Arkiv för februari, 2013

För omkring en månad sedan släppte Bad Religion ett nytt album. Jag har precis köpt det och lyssnar på det med den ambivalens som är ofrånkomlig när det kommer till band som en gång varit så viktiga, men som i sin nuvarande skepnad intar en mindre självklar plats i ens liv. Mycket är förutsägbart, väldigt lite lämnas åt slumpen. Det är, som Aris Fioretos uttryckte det i ”Fråga kultureliten” i SVT 2 häromkvällen, som att ha sex med en välbekant älskare/älskarinna. Det handlar inte om något nyhetens behag, men behöver inte vara mindre angenämt för den sakens skull. Den 25 juli ska Bad Religion uppträda på stora scen, Gröna Lund. Nå, det är i alla fall inte Allsång på Skansen. Jag förmodar att de inte kommer att knäcka Bob Marleys publikrekord men är mycket spänd på att få se vad det blir av det hela. Förra sommaren intog Iggy & The Stooges samma scen och jag undrade då vilka som befann sig i publiken. Vilka lockades av affischerna i tunnelbanan? Hur förbereder man sig för att se The Stooges på Gröna Lund bland karuseller och TV4-kändisar? Hur var responsen på ”1970”?

På sätt och vis känns det mer rimligt att se Bad Religion på den scenen. Ända sen ”This is Just a Punkrock Song” vevades i ungdoms-TV har jag upplevt det som att det finns två Bad Religion. Det finns ett Bad Religion som bara är, som skriver och framför sina låtar, ett Bad Religion som är lika bra 2013 som de var 1980. Så finns det ett Bad Religion som är bandet som måste förvalta sin position som ett av de största och långlivade punkbanden around. Jag förstår att det inte är helt lätt, att man inte kan låtsas som det regnar hela tiden utan emellanåt blir tvungen att  förhålla sig till sin historia, till sitt rykte och anseende. Att man måste förlika sig med tanken att man lirar punkrock för tunnhåriga NO-lärare. Men när man är ett fan vill man ju att det ens favoritartister gör ska vara bra och kännas angeläget. Vem älskar en självmedveten institution?

Jag undrar vad jag hade tyckt om det var No Control som de gav ut i år. Den anses som en av deras största stunder — det här är skivan som lanserade det Bad Religion vi känner idag. Samtidigt finns det gott om tillfällen på den skivan som är allt annat än smickrande. Titelspåret gjorde mig full i skratt första gången jag hörde det: Det lät bara struttigt och farbroderligt, som nån form av plojlåt av gubbar som ville sjunga snabbt. Och när Bad Religion gör mig besviken är det ofta när de faller in i gubbstruttet. Men liknande känslor hade  jag även en gång för Bob Dylan och Evert Taube. Det gick över.

Vad som utmärker materialet på No Control är att Greg Graffins sång ofta låter som om den har svårt att hålla samma tempo som kompet. Jag vet inte om det undersökts men jag inbillar mig att just No Control samlar några av de ordrikaste låtarna i Bad Religions ouvre. ”Big Bang” är ett givet exempel. Den alltid lika träffsäkre Mitch Clem har tecknat en seriestrip som föreställer hur en skamsen punkare kliver in på en bokhandel för att köpa fyra lexikon. Kassörskan genomskådar honom som Bad religion-lyssnare och hänvisar honom istället till Bad Religion-ordboken.

It’s funny because it’s true, som man brukar säga. Få artister har i samma utsträckning förmått sina lyssnare att konsultera lexikon och ordböcker för att kunna hänga med i texten. På så sätt har Bad Religion varit en institution för folkbildning. ”No Control” citerar den skotske naturvetaren James Hutton vars bidrag till geovetenskapen anses så betydelsefulla att han ibland kallas den moderna geologins fader. Att Bill Bryson i den underhållande En kortfattad historik över nästan allting (2003) beskriver Hutton som totalt befriad från retorisk förmåga och att ”nästan varje rad han skrev var ett sömnpiller” hindrar inte Bad Religion från att föra in ett citat från honom (och enl. föredömlig akribi ange referensen i textbladet). Eller kanske är det just därför som han passar så bra i en Bad Religion-text? De har ju faktiskt lyckats skriva några av punkhistoriens torraste låttexter. Men samtidigt funnit ett sätt att framföra dessa som väcker nyfikenhet inför ämnen och begrepp snarare än avskräcka.

Det jag undrar inför 25 juli är vilka som utgör Bad Religions publik idag. Som så mycket annat jag gillar har de sedan länge fallit ur nåd hos den skara som bekänner sig till hardcorepunken ”på riktigt”. Samtidigt har jag svårt att se hur dagens plastpunkare skulle ens komma nära Bad Religion. Varför skulle någon börja lyssna på Bad Religion idag? Återstår så de som likt jag fastnat i Epitaph-träsket. Hur ser de ut? Vad gör de om dagarna? Är det lärare och akademikertyper? Kanske en och annan skejtare letar sig dit?

Kanske finns det, på samma sätt som det finns två Bad Religion, också två publiker? Det återstår att se.

Lyssna också på
Anti-Flag: Underground Network
Bad Religion: Recipe for Hate
Bad Religion: True North