Inlägg märkta ‘tim armstrong’

Okej, detta känns underligt. Tim Armstrong har tydligen skrivit och producerat en punkrockmusikal som har premiär på amerikanska videosajten Vevo lagom till Halloween. Tim Timebomb’s ROCK’N’ROLL THEATER är titeln på det bisarra projektet, och nu ligger en trailer uppe på YouTube:

Mer info hittar ni här.

I den stora regelboken över punkrock står det skrivet att varje punkgeneration ska tilldelas ett eget kärlekspar:

70-talet: Sid Vicious och Nancy Spungen
80-talet: Thurston More och Kim Gordon
90-talet: Kurt Cobain och Courtney Love
00-talet: Tim Armstrong och Brody Dalle

Med undantag för Thurston och Kim är dessa äktenskap i regel tragiska, destruktiva och plågsamt offentliga. De slutar alltsomoftast i död eller vanära (eller både och).

1997 var det så dags för plastpunkarna att få sitt eget gullegull-par att skvallra om och beundra, i och med att Tim Armstrong, Rancids mjuktuffe frontman tog den blott 18-åriga australiensiskan Brody Dalle, inte bara till sitt hjärta, utan till Los Angeles, Rancid punx-klanen och Hellcat Records. Upplägget var mycket romantiskt: Han framgångsrik världsartist (nåja), med ett trassligt förflutet, hon strulig tonåring på rymmen från en dysfunktionell familjemiljö. En blandning av ”Mitt livs novell” och Punk & Disorderly. I låten ”The Young Crazed Peeling” satte Dalle ord på sina erfarenheter:

My name is Brody, I’m from Melbourne
Fitzroy Melbourne, Fitzroy Melbourne
I grew up on Bell St. then on Bennett St.
My mom kicked out my dad for battery
Found a way, found a way,
she found a way out of spiritual penury
Working single mother in an urban struggle
Blames herself now cause I grew up troubled

men det blir bättre:

I love a man from California
He’s the prettiest thing we got the same disorder
The way you feel is OK its never gonna change anyway

Dalle hade redan utmärkt sig som punkmusiker, sin ringa ålder till trots, och att bli den 15 år äldre Armstrongs kuttersmycke och hemmafru var inget alternativ. I Los Angeles skramlade hon ihop ett gäng musiker och under namnet The Distillers levererade hon en injektion råbarkad street-punk i en kalifornisk punkscen som blivit lite väl glättig. Med den egna etiketten Hellcat hade Tim Armstrong skapat en plattform för ett lite skramligare sound än vad Epitaph var förknippade med och stakade själv ut vägen med Rancids femte, självbetitlade, album 2000. The Distillers passade som hand i handske i det sällskapet.

Det finns ett tydligt musikaliskt släktskap mellan de båda makarna. The Distillers komponerade ruffiga men trallvänliga låtar, inte långt från Rancid när de var som bäst och Dalles sluddriga sångstil har jämförts med Armstrongs. Sing Sing Death House var bandets andra album och det var också skivan som gjorde dem kända för en större publik, inte minst tack vare hyllningen till suffragettrörelsen ”Seneca Falls”, som fanns med på soundtracket till TV-spelet Tony Hawk’s Pro Skater 4 (2002). Tiden och andan var fortfarande sådan att den punk som The Distillers framförde befann sig i ett slags alternativ-mainstream och bandet förekom flitigt på Mtv, spelade på Lollapalooza, och inför det tredje (och sista) albumet signade de för Sire rec. På sätt och vis ligger denna historiska kontext dem i fatet: de blir så förknippade med den kommersiellt uppsnyggade och urvattnade Mtv-alternativkulturen anno 2000 att det är svårt att ta musiken på allvar. Annat hade det varit om de uppstått tidigare,  säg 1985…

Framgången för The Distillers visste inga gränser, men på hemmaplan knakade äktenskapet i fogarna. Kombinationen 35-årig nykter alkoholist, tillika kontrollfreak, och 20-årig partybrud med smak för turnéliv och nattsudd, gick inte ihop och 2003 var skilsmässan ett faktum. När f.d. mrs Armstrong kort därefter sågs tillsammans med Kyuss-gitarristen Josh Homme brast det för den hypersensitive Armstrong som utom sig av svartsjuka och förtvivlan, och möjligen också med en ”restraining-order” på halsen, slog till reträtt för att slicka såren hos den lite osunda bromance som Rancid utvecklats till.

Som väntat tvangs fansen, som under ett par år glatt sig med de tillsynes lyckliga tu, välja sida, och de båda lägren strider alltjämt i kommentatorsfälten på webben. En del av näthatarna vill ha det till att det var Tim Armstrong som spökskrev The Distillers låtar, medan andra framställer Armstrong som ett misogynt äckel. Ivern bland fansen att smutskasta står kanske i paritet till den besvikelse som infinner sig när illusionen om det ”perfekta paret” rasar samman i ovärdig bitterhet.

The Distillers lade av i mitten av 00-talet men det verkar som om Dalle gick stärkt ur båda dessa uppbrott, och med sitt nya band Spinnerette motbevisar hon dem som trodde att hon haft exmaken att tacka för sin musikaliska framgång. Häromveckan fick paret Dalle-Homme sitt andra barn — grattis.

Lyssna också på
The Donnas – Get Skintight
U.S. Bombs – War Birth
Spinnerette – S/T

Another East Bay Night

Publicerat: juni 19, 2011 i punk
Etiketter:, , , ,

Det börjar bli ett slags truism att den informationstekniska utvecklingen är spännande, och även om jag inte är någon ”early adopter” så finns det stunder då även jag stämmer in i lovsången över de framsteg som görs. Så var jag t ex länge helt ointresserad av vad Google Maps sysslade med: visst, man kan söka på nästan alla adresser i världen och få en gatubild, so what?

Men en kväll slogs jag plötsligt av vidden av denna möjlighet. För visst finns det ställen som jag helt enkelt inte tänkt på att jag var intresserad av att se — eller som jag tänkt att jag vill besöka men aldrig tror kommer se (en sån plats som jag faktiskt besökt är 98 rue Lepic i Paris dit jag släpade min fru med kameran i högsta hugg av den enkla anledningen att det var där Céline satt och skrev Resa till nattens ände).

Om ni är någorlunda funtade som jag så finns det bara en utländsk adress som liksom kommer av sig själv, som med automatik låter sig knappas in i det där sökfönstret (och då talar jag inte om WE BITE Records högkvarter på Gönniger Str. 3, Pfullingen, West-Germany), nämligen:

924 Gilman St. Berkeley

Det är en kombination man sett så många gånger att dess status som adress nästan är upphävd. Det klassiska navet i East Bay-scenen som sedan 1980-talet drivits i en anda av idealistisk anarkism under parollen:

NO DRUGS

NO ALCOHOL

NO VIOLENCE

NO RACISM

Man kan tillägga att det är ”All ages” som gäller och att man länge haft en ”no majors” policy, d v s att banden som spelar inte får vara signade av stora skivbolag. Alla, i bemärkelsen ALLA, amerikanska punkband har spelat där.

Jag hade aldrig ens funderat över att detta begrepp faktiskt fanns materialiserat i den objektiva verkligheten (som marxisterna säger) och att adressen gick att kolla upp på google maps. När jag väl gjorde det och gatuvyn fyllde min datorskärm blev jag ganska förvånad. Det såg så oansenligt ut: som en liten tegellåda i korsningen av två stora bilvägar.

Så här ser det ut

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, en grotta med dödskallar? Men detta var bara början. Med ens brast alla fördämningar och i rask takt betade jag av dem allihop:

Sharmon Palms

Union District

Albany Hill

Downtown Campbell

West Grand

Golden Gate Fields

Uppmärksamma läsare har nog fattat vid det här laget…

Rancid är ett av de band som genom sin musik, och då naturligtvis Tim Armstrongs texter, lyckats ladda sin hembygd med ett magiskt skimmer. Det är något väldigt speciellt som uppstår när musik blir lokalpatriotisk. Det är vanligt inom hip hop (där man med stolthet ”representerar” sin uppväxtmiljö, sina kvarter) och rockmusiken har länge varit en underavdelning till geografin. Tänk bara på platser som Memphis, Philly, Detroit, Manchester, Umeå. Orter som förknippas med en genre eller ett sound.

Men Rancid beskriver sitt East Bay, sitt Oakland och Berkeley på ett sätt som får lyssnaren att känna något av samma blandning av nostalgi och stolthet som låtskrivaren gjort. Och det är som om jag när jag lyssnar hör ”Håstens torg”, ”ankaret”, ”Sörse” och andra platser från min hemstad där de sjunger ”Albany”, ”Campbell” eller ”Sharmon Palms”. Man vill så intensivt vara med, vara där, och även om det inte är några smickrande porträtt (”white ghettos paint a picture/broken homes & broken bones”) så lockar själva lokaliteten. Kanske är det ett litterärt grepp, en teknik för att förstärka realismen och ge illusion av närvaro? Platser går att förhålla sig till, rentav identifiera sig med. Det finns något liknande i John Fantes beskrivning av Bunker Hill i böckerna om Arturo Bandini.

Jag blev därför först förvånad när jag läste att Tim Armstrong under största delen av Rancids karriär bott i Los Angeles, inte i East Bay. Men denna förvåning gick snart över i en djupare förståelse: naturligtvis kan man bara skriva på det sättet från en exilposition. The Pogues bildades inte i Dublin, utan av andra generationens irländare i London. Om exil eller hemlängtan är en av modernitetens centrala erfarenheter (som Aris Fioretis hävdat) — vi är många som brutit upp med vårt ursprung, geografiskt eller socialt — är det inte konstigt att vi är mottagliga för den där nostalgiska stoltheten inför ”där jag kommer från”.

Sitt senaste album, Let the Dominoes Fall (2009), inleder Rancid med en enkel och rättfram hyllning till det område och de stadsdelar som de blivit ambassadörer för:

Another East Bay night

When the sun goes down and the night come around
And the fog come a’rolling in
When you cast a line to go dance one time
And an old friend invites you in
Hear a punk rock song and we sing along
Everything gonna be all right

Another East Bay night

Well Gran’ma stands on the very same land
On the old house up on the hill
You can see the San Francisco Bay, Alcatraz Albany landfill
And reminisce on the front porch under a yellow light

Another East Bay night

Earthquakes shake and fires take from this view
I’ve seen it all, I’ve tasted smoke as the hills burned
I heard the freeway fall, when there’s nothing to say
Just look into the bay
You know some things, they just feel right

Another East Bay night

I Simone de Beauvoirs memoarer De bästa åren som bl.a. berättar om hennes liv med Sartre under de händelserika decennierna vid 1900-talets mitt nämner hon vid ett tillfälle att ”våra fiender var ingenjörerna”. Detta var under efterkrigstiden då Europa var mitt i färd med att återuppbyggas ur ruinerna efter två världskrig. Ingenjören var samhällets store hjälte. Men för Sartre och Beauvoir var det annorlunda. I samhällsplanerarnas iver såg de den teknokrati som 68-genrationen gjorde uppror mot men som fortsätt att sätta sin prägel på den värld vi lever i.

Jag har ofta tänkt på de Beauvoirs ord och hur de skulle översättas till våra dagar. Idag är ingenjören visserligen fortsatt ansedd men alltmer tycks samhället utsett en annan hjälte, en hjälte som jag, i analogi med Sartre och Beauvoir utsett till min fiende: entreprenören.

Överallt dyker entreprenören upp, som framgångssaga och förebild, som modell för hur arbete och utbildning ska skötas och en livshållning som anses bäst lämpad och föredömlig för vår tid. Något i denna hyllning av den Schumpeterska protagonisten gör mig illa till mods. Som då en företagare som gjort stora pengarpå att köpa upp allmännyttan till underpris, driva verksamheten i botten på ett par år, och sen dra vidare mot nya ”projekt” avfärdar all kritik med den magiska formeln: ”Jag är entreprenör, inte förvaltare”. Så talar en hjälte i Maud Olofssonland.

Men jag har sakta märkt hur den punkkultur jag skattar så högt kan fungera som plantskola för entreprenörer och det gör mig kluven och brydd.

För om man ska försöka koka ned det till någon sorts fundamenta så handlar punken om att göra det själv — DIY. Starta ditt eget band, ditt eget fanzine, skapa dina egna kläder, egna stilar… Visserligen finns det de som hävdar att detta endast gällde på riktigt under några månader i London 1976 men trots alla sediment av varufiering och reifikation som kulturen genomgått därefter så finns något av dessa värden bevarade.

DIY är inte något skällsord, tvärtom, och vi fortsätter att se upp till den som gjort det själv.

Dock måste det väl närmast ses som ett utslag av den hegelianska dialektiken att den subkultur som för 35 år sen formerades i opposition mot vad som då blott var ett embryo av den nyliberalism varigenom Thatcher och Reagan med brutal effektivitet stympade arbetarklassen för decennier framöver, nu visar sig vara den kultur som kanske bäst tjänar samma nyliberalism.

Det finns många exempel på punkentreprenörer som genom flit och skicklighet drivit sina företag mot framgång: Henry Rollins, Ian MacKaye, Ray Cappo, Mr Brett, Jello Biafra, Tim Armstrong… Inte för att jag ifrågasätter deras äkthet — jag upplever ingen av dem som någon ”sell out”, men de personifierar en personlighetstyp som jag inte står helt obesvärad inför: Produktiv, nätverkande, hyperaktiv.

Kanske gäller denna insikt för kultursektorn i stort. Det har väl alltid handlat om att ”leverera” och vara produktiv, och som de s.k. ”kreativa industrierna” intar en alltmer betydande plats i ekonomin så blir den kreative entreprenören till ett slags prototyp för framtidens företagare: Småskalig, DIY, stark lokalförankring. Man ser det på de tatueringsstudior och longboardbutiker som ploppar upp som svampar och tja, hade jag haft kapital hade jkag kanske drivit ett semi-vegetariskt punkcafé för Bagis föräldralediga och frilansare.

Men vad gör man när man inser att ens hjältar samtidigt är ens principiella fiender? Finns det en ”god” entreprenör och hur ser i så fall han/hon ut?

Punken har alltid dragits med detta, att på en gång omfatta individualism och kollektivism. Det går kanske inte att hitta fram till någon logisk lösning på detta, i hög grad handlar det om en affektiv snarare än rationell logik. Ibland verkar det som om upphöjandet av individen och hyllandet av kollektivet är förenliga men de stunderna är korta, illusoriska.

Hur ska en ny punk förhålla sig till ett samhälle där punkens värderingar framstår som norm? Där alla ska ”göra det själv”, ”köra sin egen grej” och ”utmana, ifrågasätta”?

Personligen har jag tagit intryck av konstnären Hannes Mannerheims friska uppmaning från 2010:

SKÄNDA ARBETSLINJEN

VÄGRA JOBBA

SVIK TILLVÄXTEN

VAR OFÖRMÖGEN

Jag vet inte om dialektiken kommer att slå till även i detta fall men om den skulle göra det är det möjligt att resultatet blev det samhälle som jag vill leva i.