Arkiv för april, 2013

Det har gått lite mer än hundra år sedan Ellen Key utropade barnens århundrade. I dag är det nästan ofattbart hur radikalt det en gång var — besök vilken raduslänga som helst i någon random medleklassförort och du kommer omedelbart se hur det är kring barnens behov som de flesta svenska familjers liv kretsar. För många av oss är detta så självklart att vi inte tänker på det, eller särskilt ofta reflekterar över att det kunde vara på ett annat sätt. Ändå är vi bara tre, fyra generationer bort från barnauktioner, från Charles Dickens, Kulla-Gulla och för den delen Astrid Lindgren. Och det ska inte heller glömmas bort att långt från alla barn i vårt land omhuldas av den privilegierade medelklasstillvaro som utgörs av ett oändligt pärlband av fredagsmys och bilskjuts till diverse aktiviteter.

Barnet och barndomen är en produkt av moderniteten. Det betyder naturligtvis inte att människor föddes fullvuxna i det traditionella samhället, men kategorin ”barn” existerade knappast. Idén om barndomen som något avskiljt från vuxenlivet är en modern tanke, knappt mycket äldre än Ellen Keys proklamation. Ännu yngre är föreställningen om adolescensen och ”tonåringen”. Denna kategori är såpass ny att många av de första tonåringarna fortfarande finns i livet. Det är lätt att missa, men en av de stora och betydande sociala förändringarna under 1900-talet var just denna upptäckt av barn- och ungdomen och de konsekvenser som denna upptäckt kom att medföra.

Dramatikern Suzanne Osten brukar säga att barnet är den ultimata outsidern. Omyndig, oförmögen, utlämnad åt vuxenvärldens godtycke möter barnet världen. På världens villkor. Tanken att barn har rättigheter är därför i grunden radikal. Kanske är det också därför som de ungas krav på att ta plats i samhället förblir subversiv. Sedan 1950-talet har den oppositionella ungdomen varit en ständigt närvarande gestalt i vår kultur: Saturday Night and Sunday Morning, The Wild One, The Making of a Counterculture,”The Times They Are A-Changing”,”If the youth are united/They can never be divided”, ”Vår generation kommer att flippa ur”… Ibland hotfull, ibland hoppingivande får ungdomskulturen fungera som en sorts samhällsbarometer som reagerar på tendenser och samhällsförändring. Det är inte så lite vi begär av våra unga när vi förväntar oss att de ska anpassa sig till  detta i grunden sjuka samhälle av fundamentala orättvisor och hyckleri.

Någostans bland allt detta finner vi även The Kids Will Have Their Say med sitt omisskännligt ikoniska omslag föreställande ett purungt Boston-crew, knappt torra bakom öronen, på väg upp till stadshuset för att säga sitt.: ”There’s a battle outside and it’s raging…”Det finns något både oskyldigt och romantiskt över kompositionen. Det är inte ett upplopp som avbildas utan någonting annat, mer entusiastiskt i sin fordran. Motivet må vara samhällsomstörtande, men där finns ett blickfång, en logisk riktning. Blicken dras obönhörligen till Al Bariles ryggtavla och det mäktiga budskapet, formulerat i tippex: THE STRAIGHT EDGE. Det är sällan man hör straight edge omtalas i bestämd form nuförtiden, men medge att det ger en viss tyngd. Häromåret hittade Bariles fru jackan på vinden och publicerade ett foto på Facebook. Vad många hade förmodat vara en svart skinnpaj visade sig istället vara en marinblå windbreaker.

Men albumet är ju mer än omslaget. Här finns låtar också. En intressant titel som är värd att ägna särskild uppmärksamhet är ”How Much Art” som reser den relevanta frågan om hur mycket konst vi tål. Den kan tyckas marginell i sammanhanget och det är tämligen oväntat att den dyker upp just här, men den ringar in en central problemformulering för punk- och hardcorekulturen. En etablerad tradition läser den tidiga punkscenen utifrån den bohemiska konstscen som florerade i New York på 1970-talet. Det är en trygg berättelse som tjänar etablissemanget väl. SSD, så unga de än var, förmådde med små medel sätta ord på denna appropriering av punken. Konstvärlden är alltid nyfiken på ”de unga” men har ingen sympati för ungdomen. Den vill förpacka och kategorisera, skapa skapare och verk som kan utgöra en fond för kritikerns självförverkligande. Konsten är ointresserad av kultur och mening så länge detta inte går att underordna det egna meningssystemet. Därför finns det en fara i att lockas till den tillsynes angenäma förståelsen av punken som ett slags postmodernistiskt antiavantgarde. Man kan rentav känna sig lite intellektuell för att man uppskattar punk. Hardcore var en nyttig reaktion mot detta.

Hardcore håller tron vid liv på en scen, något eget, något som inte låter sig korrumperas på liknande sätt som punken och den tidiga rockmusiken. Inte nödvändigtvis en musik för ungdomar, men en musik som håller liv i den unges utifrån- och underifrånperspektiv. Om samhället är sjukt, så säg det: The kids will have their say.

Lyssna också på
H20-s/t
Better than a Thousand-Just One
Warzone-Don’t Forget The Struggle…

I tried to be part of the scene
Bought all The records and magazines
But all The kids just put me down
Laughed and said i was a clown
Said they didn’t want me around
Made me feel so all alone

”Denim Demon” TURBONEGRO

Den här bloggen har sin skarpaste kritiker i min vän Rick Apostle. För en tid sen kom han med den föga smickrande invändningen att ”när jag läser det du skriver kommer jag att tänka på Warzone-låten ‘Do you know what youre fighting for'”. För den som händelsevis inte omedelbart fattar referensen handlar det om när Raybeez mitt i sagda låt ilsket väser:

You got that hardcore look alright/ fuck you man, you just got it from a book

Givetvis har han rätt. Så när som på att jag knappast kan beskyllas för att ha en ”hardcore-look”…

Merparten av min kännedom om hardcore baseras på läsfrukter snarare än levd erfarenhet. Jag har tillbringat oändligt mycket mer tid framför stereon än i moshpits. Jag har aldrig övernattat i en centraleuropeisk squat, aldrig varit på Skylten i Linköping, aldrig ens varit i Umeå… Men hur viktigt är det egentligen att ha ”varit där”? Jag minns att Stig Claesson i något sammanhang framhöll en för mig okänd westernförfattare som sin litterära förebild. Vad Slas fann avundsvärt hos denne cowboyskildrare var att personen ifråga aldrig själv hade bevistat de prärielandskap som han så målande beskrev i sin litterära produktion. Att på ett övertygande sätt ge gestalt åt någonting utan att själv har varit där, sågs av Slas som den högsta formen av litterär fulländning.

Att skriva är att ljuga. Alla som arbetar med texter känner till detta. Många gånger finner man att ens formuleringsiver överglänser ambitionen att förtälja sanningen (i den mån man nu kan tala om en sådan). Samtidigt är det väl just i formuleringskonsten som skrivandet finner sin artistiska höjd, då texten lyfter och blir till något utöver en ren beskrivning av den empiriska realiteten? Det sägs att den mytomspunna artikel som Nick Cohn skrev om New Yorks gryende discoscen, och som var förlaga åt filmen Saturday Night Fever, inte byggde på något djuplodande fältarbete bland guidos i Brooklyn utan på mods i Storbritannien tio år tidigare. Cohn hann nämligen aldrig skaffa sig nödvändigt empiriskt underlag för sin artikel och lånade istället från sina erfarenheter från en annan stilmedveten subkultur. Förbluffande nog gav detta hittepå en bättre beskrivning av verkligheten än verkligheten själv. Alla som hållit på ett tag vet att det egentligen inte är särskilt märkvärdigt, alla subkulturer handlar ju i grund och botten om samma sak: konsumtion och social distinktion.

På senare tid har jag haft anledning att fundera över dessa frågor i anslutning till begreppet ”scen”. Sedan i julas har jag plöjt åtskilliga volymer om amerikanska hardcorescener och därtill ett antal akademiska arbeten om ”scenen” som teoretiskt begrepp. Jag har läst om CBGBs och The Anthrax, om Detroit och Gilman Street, oupphörligen fascinerad över det jag aldrig upplevt men ändå upplevt mig vara en del av på avstånd. Sanningen är ju annars att den verkliga scenen är väldigt proasisk i jämförelse med de fantasier man gör sig. En DIY-spelning innebär väntan, illaljudande soundcheck och dåliga skämt. De magiska ögonblicken är få och hastigt övergående.

Numera har jag en livs levande hardcorescen bokstavligen ett stenkast från där jag bor. Den rekorderliga arrangörsföreningen Stockholm Straight Edge anordnar alltfler spelningar i söderförorten Skarpnäck och trots att mina familjeförhållanden är sådana att jag sällan kommer iväg till moshfestivalerna nere i industriområdet inbillar jag mig att det något speglar känslan av att ha ett 924 Gilman eller CBGBs på promenadavstånd. Nyligen annonserades att The Menzigers kommer att söka sig längst ut på linje 17 på sommarens Europaturné. Och i vår kommer H2O, visserligen inte till Skarpnäck men väl till Stockholm, bokade av SSE. Jag köpte tidigt en biljett, trots att jag i ärlighetens namn ägnat mer tid åt att baktala H2O än att lyssna på dem. Jag erkände mitt hyckleri för Rick Apostle, som köpte deras första Seveninch när den kom nån gång 1995, och han förmådde i vanlig ordning sammanfatta min kluvna hållning: ”Det kändes sent då. Men det var tydligen bara början”. Och på tal om sent och början, om man ska tro det reportage som Musikguiden i P3 nyligen gjorde om Stockholms HC-scen tycks det som om denna snarare tar sin utgångspunkt i ”New Noise” än ”I Know Why”.

Jag är en person som tackar nej till inbjudan och sedan tjurar för att jag inte får vara med på festen. Varför gör man så? Är det så mycket ädlare eller mer tillfredsställande att stå vid sidan av och muttra om att ”visst, de har roligt, men de har inte förstått”? Samtidigt går det inte att vara passivt deltagare i en scen. Antingen är man med, eller så är man det inte.

För ett par veckor sedan gjorde Uppsalaiterna Undergång kaos med Stockholm Straight Edges lokaler i Skarpnäck. Det var en spelning som föregåtts av ett gammalt hederligt flame war mellan regionala scener i de sociala medierna. Jag skulle ha sett Undergång i Göteborg i somras på eftersläckningen till West Coast Riot, men gick vilse och hamnade i stället på Sibylla. Nu fick jag chansen att beskåda deras omvittnat farliga scenframträdande. Crossover har ju varit the shit ett tag, men för mig har det för det mesta varit bara ”shit”. Men stämningen var god. Jag tycker om att botanisera bland merch-bord och sörpla läsk, och förgäves invänta den där totala känsla av samhörighet och gemenskap som är så förknippad med begreppet ”scen”.

Just som jag sitter och skriver detta uppmärksammas jag på hur den svenska HC-scenen än en gång omnämns i internationella sammanhang. Detta bidrag kommer i form av liner-notes till den nya Terror-plattan där Scott Vogel uppenbarligen tog intryck av sitt besök här i höstas.

Glöm för allt i världen inte att lyssna på Musikguiden iP3’s besök i Skarpnäck:  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4067&artikel=5485923&play=4493252&playtype=Ljudklipp