När amerikanska armén i november 2001 tillfångatog den 20-årige ”olagliga kombattanten” John Walker Lindh i de afghanska bergen ljöd ett ramaskri genom USA. Det här var något så otänkbart som en helylleamerikan som inte bara konverterat till islam,utan därtill blivit taliban och till råga på allt nu stred på ”fel” sida och sköt på äkta amerikaner. Man kan lätt säga att han under en tid var Amerikas mest hatade man. 2002 spelade Steve Earle in låten ”John Walker’s Blues” där den unge Walkers öde skildras utifrån ett försök att förstå hur det hela gått till:
I’m just an American boy raised on MTV
And I’ve seen all those kids in the soda pop ads
But none of ‘em looked like me
So I started lookin’ around for a light out of the dim
And the first thing I heard that made sense was the word
Of Mohammed, peace be upon him
När Earle ger, om än i fiktiv form, röst åt nationens paria visar han att där finns något begripligt i det obegripliga. För, visst är det väl sant, som Bruno K. Öijer en gång sa: Att vara outsider i ett sjukt samhälle måste väl ses som ett friskhetstecken.
Runtom i Sverige finns människor om under tonåren lekte med tanken att gå med i hare krishna. Det måste vara flera hundra, kanske tusentals som delar denna erfarenhet. Jag tänker ofta på det, ty jag var en av dem. Svaret på frågan varför denna sekt, som lockat förvirrade posthippies under 1960/70-talet, för att sedan förfalla till att bli en popkulturell driftkucku på 80-talet, kunde utöva någon dragningskraft på 90-talets ungdom finner man i bl.a. den här skivan. Och jag tror att samma impuls som styrde John Walker Lindh ut i öknen är den som underblåste krishnacorescenen i mitten av 90-talet. Öppningsspåret på Attaining the Supreme, ”Better Way” sammanfattar det hela:
Their idea of success is all I detest/I say forget it
All they value today soon gets taken away
Don’t they get it?
They think that happiness can be purchased
I don’t buy it anymore
Shelter var frukten av Ray Cappos andliga törst, hans desillusion inför HC-scenen efter åren med Youth of Today, och en tripp till Indien. Den första skivan, som kom att heta Perfection of Desire (1990: Revelation), var tänkt att bli Cappos avsked till musiken. Planen var att säga tack och adjö till modern dekadens och tillbringa resten av sitt liv i persikofärgad askes.
Men så blev det inte. Huruvida det berodde på en djupare insikt om att musicerandet inte stod i konflikt med ett spirituellt leverne eller om det handlade om en simpel längtan tillbaks till rampljuset, är oklart. Ray Cappo verkar vara angelägen om att i efterhand rationalisera sina livsval. Faktum är att inom ett par år efter att han sagt adjöss till musiken, hade han inte bara knutit sin parhäst John Porcell till bandet, utan också lyckats förvandla honom till tamburinskakande tofsnacke. Ett nytt skivbolag var dessutom startat: Equal Vision, komplett med ett fanzine där barn på 15-16 år berättade om hur de smugglade in rökelse och små gudabilder till pojkrummets altare, utom synhåll för sina oroliga föräldrar.
Nya band bildades i rask takt: 108, Prema, Worlds Collide, och man kan ju ana vilken glädje detta bringade ISKCON, det internationella samfundet för Krishnamedvetande, som decenniet innan hade fått finna sig i att främst vara förknippade med en scen i Titta vi flyger. Elaka cyniker menade att krishnacore-vågen bara var ett slags PR-kupp i syfte att värva barn och unga till sekten. Kanske förekom sådant men av allt att döma var åtminstone de centrala aktörerna genuina i sitt uppsåt.
Men Attaining the Supreme är större än krishna-trenden. Det är en välformulerad civilisationskririk som bärs fram av ett tajt band med ena foten i NYC-scenen och den andra ännu inte nere i den trallvänliga poppunk som utmärkte Mantra (1995: Supersoul) och kommande album. Bland spåren står ”One Concern”, ”Consumer”, och ”Not Just a Package” ut. Tematiskt handlar det om fåfänglighetens fåfänglighet i olika former och till skillnad från senare album har man här jobbar på en seriös, snarare än cool, image. På fotografierna i konvolutet bär man säckiga linnebyxor och sandaler, och läser böcker iförd fåniga pärlhalsband. Och för den här lyssnaren var det just denna ocoola framtoning som framstod som attraktiv. Vilket bättre sätt att säga ”fuck off” till en ovärdig samtid än att ansluta sig till en idiotisk sekt, klä sig i lakan och raka av sig håret?
Och innan man vet ordet av sitter man i Tora Bora-bergen med en Kalashnikov i knät? Nja, för de flesta av oss går det inte så långt.
Hare krishna erbjuder ett sjukt tankesystem som kombinerar det sämsta från två världar: den cartesianska dualismen paras med ett hinduiskt förakt för allt förgängligt. Resultatet blir en livsåskådning som snarare riskerar att förstärka existentiell tomhet än att lindra den, vilket de flesta med erfarenhet från sekten vittnar om. Själv tappade jag intresset vid den absurda personkulten av grundaren ”His Divine Grace” A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada (vilken rimmar illa med ett trossystem som bygger på självutplåning) och nöjde mig med några luncher på Govindas.
Lyssna också på
Shelter – Perfection of Desire
108 – Songs of Separation
Prema – Pebble
Guns of Brages 