Inlägg märkta ‘Screeching weasel’

Ja, det stämmer! Guns of Brages har tagit sig an den grannlaga uppgiften att sammanställa en lista över de 50 viktigaste, bästa eller mest intressanta punk/HC-albumen genom tiderna. Dylika projekt är till sin natur subjektiva, godtyckliga och knappast fullkomliga (dessutom kommer det ta minst ett år innan jag når fram till förstaplatsen), men likväl ska det göras. Listan bör läsas snarare som en samling korta essäer/kommentarer till några skivor än en egentlig rangordning. Min enda riktlinje har varit att listan inte ska toppas av The Clash eller Sex Pistols. Kommentera gärna. OK, let’s roll…

Det är bara att beklaga: 2011 har inte varit något roligt år för Ben Weasel, mannen som i ett kvarts sekel frontat den Ramonesdoftande poppunkensemblen Screeching Weasel. Vad som till en början såg ut att bli ett år kantat av triumfer slutade i, om inte katastrof, så åtminstone ett rejält magplask.

I mars släppte bandet sitt första album på 11 år: First World Manifesto. Comebackalbumet var samtidigt bandets premiär på Fat Wreck Chords, ett val av etikett som verkade motiverat minst lika mycket av ömsesidig kamraderi som det var en affärsuppgörelse. I maj skulle ”Weasel Fest” — en tredagarsfestival för att fira bandets 25-årsjubileum — gå av stapeln och bland de band som var inbokade återfanns Teenage Bottlerocket, Chixdiggit och The Queers.

Men så kom den där ödesdigra kvällen i Austin, Texas den 18 mars, som blev 2011 års stora snackis i punkvärlden.

Vad som hände är väl dokumenterat: Ben Weasel hamnade i slagsmål med en kvinna i publiken, konserten avbröts och ett par dagar senare meddelade resten av bandet att de inte längre ville vara medlemmar i Screeching Weasel, Fat Wreck å sin sida lät veta att de inte var intresserade av att ge ut fler skivor med gruppen, Weasel Fest ställdes in och Weasel själv publicerade en ursäkt på sin hemsida.

Detta var inte första gången som Weasel kommit på kant med sin publik, han är en känd provokatör som inte är främmande för att driva gäck med politisk korrekthet, önska livet ur andra musiker och göra sig lustig över sånt som ofrivillig barnlöshet. Många gånger har hans uppträdande lett till handgripligheter, men det var något med händelsen i Austin som signalerade att en gräns överskridits. Delvis har nog den allmänna upprördheten att göra med det osmakliga i att en fysiskt sett överlägsen man slår en kvinna på käften, delvis verkar det som att Weasel, som nu är i 45-årsåldern och tvåbarnsfar, borde varit mogen nog att inte ta till knytnävarna när publiken trilskas. Hursomhelst ledde det som fått namnet ”SXSW-incidenten” till att Ben Weasel blev en paria och vad som följde var nära fem månaders tystnad innan Weasel publicerade en mångordig och syrlig uppgörelse/kommentar i vilken han hävdar att det var han som sparkade de andra medlemmarna, att Screeching Weasel återuppstått med en ny sättning och att höstens spelningar kommer att genomföras som planerat.

Att Screeching Weasel lägger av och återuppstår är inget nytt. Sedan starten i mitten av 1980-talet har de funnits i fem (nu sex) olika versioner. Den första sådana omstarten ägde rum 1991 och i den skepnaden gav man ut fyra  album under första halvan av 1990-talet. Den första av dessa,  My Brain Hurts kom 1991 och var bandets första släpp på Lookout! Records. Musikaliskt innebar denna nystart till en aning mer variation och komplexitet än vad som varit fallet i de föregående två plattorna (ibland hörs t ex en keyboard!) och man kom att närma sig den poppiga punkrock som blivit Lookouts signum. Tillsammans med uppföljarna Wiggle, Anthem for a New Tomorrow och 1994 års How to Lose Friends and Irritate People kan detta ses som Screeching Weasels bidrag till 1990-talets amerikanska punkvåg. Men det melodiösa och poppiga soundet till trots nådde de aldrig den mainstreampublik som tog till sig Green Day och Offspring utan höll sig kvar på punkscenen, där Ben Weasel på det stora hela har varit DIY-idealen trogen.

Skivans omslag, med dess fotografi hämtat ur 1950-talets stereotypa familjeidyll, utgör ett slags ironisk kontrast till den tematik av social och emotionell dysfunktionalitet som präglar låtar som ”Making you cry”, ”Veronica Hates Me” , ”I Wanna be with You Tonight” och ”My Brain Hurts”. I vanlig ordning dryper Weasels texter av förakt och spydigheter, men bland provokationerna och ”you suck”-attityden framträder också en känslighet och ett självrannsakande subjekt som låter en ana att de törnen och pikar som sänds ut mot omvärlden också flerfaldigt riktas inåt, i stil med i Nils Ferlins dikt Igelkott: ”Ty dessa spjut som jag sträcker ut/har genomborrat mig själv förut”.

Spännande nog innehåller My Brain Hurts också en cover: ”I can see clearly” av Johnny Nash från 1972, (idag mest förknippad med en reklamfilm för något resebolag). Där uppstår en flyktig harmoni mellan text och musikaliskt framförande som fyller den avgrund mellan catchy tuggummipunk och asocial lyrik som karaktäriserar de egna låtarna.

Ben Weasel är en begåvad och flitig skribent, vilket inte alltid framgår i låttexterna. I flera år hade han en kolumn i Maximum Rock-n-roll (men fick kicken när hans sidoprojekt Riverdales spelade förband åt Green Day och därmed ”sålde” sig), och han har publicerat en roman. T.o.m. hans av bitterhet och tendens tyngda kommentar till SXSW-incidenten är en välformulerad och underhållande text. Stilistiskt är Ben Weasel en humorist, en gränslös sådan, och även detta framgår då man lyssnar på My Brain Hurts. Vilka de långtgående konsekvenserna av Weasels senaste övertramp kommer att bli återstår att se men troligt är att han och Screeching Weasel (i vilken tappning det nu må uppstå) fortsätter att roa och oroa.

Lyssna också på
Screeching Weasel – Wiggle
Riverdales – S/T
The Queers – Don’t Back Down

Världens jämnaste band

Publicerat: juli 1, 2011 i punk
Etiketter:

Några gånger i mitt liv har det hänt att jag köpt en skiva med Screeching Weasel. Resultatet har varit i stort sett detsamma varje gång: inte besvikelse men likväl ingen större förtjusning. Screeching Weasels produktion är nämligen så jämn att det kvittar om det står 1987, 1997 eller 2007 på baksidan — det låter i princip likadant.

Är detta bra eller är det dåligt?

Det är som om vi är oförbätterligt kluvna inför fenomenet jämn produktion. Å ena sidan ses det som en brist: kreativ stagnation och en oförmåga att utvecklas; å andra sidan kan det vara en tillgång och vittna om integritet och konsekvens.

Sett ur ett konsumentperspektiv är det ganska märkligt — vi vet vad vi får: få eller inga obehagliga överraskningar — ändå uteblir den där riktiga tillfredsställelsen. Varför?

Det fanns en tid då jag verkligen såg fram emot nya skivsläpp från mina favoritartister. Och som det inte förekom några läckage på den tiden (åtminstone inga som nådde mig) och det dessutom var en kännbar utgift att inhandla en CD så blev den där första lyssningen extremt laddad.

Inte sällan bjöd denna första avlyssning på en smärre besvikelse eller oro. Om inte annat bara för att det var nytt och ovant. Men eftersom man investerat så mycket i detta album så lade man sig vinn om att lyssna tillräckligt länge för att börja tycka om den. Och på något sätt är det väl de skivorna som man fortfarande håller högt, de som man kämpat tillsammans med.

Men någonstans avvek jag från denna lojala typ av lyssnande. Plötsligt ansåg jag mig inte längre ha tid att lära känna musiken. Kanske var det ett missriktat försvar mot självbedrägeri? Jag anammade en rent populistisk inställning: om jag inte omedelbart gillade vad jag hörde så var det inget att ha.

Det är ett paradoxalt beteende eftersom jag på de allra flesta områden snarare gjort tvärtom. När det t ex gäller litteratur så är det de svårtillgängliga verken — de som blir begripliga först efter två, tre läsningar — som jag uppskattar. Något motsvarande tålamod har jag inte uppvisat gentemot musiken. Därför trodde jag fram tills i våras att jag inte längre var intresserad av musik.

I januari köpte jag en Screeching Weasel-platta, en nyutgåva av Televisioncitydream från 1998, mest för att den hade ett tilltalande omslag (ett tecknat skelett i kostym, med en TV i handen, omgiven av brinnande skyskrapor mot en röd himmel). Den innehåller 30 korta låtar som enkelt finner sin plats i det oavbrutna flöde av snabba 3- ackordslåtar med retstickesång som utgör Screeching Weasels kusligt jämna produktion. Jag satt i vardagsrummet som lystes upp av en vintersol och erfor den genuina likgiltighet som bara kan infinna sig när man får vad man ber om. Man behöver aldrig lyssna på skivan igen (förutom låten ”Punk Rock Explained” som har en underbar text), den finns, den fyller sin plats, varken mer eller mindre.

Vad jag längtar efter nu är en punkskiva som bjuder lite motstånd, som inte är lätt att gilla och som kräver åtminstone ett tiotal lyssningar.