däremot som ”Bagarmossen”). Det är inte första gången en av mina boplatser blir omnämnd i trallpunksammanhang. Jag bodde t ex under ett par år i Tumba, en ort Mart Hällgren som bekant satt på kartan.

Psykbryt har emellertid valt samma spår som Katarina Gunnarsson på P1 när de ska skildra livet i min förort. Jag är lite känslig för den här typen av förortsskildringar, inte bara för att de spelar en borgerlig privatiseringspolitik i händerna, utan för att de har en tendens att bli självuppfyllande och förstärka negativa stereotyper. För om du är 14 år och sitter med kompisarna på en bänk i centrum och en 40+ kulturtant från Södermalm kommer med en mikrofon och börjar ställa ledande frågor, vad har du för val annat än att spela med? Inte ens tonåringarna i Bagarmossen är så dumma att de inte genomskådar din agenda, Katarina Gunnarsson.

Lite beklämmande tycker jag nog att det är att Psykbryt kör på samma tema. Dock är det underhållande att de återinför begreppet kickers — ett ord som jag, när jag nämnde det för en grupp studenter (födda -90/91) i våras, möttes av ett asgarv. I Psykbryts version får Bagarmossen agera fond åt respektlösa tonåringars urskillningslösa kriminalitet. Och visst kan jag sympatisera med Psykbryts perspektiv eftersom de troligtvis har en annan närhet till sitt objekt än Gunnarsson, men jag vill liksom lägga till att det finns fler aspekter av Bagarmossen, aspekter som från min horisont framstår som mer angeläget att uppmärksamma.

Det sägs att under 80-talet var Bagarmossen hem åt fler sprutnarkomaner per capita än någon annan ort i Sverige. I dag undrar jag om det inte är Christiania-cyklar som man ska räkna per invånare istället. Lägg därtill ett surdegsbageri, gårdsloppisar och gerillaodling och Bagis tävlar med Malmö om att vara Sveriges Portlandia. Det ser kanske skönt ut på ytan: odla ett skägg och dra på sig en begagnad flanellskjorta. Köra lådcykel.

Men det är bedrägligt. Gentrifiering kallas den process som pågått och pågår i så gott som samtliga europeiska storstäder. Mönstret är detsamma: f.d. ”arbetarkvarter” blir hem åt fattiga kulturarbetare/konstnärer och utvecklas till ett slags ”bohemkvarter” som med sin ”mysiga och avslappnade stämning” attraherar reklamfolk och alltmer kapitalstarka hushåll tills dess att de människor som var med att bidra till den ”sköna stämningen” inte längre har råd att bo kvar och får flytta vidare.

Där är vi inte än. Men kanske är det dithän vi rör oss. Det hade varit mer intressant att höra trallpunk kring ett sådant tema.

Förra helgen firade trallpunkinstitutionen Birdnest sitt 30-årsjubileum och Per Granberg bjöd in till stort kalas i Köping. Jag vet inte om det är tillräckligt för att upprätta den svenska trallpunkens rykte men personligen har jag de senaste veckorna njutit av att Granberg lagt upp Birdnest-katalogen på Spotify och på så sätt tillgängliggjort titlar sedan länge bortträngda ur det kollektiva minnet: Sober, Hymans, Soul Patrol.

Nej, sluta inte läsa nu!

Det som väger tyngst för min del är att jag nu för första gången får höra Mart Hällgrens soloskiva Helt Enkelt från 1998. När den ursprungligen släpptes kunde jag inte bry mig mindre, och efter att hört landets dagisgårdar skandera ”ho-ho-ho-ho-hockeyfrilla” fanns det inte mycket som lockade med någonting relaterat till De Lyckliga Kompisarna i slutet av 1990-talet. Men genom åren har jag blivit alltmer nyfiken på att höra hur den där soloskivan lät och då har den visat sig vara tämligen svår att få tag i.

Jag är medveten om att jag med detta alienerar stora delar av läsekretsen, för vilka namnet Mart Hällgren är lika intetsägande som… tja, Tom Nouga. Men i min ekumeniska mission känner jag mig kallad att lyfta fram en livslång guilty pleasure, och lite såhär i efterhand säga ”har den äran” till Birdnest. Delar av mig önskar att jag hade stått där framför scenen på Ögir, med öl i en plastmugg, och sjunga med i ”Betongbarn”…

I CD-häftet till den första Definitivt 50 spänn-plattan (där DLK medverkade med ”Dricka sprit och hålla käften”) kunde man läsa att den dag som det skrivs en bok om Stockholmspunk kommer minst ett kapitel handla om Mart Hällgren. Nu har det gått tjugo år och jag väntar fortfarande på att den där boken ska skrivas. När det snackas Stockholmspunk är det alltid samma gamla tröttsamma Rågsvedsromantik som gäller (se t ex Varför tror ni att vi låter som vi låter? som kom för ett par år sen). Medan Joakim Thåström kanoniserats på längden och tvären har Mart dykt ner till en plats långt under radarn: där den förra fortsätter smeta kajal och leva bohemian-chic i Köpenhamn, är den senare verksam som gymnasielärare i Göteborg (något som om möjligt stärker min beundran). Hursomhelst är det orättvist, för till skillnad från Thåström är Mart Hällgren begåvad inte bara med verklig musikalisk talang, utan också med en högst personlig stil. Jag vet få artister som gjort en melodiskala och frasering till sin på samma sätt som Hällgren: från de tidiga Total Egon-inspelningarna till DLK’s comebackalbum Hugos sång från 2010 finns något unikt och konsekvent. Ett tilltal som på samma gång är komiskt och djupt och som fodrar lyssnarens uppmärksamhet.

Fastän jag var mycket förtjust i DLK såg jag dem bara en gång: 1993 på Smedjan i Falkenberg. Inte utan stolthet noterade jag dagen efter hur jag blivit omnämnd i lokalpressens recension: ”bland publiken fanns allt från gamla punkare till småkids i Bad Religion-tröja”. Från ett litet distro-bord köpte jag en Youth of Today CD: Can’t Close My Eyes/Break Down the Walls utgiven på tyska We Bite. Under 1990-talet hade jag vid flera tillfällen chans att se dem igen men det var inte längre aktuellt. Istället såg jag Soundtrack of our Lives och Bob Hund hur många gånger som helst.

När jag 1999 bosatte mig i Stockholms södra förorter hade jag en kompis som bodde i Tumba. Trots att jag på den tiden jobbade stenhårt på att utveckla en identitet som i dagens vokabulär skulle benämnas ”hipster” kunde jag inte låta bli att känna en sorts besjälad upprymdhet över att få beträda omsjungna marker som Tumba torg. Jag funderade över hur det skulle vara att springa på Mart där nere på bussterminalen och fantiserade ihop en omfattande dialog om musiken och livet.

Visst, ibland har det blivit för mycket av det skojfriska. Halva Tomat var något av en besvikelse — det existentiella djup som varit föremål för låtarna på Le som en fotomodell och Total Egon-samlingen Samling i det gröna var utbytt mot humoristiska kupletter om bulgariska kulstötarkvinnor och dammsugarförsäljare. Som många av mina favoritartister attraherade de också ”fel” publik.

Men 2005 såg jag Mart uppträda med Total Egon på Kafé 44 och slogs då av vilken ödmjukhet varmed han presenterade nya och gamla låtar. Upplevelsen påminde mig om den betydelse hans musik haft för min personliga utveckling — att man inte behöver vara en idiot för att passa in. Glädjande nog behandlas detta tema på ett fint sätt i en av låtarna på soloskivan, med den omisskännligt hällgrenska titeln”Rock n rollormen bet mig i benet”:

Jag skaffade aldrig någon tuppkam
jag började aldrig röka brass
istället så köpte jag gummistövlar

Som avrundning har jag passat på att sätta ihop en liten spellista. Jag har egentligen för många favoriter för att göra något urval. Men ändå, hatten av för Mart, för Birdnest och för den stolta svenska trallpunktraditionen:

Där värmen tar vid (DLK)
Vi är de lyckliga kompisarna (DLK)
Vem behöver nån som behöver nån? (DLK)
Mina fåglar (DLK)
Borlänge (DLK)
Planeter och insekter (DLK)
Stockholmspunk (Total Egon)
Jag är en genomskinlig gas (Total Egon)
Blunda inte nu! (Total Egon)
Ord (Total Egon)
Avis (Mart)
Rock n Rollormen bet mig i benet (Mart)