Inlägg märkta ‘john fante’

Another East Bay Night

Publicerat: juni 19, 2011 i punk
Etiketter:, , , ,

Det börjar bli ett slags truism att den informationstekniska utvecklingen är spännande, och även om jag inte är någon ”early adopter” så finns det stunder då även jag stämmer in i lovsången över de framsteg som görs. Så var jag t ex länge helt ointresserad av vad Google Maps sysslade med: visst, man kan söka på nästan alla adresser i världen och få en gatubild, so what?

Men en kväll slogs jag plötsligt av vidden av denna möjlighet. För visst finns det ställen som jag helt enkelt inte tänkt på att jag var intresserad av att se — eller som jag tänkt att jag vill besöka men aldrig tror kommer se (en sån plats som jag faktiskt besökt är 98 rue Lepic i Paris dit jag släpade min fru med kameran i högsta hugg av den enkla anledningen att det var där Céline satt och skrev Resa till nattens ände).

Om ni är någorlunda funtade som jag så finns det bara en utländsk adress som liksom kommer av sig själv, som med automatik låter sig knappas in i det där sökfönstret (och då talar jag inte om WE BITE Records högkvarter på Gönniger Str. 3, Pfullingen, West-Germany), nämligen:

924 Gilman St. Berkeley

Det är en kombination man sett så många gånger att dess status som adress nästan är upphävd. Det klassiska navet i East Bay-scenen som sedan 1980-talet drivits i en anda av idealistisk anarkism under parollen:

NO DRUGS

NO ALCOHOL

NO VIOLENCE

NO RACISM

Man kan tillägga att det är ”All ages” som gäller och att man länge haft en ”no majors” policy, d v s att banden som spelar inte får vara signade av stora skivbolag. Alla, i bemärkelsen ALLA, amerikanska punkband har spelat där.

Jag hade aldrig ens funderat över att detta begrepp faktiskt fanns materialiserat i den objektiva verkligheten (som marxisterna säger) och att adressen gick att kolla upp på google maps. När jag väl gjorde det och gatuvyn fyllde min datorskärm blev jag ganska förvånad. Det såg så oansenligt ut: som en liten tegellåda i korsningen av två stora bilvägar.

Så här ser det ut

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, en grotta med dödskallar? Men detta var bara början. Med ens brast alla fördämningar och i rask takt betade jag av dem allihop:

Sharmon Palms

Union District

Albany Hill

Downtown Campbell

West Grand

Golden Gate Fields

Uppmärksamma läsare har nog fattat vid det här laget…

Rancid är ett av de band som genom sin musik, och då naturligtvis Tim Armstrongs texter, lyckats ladda sin hembygd med ett magiskt skimmer. Det är något väldigt speciellt som uppstår när musik blir lokalpatriotisk. Det är vanligt inom hip hop (där man med stolthet ”representerar” sin uppväxtmiljö, sina kvarter) och rockmusiken har länge varit en underavdelning till geografin. Tänk bara på platser som Memphis, Philly, Detroit, Manchester, Umeå. Orter som förknippas med en genre eller ett sound.

Men Rancid beskriver sitt East Bay, sitt Oakland och Berkeley på ett sätt som får lyssnaren att känna något av samma blandning av nostalgi och stolthet som låtskrivaren gjort. Och det är som om jag när jag lyssnar hör ”Håstens torg”, ”ankaret”, ”Sörse” och andra platser från min hemstad där de sjunger ”Albany”, ”Campbell” eller ”Sharmon Palms”. Man vill så intensivt vara med, vara där, och även om det inte är några smickrande porträtt (”white ghettos paint a picture/broken homes & broken bones”) så lockar själva lokaliteten. Kanske är det ett litterärt grepp, en teknik för att förstärka realismen och ge illusion av närvaro? Platser går att förhålla sig till, rentav identifiera sig med. Det finns något liknande i John Fantes beskrivning av Bunker Hill i böckerna om Arturo Bandini.

Jag blev därför först förvånad när jag läste att Tim Armstrong under största delen av Rancids karriär bott i Los Angeles, inte i East Bay. Men denna förvåning gick snart över i en djupare förståelse: naturligtvis kan man bara skriva på det sättet från en exilposition. The Pogues bildades inte i Dublin, utan av andra generationens irländare i London. Om exil eller hemlängtan är en av modernitetens centrala erfarenheter (som Aris Fioretis hävdat) — vi är många som brutit upp med vårt ursprung, geografiskt eller socialt — är det inte konstigt att vi är mottagliga för den där nostalgiska stoltheten inför ”där jag kommer från”.

Sitt senaste album, Let the Dominoes Fall (2009), inleder Rancid med en enkel och rättfram hyllning till det område och de stadsdelar som de blivit ambassadörer för:

Another East Bay night

When the sun goes down and the night come around
And the fog come a’rolling in
When you cast a line to go dance one time
And an old friend invites you in
Hear a punk rock song and we sing along
Everything gonna be all right

Another East Bay night

Well Gran’ma stands on the very same land
On the old house up on the hill
You can see the San Francisco Bay, Alcatraz Albany landfill
And reminisce on the front porch under a yellow light

Another East Bay night

Earthquakes shake and fires take from this view
I’ve seen it all, I’ve tasted smoke as the hills burned
I heard the freeway fall, when there’s nothing to say
Just look into the bay
You know some things, they just feel right

Another East Bay night