Inlägg märkta ‘dys’

Kanske var det när ”Detroit Rock City” spelades i Colin McKayes sektion i Plan B-filmen Virtual Reality (1993), eller så kan det ha varit när Stefan Wermelins ljuva stämma påannonserade ”Paranoid” i ett program om hårdrockens historia i P3 en sen söndagskväll. Hur det nu var innebar andra halvan av 1994 en omdirigering av mina musikaliska preferenser och en omvärdering av gamla värderingar, en omvärdering som innebar en orientering mot ett nyvunnet intresse för metal.

Under ett par år hade det bara varit hardcore som gällt för mig och de mina. Heavy metal förknippades med en inte alltför avlägsen barndom och permanentade hårmanar, spandexbrallor och chockrosa elgitarrer var direkt pinsamt. 1994 var hårdrock blott en angelägenhet för dem som inte hade fattat, för 30-åringarna, för Musik Direkt och Studiefrämjandet — människor som till och med hade missat Nirvana.

Jag var straight edge. Höstens höjdpunkt var när Strife gav ut One Truth på Victory. Vi lusläste Anti-Matter och Equal Vision. Men samtidigt började vi damma av skivorna från vår barndom: Kiss, Accept, Iron Maiden… På den lokala skivbörsen såldes 80-talets hårdrocksklassiker för i snitt 25 spänn per LP. Jag införskaffade Powerslave, DIO, diverse taskig tysk speed från NOISE-etiketten, Mötley Crüe, WASP och Judas Priest. Möjligtvis var det ett första utslag av den nostalgi som sedermera blev så kvävande för mitt lilla kompisgäng.

Då trodde jag att vi var unika, att detta var ett eget sidospår som uppkommit spontant i en liten krets av vänner. Föga anade jag att vad vi i själva verket höll på med var att ansluta till en stolt tradition med anor långt tillbaka till den tidiga HC-rörelsen: övergången till metal.

Aldrig har denna tendens varit lika tydlig som i Boston i mitten av 1980-talet, då SSD fick för sig att förklara för världen hur de rockade, och The FU’s tog sig det milt parodiska namnet Straw Dogs. Aldrig heller har en metalcrossover blivit mer utskälld och hånad än när DYS 1986 gav ut sitt självbetitlade försök till heavy metal på Modern Method. Innan dess hade de varit med om att etablera myten om The Boston Crew — oresonliga nykterhetsivrare som manifesterade sin straight edge-livsstil genom att slå ölglasen ur händerna på trötta punkare eller snärta cigaretten ur munnen på den som försökte ta sig ett bloss.

DYS frontades (och gör så än idag i det band som kallar sig DYS, om än under andra premisser) av Dave Smalley, en man vars breda gärning inom amerikansk hardcore egentligen saknar motstycke. Han har sjungit i band över hela kontinenten, från den aggressiva sxe-predikan i Boston crew, till de kommersiellt framgångsrika mespopparna Down by Law. Han har gett ut skivor på Dischord, SST och Epitaph. Hans omdöme har ibland gått att ifrågasätta, men hans intentioner förblir goda.

Brotherhood är en skiva som tycks överväldigad av den scen den var med och skapade. Det fanns inga förebilder, inga färdiga mallar för vad en straght edge-filosofi skulle innebära, inga yttre attribut att falla tillbaka på, inga etablerade idiom att skandera när inspirationen började tryta. Ett öppet fält med andra ord. Texterna är konfrontativa men positiva (Haven’t changed the world/But we’ve made a start/We’re digging in and fighting smart – ”City to City”).

I American Hardcore medger Smalley att DYS kanske inte var något fantastiskt band, och att metalskivan var ogenomtänkt. Men, framhåller han, vi var så små — just kids. Och kanske är det just den aspekten som skiner igenom på de här tidiga HC-albumen och gör dem så lätta att tycka om och återvända till.

Det finns naturligtvis fler spår i den här metalhistorien: Snapcase, Earth Crisis och Unbroken gjorde nog sitt till, därefter kom Shield från Umeå och efter 1995 gick det inte längre att separera den riktiga dödsmetallen från den veganska. Men till skillnad från 1980-talet visade sig 1990-talet vara en mer förmånlig tid för hardcoreband att ”go metal”.

Lyssna också på
DYS – s/t
Negative FX – s/t
Slapshot – Sudden Death Overtime

Okej:

En enig internationell hardcorescen har hånat och bespottat hans senaste bedrifter med DYS.

Han tigger pengar av sina fans på YouTube och lockar med en T-shirt till den som vill tatuera in hans pajiga ”Punk Rock Days”-logga på sin kropp.

Han har pekats ut som en av få amerikanska punkare på högerkanten (ihop med Michale Graves och A.P. Magee).

Ändå hyser jag inte annat än varma känslor för Dave Smalley, vargflockens kanske goaste gubbe. Han är en legend inom HC/punk, ingen tvekan om den saken, men han är det inte på samma sätt som t ex Henry Rollins, Ian MacKaye, Glenn Danzig eller Jello Biafra är legender. Han har varken utmärkt sig som  råskinn eller som åsiktsmaskin och vad jag vet har han ännu inte förevigats som seriefigur eller actiondocka. På något sätt känns han lite bortglömd trots att han varit ständigt närvarande sen början av 1980-talet .Om han har utmärkt sig på något sätt är det i rollen som en oförtröttlig hygglig kille.

Smalley förespråkar en positiv livshållning, han söker fred mellan straight edgare och skejtare, han ogillar snobbism och elitism i punkscenen (t ex skrev han en karakterisktiskt arg men snäll låt om Maximum Rocknroll) och om du känner att du nog börjar bli för gammal för att lyssna på punk så är han där med en hand på din axel och en tröstande fråga: ”how old is old?”. En lista över band han frontat vittnar med all önskvärd tydlighet om hans gärning: DYS, Dag Nasty, All, Down by Law. Kanske ännu mer säger de skivetiketter som dessa band varit förknippade med: X-Claim, Taang!, Dischord,  SST och Epitaph. Om man skulle rita en karta över min uppfattning, inte bara om musik, utan om politik och kultur — ja hela min livshållning — kunde dessa independentbolag fungera som väderstreck: kombinationen av frihet och solidaritet, att dela med sig, ge support och gör-det-själv, tron på gemenskap, på PMA och DIY, samt övertygelsen om att den enda rimliga hållningen är ”against the grain”.

Jag kommer att tänka på Smalley när jag läser det i övrigt eminenta fanzinet Law & Order #4, när jag lyssnar på Sjuka signaler, eller tar del av musikbevakningen i diverse svenska HC-bloggar. För mig representerar han nämligen en definition av hardcore som är grovt underrepresenterad i dessa sammanhang. Som inte är muskulös och aggro; eller dryg och von-oben-mässig. När den är generös, positiv och inkluderande. Jag är medveten om att det är delikata egenskaper och att de lätt exploateras — vilket väl också varit fallet många gånger och anledning till att den hardcore som vill framstå som ”äkta” antagit just de former som jag nämnde här ovan.

Jag har funderat på detta ett tag, varför det ”hårda och coola” är så tongivande, och jag har en hypotes.  Kanske är det så att Discharge är för svensk HC/punk vad Depeche Mode, The Cure, Sisters of Mercy varit för svensk pop: ett slags filter. I popsammanhang den där gråmulna weltschmerz som all ”seriös” popmusik (Kent, Imperiet) poserar med. (Och som var anledning till att Håkan Hellström blev så sönderkramad: Han erbjöd ett alternativ som visade att det var möjligt att göra musik som var både intelligent och livsbejakande på samma gång).  På samma sätt som det i Sverige inte går att ta en studentexamen utan att införskaffa åtminstone en Joy Divisopn-CD, så verkar det som om hardcoerpunkens givna slutmål är d-takt och rens (alternativt tappra försök att återskapa Kill ‘em All). Följaktligen ser jag det som min uppgift med Guns of Brages att bevisa att hardcore kan vara något mer än metal eller käng. Därför lyssnar jag allt oftare på Dag Nasty och det tycker jag fler borde göra.

När man tänker efter: påminner inte besvikelsen inför DYS ”Wild Card” om den man kände när man hörde CIVs debut-singel ”Can’t Wait One Minute More” första gången? Och draget att uppmana fansen att finansiera inspelningen av en ny LP funkade ju för Marillion. Och slutligen, ska man syna bevisen på Smalleys påstådda konservatism i sömmarna så tycker jag mer att han verkar luta åt en klassisk amerikansk liberalism än någon kuslig konservatism.  Jag är övertygad om att om det ska vara roligt att vara del av en hardcorescen så måste den kunna ha plats för en Dave Smalley.

Eftersom jag tillbringat en knapp vecka på Island vore det på sin plats med ett kort inlägg tillägnat den isländska punkscenen (som verkligen tycks blomstra). Island visade sig vara en rent utomjordisk plats och mitt bland rykande berg och bubblande jord, som förde tankarna till HP Lovecrafts kusliga adjektiv, fann jag en handfull album som fortsatt snurra även efter att jag kom hem.

Framförallt är det etiketten Paradísarborgarplötur (PBP) som förgyllt tillvaron dessa augustidagar. Inte nog med att de har ett starkt stall av sköna artister, de har också gjort hela sin katalog tillgänglig gratis på sin hemsida, vilket förtjänar respekt. PBP har funnits i ca två år och de har än så länge gett ut åtta skivor, men utgivningen är bred och intressant och man håller hög klass byggd på en djupgående förtrogenhet med och genuin kärlek till punkmusik i alla dess olika former och traditioner.

Så, vad har de att erbjuda? Än så länge har jag bara hunnit igenom tre av PBPs släpp men det har varit överraskande bra och jag känner mig därför manad att sprida detta till läsekretsen.

DYS: Andspyrna (2009)

Visst reagerar man på namnet, men här handlar det inte om tidig SXE från Boston utan klassisk kängpunk på isländska. Eller klassisk och klassisk, jag har nog aldrig hört kängpunk med en såhär ren produktion — även om sången är aggressiv så låter det ändå trevligt snarare än brötigt. Det är crust för den som inte längre orkar med oväsen. Visserligen är Islands historia präglad av knapphet och svårigheter och finanskrisen 2008 höll på att sänka ön fullständigt men samtidigt är det det land i världen som har den högsta medellivslängden, ett väl utbyggt välfärdssystem och en obefintlig hemlöshet. Kanske inte konstigt då att den isländska kängpunken låter tämligen gemytlig i jämförelse med sina engelska förlagor.

OFVITARNIR: Steven Hawking/Steven Tyler (2011)

Titeln är obetalbar: Steven Hawking/Steven Tyler. Ofvitarnirs debutalbum är PBPs senaste släpp och kom tidigare i år. Musikaliskt handlar det om skramlig men melodikänslig lofi i stil med band som Guided by Voices och Archers of Loaf. När jag inhandlade skivan på 12 Tonar i Reykjavik fick man en känsla av att ha återvänt till 1997 (i positiv bemärkelse)och den tid då folk lunkade omkring i kofta och Sebadoh-t-shirt. Island är litet — en tredjedel av befolkningen gick i Pridetåget i somras, vad som ser ut att vara en stad på kartan visar sig vara fem hus och en bensinmack — och det finns anledning att misstänka att musikscenerna är ganska små. Men det som är fördelen med detta är att band inte blir nischade i samma utsträckning i större städer (fenomenet är bekant: det är ont om bra engelska band som härstammar från London; i Sverige har Göteborg länge överträffat Stockholm). Jag kommer själv från ett ställe där alla som var inne på nån typ av underground (punk/HC/metal) höll ihop på nåt sett vilket innebar att vi alla fick en ganska bred smak.

The Deathmetal Supersquad: Dead Zeppelin (2009)

Det bästa har jag sparat till sist. The Deathmetal SuperSquad, lägg dem på minnet! Det finns flera anledningar till att jag älskar det här bandet, det lite otympliga bandnamnet till trots, så till den milda grad att man skulle kunna tro att jag uppfunnit dem. Först och främst för att EPn innehåller fem härligt stökiga Hüsker Dü-doftande låtar som det inte går att värja sig emot. Höjdpunkten heter ”Pick-Up Trucks and Dogs” och är en utsökt melodiös lofi-kommentar till den isländska dryckeskulturen. En andra anledning till att jag älskar dem är att de i en intervju uppger att en av deras drivkrafter är att återskapa SST- och Dischord-soundet från 1980-talet och placera det i en samtida kontext (vilket de gör med den äran). Sist men inte minst älskar jag dem för att de har gjort en låt som heter ”Ray Cappo”. Den finns tyvärr inte med på EPn men går att höra i liveversioner på MySpace och YouTube.

På PBPs hemsida kan man läsa att en split med Ofvitarnir och The Deathmetal Supersquad är under produktion. Bara det faktum att man gör en splitskiva gör mig uppspelt och fylld av förväntan. Så medan temperaturen faller utanför, det blir dags att återvända till jobbet med dess kombination av prestationsångest och leda, finns det anledning att se fram emot hösten. Plattan är planerad till november.

Boston came around one night/Push came to shove/And we went down to fight

JUDGE – New York Crew

Denna skiva är ett måste... som jag saknar

Inom kort åker jag till Boston och det har föranlett mig att göra ett nedslag i Boston-scenen (eller Boston-scenerna, för det finns flera). Jag har i ett tidigare inlägg nämnt att man i Boston hade en annan tolkning av straight edge än man hade i New York, vilket tydligen var orsak till en del skärmytslingar  i början på 1980-talet och som förevigats i Mike Judge’s nostalgiska våldsromantik ”New York Crew” varifrån jag citerat ett kort utdrag här ovan.

Som kultursociologiskt orienterad är jag intresserad av s.k. ”fältstrider” där en kamp om mening och värden utspelas, t ex inom konstvärlden. Men det går naturligtvis att applicera på HC: Hur kommer det sig att det var New York-versionen av SXE (med veganism och positiv youth crew-mentalitet) som segrade över den mer brutala Boston-scenen? Visserligen blommar brutala tendenser upp inom SXE alltsom oftast men det vore otänkbart att idag kalla sig straight edge och käka kött.

Visst är det ett grymt omslag?

Det ska medges att jag inte haft någon särskilt nära relation till Boston-scenen. Framförallt är det väl Slapshot som man brukar åberopa men av någon anledning har jag aldrig fastnat för dem (på samma sätt är det med Sick of it All). De flesta av Bostons HC-akter känner jag bara som namn och enstaka titlar (och i viss utsträckning omåttligt coola konsertfoton anno 1981). Men ett av de band som tillhörde Bostons SXE-scen under tidigt 1980-tal, och som hamnar på min playlist inför resan är SSD. Och då är det naturligtvis låten ”Boston crew” som får ackompanjera mitt intåg i stan. Men det finns konkurrenter: Gang Green, Jerry’s Kids, The FU’s och DYS bidrog också till att etablera det tuffa Boston-soundet. Och genom Maximum Rocknroll’s underbara podcast fick jag höra The Proletariat för första gången häromveckan. Rekommenderas!

Förutom Bostons tidiga HC-scen bör man nämna ska-core pionjärerna The Mighty Mighty Bosstones. De började jag förvisso lyssna på först i och med deras mainstream-transition runt 1994 (och då speciellt albumet Question the Answers) för att sedan snabbt bli ointressanta, mest på grund av att deras stil usurperades av Mtv-plågor typ Smash Mouth (och No Doubt). Men när man går tillbaka och lyssnar lite finner man ett helgjutet partyband som definitivt kommer att höja stämningen under resan.

Idag verkar det vara folkpunkarna Dropkick Murphys som är den självklara referensen när man pratar HC/punk och Boston. Jag var upptagen med annat när de dök upp och har varit tvungen att tillägna mig dem retroaktivt. Visserligen ligger min stora kärlek till The Pogues lite i vägen men när jag försöker bortse från mitt bagage och lyssna på dem med rena öron så erkänner jag att det hade kunnat varit vi under andra omständigheter. Användningen av ”Shipping off to Boston” i Boston-rullen The Departed var såklart extremt lyckad. De förmår knyta an till stadens våldsamma historia (och likaledes våldsamma samtid) på samma sätt som hos Bostonförfattaren Dennis Lehane.

Pinsamt nog har jag i veckor gått omkring och trott att även hip-hop-combon House of Pain kom från Boston. Det gör de inte, de härstammar från Los Angeles (så, återigen: This is Boston, Not L.A.).