Arkiv för mars, 2012

like the old man who shows up here every night
what does he hear in this kind of music?
why don’t you ask him?
find out what you need to know
all ages show
you haven’t lived all there is to live
how old is old?
how old is old?
all ages show
DAG NASTY: ”All Ages Show”

I detta nu överträffar norrlänningar i exil varandra i att övertyga sig själva och andra på Twitter att man kan ha roligt efter 30. Det sker under rubriken #veckaHARDCORE, en hashtag föranledd av morgondagens (30 mars) HC-kavalkad på Kafé 44. Tre hyfsat namnkunniga amerikanska akter besöker huvudstaden men jag misstänker att det inte är deras sverigebesök som är anledningen till att Kaféet är utsålt sedan länge och att man t o m fått tillåtelse att släppa in ytterligare några personer. Nej, orsaken ligger mycket närmre hemmet än så. Det är nämligen den första(?) Stockholmsspelningen för den svenska HC-supergruppen Out of Vogue.

Ni är bekanta med fenomenet supergrupp: Traveling Wilburys, The Highwaymen, Me First and the Gimme Gimmes…

Med medlemmar med förflutet i Abhinanda, Ultimate Concern, Outstand stiger Out of Vogue fram som ett hälsosamt alternativ till Refuseds återförening. Med detta infinner sig också den blandade känslan av upprymd förväntan och ett blaserat ”jaha, det var dags för det nu”. Jag minns när Dolores släppte den grovt underskattade CD-singeln ”Return of the Old School Skater” med Greenberg där medlemmar från Sator och Stonefunkers visade ungdomen var punkskåpet skulle stå. För 10 år sedan var det Topper som för en mogen publik levererade plattityden ”Once a punk, always a punk”. Så nu är det dags för ännu en generation att få sin ungdomskultur omstöpt i hipstertappning i syfte att tillfredsställa alla oss som befinner oss mitt i livet, i någon av Stockholms södra förorter, med ett par barn, ”kreativa” yrken och som dyker upp på brf-föreningens städdag i Jerrys Kids-tröja.

OBS: Jag är alls inte ute efter att göra mig lustig eller raljera. Jag kommer själv att svettas på Kafé 44 imorgon, och i veckan damp äntligen mitt förhandsbeställda ex av Out of Vogues 12″ The Welfare Year ner på hallmattan. I samband med inspelningen av skivan väckte José liv i Umeetiketten Desperate Fight Records och bara det var en stor grej för mig. Lägg till detta att albumet är oklanderligt, helt enkelt helgjutet. Jag blir genuint glad när jag hör bra hardcore. Det är en genre/stil som är mycket känslig, den blir så lätt intetsägande och då står valet mellan att röra sig mot metal eller börja sjunga på svenska. Men här går det rakt fram, rätt in. Det låter som HC låter, som HC alltid har låtit. Jag ser verkligen fram emot att se dem. Särskilt som jag egentligen aldrig deltog när det begav sig. Visst köpte jag skivor och läste drösvis med fanzines men själva den sociala aspekten av hardcore — som tycks vara den del som folk har starkast minnen av — pågick någon annanstans än i mitt sovrum.

Och det är här jag tvekar lite inför morgondagen. Uppladdningen på Twitter där Stockholmsversionen av Richard Floridas creative class hetsar varandra med romantiserande referenser till moshpits i Västerbotten -93 gör att man får intryck av att spelningen på Kafé 44 är ämnad som en intern angelägenhet för ett vuxet och förvuxet kompisgäng. Om det är det som är hardcore så vet jag inte… Jag hatar när det sociala får överhanden. När det blir som Jesse Michaels sjunger i ”Jaded”: ”what was once rebellion is now clearly just a social sect”.

Och nånstans känns det som att morgondagens sanning blir ”what was once a social sect is now clearly just a social sect”.

Men, I haven’t learned all there is to learn…

Ovanpå skivhyllan därhemma ligger en hög med CD-skivor som jag aldrig lyssnar på: Mest sådana som följer med brittiska musiktidningar och på något sätt relaterar till Paul Weller (”Compiled by Paul Weller”, ”Tracks that inspired Paul Weller”, ”Tracks inspired by Paul Weller”, ”A Tribute to Paul Weller” etc).  En av dessa, ofta rätt bleka, diskar följde med ett nummer av MOJO våren 2005. Det var som bekant en tid då ungdomen började nosa på postpunken — Franz Ferdinand hade året innan visat hur stelt man kunde dansa till rytmisk musik, och smala slipsar såldes på H&M. Med titeln Beyond Punk! slog denna MOJO-samling mynt av den nyfödda nyfikenheten och förde samman akter som Mission of Burma, Pere Ubu, Scritti Politti, Souixie and the Banshees… Många av dem uppehåller sig på gränsen till det lyssningsbara, och åstadkommer en negation av det som ursprungligen drog en till musik. Det ska erkännas: jag har aldrig varit särskilt imponerad av postpunken. Konstigt nog, kan tyckas, eftersom jag liksom personifierar målgruppen: anemisk, neurotisk akademikertyp med glasögon. Men jag föredrar dist och desperation framför intellektuella poser.

Dock finns det vissa saker som man inte kommer förbi, oaktat den personliga inställningen. Det finns skivor och låtar, det finns ögonblick. Som när David Byrne dansar med en golvlampa i Stop Making Sense.

Jag har redan tidigare rört vid skillnaderna mellan amerikansk och brittisk postpunk och utvecklingen mot, å ena sidan college- och alternative rock, och å andra sidan indie och britpop. Men det finns vissa fenomen som tycks förena de två kontinenterna. Och det är i det sammanhanget som Minutemen kommer in. De var där när det hände: 1980-1985, dvs. guldåldern för amerikansk hardcore och de var överallt. Ta bara och titta på ett gäng konsertaffischer från den tiden. Minutemen torde vara ett av de mest frekvent förekommande namnen. Detta trots att det finns väldigt lite, rent musikaliskt, som förenar dem med t ex Black Flag eller Necros. Där andra band utmanade genom sin aggressivitet, fart och volym, utmanade Minutemen genom formalistiskt experimenterande.

Även om Minutemen var en trio, och gitarristen D.Boons bortgång 1985 innebar slutet för bandet, är det framförallt basisten Mike Watt som man förknippar bandet med. Watt tillhör amerikansk undergrounds veteraner, ungefär som en David Byrne men som förblivit DIY-scenen trogen istället för att lockas över av samtidskonsten. Om man ska dra parallellen med Storbritannien längre så kan man kanske göra en jämförelse med The Fall och Mark E. Smith. Visserligen framstår Mike Watt som långt mer sympatisk än Smith men precis som med The Fall är Minutemen ett band som åtnjuter stor respekt från en hängiven skara beundrare utan att det riktigt går att förstå vad denna hängivenhet grundar sig i. Musiken är svårtillgänglig, nästan introvert och präglad av jargong och får SST-kollegerna Hüsker Dü att framstå som tuggummipop i jämförelse. Därmed inte sagt att det inte går att göra reklamjinglar av Minutemen — under de mörka åren i början av 2000-talet ackompanjerade bandets låt ”Corona” den vedervärdiga kötthuvudshowen Jackass på MTV.

SST förblir amerikansk punk och HCs mest intressanta skivbolag. Spännvidden på band vars skivor stämplats med den stiliserade etiketten är lika vid som kvalitén är hög: Black Flag, Dinosaur Jr, Descendents, ALL… Enligt legenden grundade Greg Ginn bolaget redan 1966 för att sälja elektronikprylar och det finns gott om berättelser från storhetstiden i början av 1980-talet då bolaget bestod av ett lager, ett skrivbord och en sovsäck. Genom sitt breda anslag lade SST en ytterligare dimension till de artister man gav ut. Sammanhang är som ni vet meningsfulla och jag är säker på att Black Flag hade låtit annorlunda om de inte delat skivbolag med Minutemen. Med SST bidrog Ginn till att ge amerikansk hardcore en artistisk och expansiv, innovativ sida.

Double Nickels on the Dime innehåller 43 låtar, ingen är längre än 3 minuter. Den framträder som en samling fragment, ofta är låttitlarna rena aforismer: ”Do You Want New Wave or do You Want the Truth”, ”The Roar From the Masses Could be Farts” eller ”The World According to Nouns”. Det är bortom spretigt med influenser från alla möjliga håll. Framförallt är det roligt på ett sätt som den brittiska postpunkarna sällan var och de ansluter till en amerikansk tradition av formexperiment som löper från Captain Beefheart till B 52’s. I ett så utpräglat socialt samhälle som USA är så blir t o m avantgardismen tilltalande, den amerikanska modernismen tycks liksom varmare än sin europeiska motsvarighet. Kritiker skulle säga att det är på grund av kommersialismen, dvs att varuformen aldrig är långt borta (t ex att Walt Whitmans poesi kan användas rakt av som copytext), men jag tror snarare att det handlar om ett genuint socialt intresse. Även misantroper och enstöringar är intresserade av människor. Därför är amerikanska avantgardister ofta mycket produktiva. Mike Watt är inget undantag. I dag ger han ut musik, har ett radioprogram och twittrar. Kort sagt, man kommer inte förbi honom och detsamma gäller för Minutemen.

Lyssna också på
Minutemen – Buzz or Howl Under the Influence of Heat
Mission of Burma – Vs.
Saccharine Trust –We Became Snakes

Shameless self-promotion

Publicerat: mars 22, 2012 i punk
Etiketter:

För er trogna läsare som undrar varför jag inte publicerat tätare den här månaden ska jag bekänna att jag i mitt omättliga bekräftelsebehov ägnat tiden åt att försöka etablera mig på den amerikanska nyhetssajten Dying Scene. Det är ett bra namn på en punksajt, och jag gillar deras bevakning, så därför anmälde jag mitt intresse när de annonserade att en plats som skribent var ledig. Och när responsen från Los Angeles var positiv blev jag mycket smickrad. Dock lever jag ett liv som inte tillåter några större åtaganden (särskilt inte på ideell basis) så jag fick till slut säga tack men nej tack. Hursomhelst, mitt första blygsamma bidrag finner ni här.

Men likt Kent anno 2000 lägger jag nu planerna på internationell lansering på hyllan ett tag för att satsa helhjärtat på inhemsk dominans. Vi ses i pitten!