Arkiv för kategori ‘Uncategorized’

Mårran

Publicerat: juni 17, 2012 i Uncategorized
Etiketter:, , ,

För en vecka sedan stod Walter Shreifels på en scen i Pomona, CA och förklarade hur det finns en djup släktskap mellan hardcore och Morrissey. Strax därpå avslutade ett återförenat Quicksand sitt överraskninsgig på Revelation Recs 25-årsfest med att spela sin version av ”How Soon is Now”. Lustigt nog var det först häromåret som jag la märke till Smiths-covern i slutet på Slip, vilket är tecken på hur jag aldrig lyssnat på Quicksand och The Smiths samtidigt. Nu är jag inte mindre golvad av Quicksands återförening än någon annan. Att höra den inledande basslingan till ”Omission” eller det desperata gunget i ”Fazer” och se hur de liksom står på tå genom hela settet är utomjordiskt. Titta själva, det tar bara 24 minuter:

Schreifels kommentar är lika sann om den är ironisk i mina öron. När jag började lyssna på Morrissey så var det ju delvis i mening att distansera mig från hardcorescenen. Visserligen har jag i efterhand kunnat se hur Morrissey var emo-vågens naturliga slutdestination, men jag hoppade av tåget tidigare än så. Egentligen var det ett helt annat sammanhang som förde mig till Manchesters svar på vätebomben.

Jag var redigt pretentiös redan långt innan jag hörde ”There is a Light That Never Goes Out”. Även om det finns gott om ingångar i litteraturen genom populärmusiken så gick mina vägar snarare parallellt och ibland i motsatt riktning. Jag tillbringade mina sena tonår i teaterkretsar, skrev och uppförde estradpoesi och experimenterade t o m med industrisynth en gång. Det var i den vevan som en person vars omdöme jag hade största förtroende för (han delade mitt nära perversa förhållande till Kafkas ”I straffkolonin”) sa att jag nog skulle gilla Morrissey. Jag hade visserligen hört talas om The Smiths — som vegetarian var det oundvikligt att stöta på referenser till ”Meat is Murder”. Men jag hade aldrig hört dem och placerade dem i samma fack som The Jam.

Min första Smiths-skiva inhandlades tillsammans med två Beat Happening-CD på Bengans i Göteborg, sportlovet 1997. The Queen is Dead var inte riktigt vad jag hade väntat mig. Det första som jag lade märke till var ljudet på trummorna. Det var en så utpräglad 80-talsproduktion att jag nästan undrade om det kanske fanns två The Smiths och att jag köpt fel. För inte kunde det vara det här som skulle vara så bra? Jag hade väntat mig något mörkare, mer Sisters of Mercy eller Joy Division. Men på grund av hur detta hade introducerats för mig så var det på nåt sätt redan bestämt att The Smiths skulle bli mitt favoritband. En intensiv fas inleddes. Med förälskelse, cigaretter, vår- och sommarnätter på drift.

I nära tio år identifierade jag mig sedan som Morrissey-fan. Jag köpte skivorna. Jag gick på konserterna och köpte turnétröjorna. Det gick såpass långt att jag utvecklade ett slags Morrissey-optik genom vilket jag läste kulturella och konstnärliga uttryck. Det var som om jag värderade saker utifrån en skala som introducerats genom Smiths-skivorna och som sedan kommit att leva sitt eget liv. Till slut gick det på tomgång. En bit in på 2000-talet påbörjades separationsprocessen. När man hör en tredje generation av P3-profiler berätta om att ligga i fosterställning i sitt pojkrum och lyssna på Morrissey så är det fan inte lika intressant längre. Eller att trängas på hovet bland alla påsklijljor och glasögon.

Så jag undrar om Walter hade rätt, om jag drogs till hardcore av samma anledningar som jag drogs till Morrissey? Ursprungligen anslöt jag till den göteborgska Morrissey-receptionen, mer fysisk och aggressiv än den intellektuella stockholmska. Där finns nog en tydlig parallell till hardcore. En annan likhet som jag funnit är att jag känner samma sorts antipati gentemot de andra besökarna på en Morrisseykonsert som jag gör på en hardcorespelning. De som känner mig har många gånger fått höra mig lägga ut texten om hur det inte finns något värre än Morrissey-fans. Alla är de den ende som förstått. Så tror jag inte hardcorekidsen tänker.

En omedelbar reaktion när jag första gången såg en bild på Bad Religion var överraskningen i att de såg så vanliga och prydliga ut. Kort hår och rutig skjorta.

Jag hade svårt att förstå det. Ditintills hade alla band jag gillat bestått av män med långt hår. Redan som mycket liten lades sambandet fast: tuff musik = långt hår. För mig var det så självklart: Kiss, Twisted Sister, Iron Maiden, Mötley Crüe, Metallica, ja t o m Nirvana. Alla förenades de under den vildvuxna manen.

Och så då detta band med det kontroversiella namnet och den vågade symbolen, som lät så tuffa men såg ut som — om inte min, så någons pappa.

Visserligen ingen rutig skjorta, men ni fattar...

Det gick inte ihop till en början men jag vande mig. Amerikansk punk och HC har ofta en förvånansvärt vardaglig image (undantaget så klart GG Allin et.al.).

Jag hade inte tänkt på det så mycket förrän jag häromsistens såg en videoupptagning på YouTube från en konsert med mitt nya favoritband The Night Birds. Där var det nämligen igen: Kort hår och rutig skjorta.

The Night Birds hörde jag första gången strax efter årsskiftet och jag insåg omedelbart att jag funnit ett nytt favvoband. De har släppt ett par singlar; Midnight Movies och Prognosis Negative (riktiga 7″-singlar, that is) och de finns t o m på Spotify! De kör på i klassisk amerikansk punkstil — visst, de är inte ADD/C — men rakt på, habilt och säkert. The Night Birds kommer från New Brunswick, NJ mer vet jag inte.

Kort hår (nåja) och rutig skjorta

Kort hår (nåja) och rutig skjorta

Det finns något sympatiskt i denna anspråkslösa image. Tillskillnad från t ex Rancid som alltmer känns som en maskerad — Lars Fredriksen har t ex setts uppträda i overall(!) — är denna klädsel amerikansk old school-punk trogen. Kanske finns det en särskild amerikansk tradition här? Jag drar mig tillminnes en intervju med David Byrne apropå Talking Heads första spelningar på CBGB’s: ”Vi gick i college och hade på oss sådana kläder som våra mammor skickat till oss”.

Vem som valt ut The Night Birds kläder vet jag inte men de har aktualiserat ett stilistiskt ideal som är hyfsat lätt att efterleva, även för oss som saknar tatueringar, ogillar piercingar och tillbringar eftermiddagarna i lekparken.

Vi kallade det ”träsket” — tillståndet hos den svenska punk/HC-scenen fram till vändningen 93/94 då merparten av band, bolag och fanzines tycktes alltmer träsklika i ljuset av de nya fräscha akter som kom att bli tongivande framöver. Jag har ofta funderat över vad som hände där i början av 1990-talet då scenen ändrade skepnad och blev just ”fräsch” (och vad jag egentligen menade med uttrycket ”fräsch”). Det hände något omkring 1993 i och med Burning Heart Recs första släpp och sedermera Desperate Fight Rec och Dolores’ ansiktslyftning.

Inom kulturforskning har det på senare tid blivit fashionabelt att hänvisa till kategorierna ”det kvardröjande” och ”det frambrytande” i försöken att förstå social och kulturell förändring. Modellen är skenbart simpel och kan i korta drag beskrivas enligt följande: under en given historisk epok går det det att identifiera sådant (t ex levnadsformer, sociala relationer, produktionsformer, vanor, livsåskådningar, teknologier etc) som lever kvar sedan tidigare, och man kan identifiera sådant som är på frammarsch. Det här sker hela tiden och man kan exempelvis fråga sig vilka beteenden som är dominanta idag som är kvardröjande (att prenumerera på en papperstidning kanske?) och vilka som är frambrytande.

Jag tror att man skulle kunna applicera denna idé på punk/HC-scenen i Sverige ca 1993 för att reda ut och göra begripligt vad som hände och hur det hände när det unkna träsket blev till en fräsch scen. Fram till dess kan man säga att scenen framstod som ytterst heterogen i sin mångfald av band, skivbolag och fazines från alla delar av landet. Really Fast-samlingarna som utkom med viss regelbundenhet under 1980- och 90-talen illustrerar perioden i det att de friskt blandade trallpunk, käng, crust, HC etc. De medverkande hörde hemma i orter som Fagersta, Strängnäs, Trollhättan, Finspång och hette saker som 16 Blåsare utan hjärna, Otakt, Trimmad Elg.

Om man skulle genomföra en sådan här analys någorlunda systematiskt skulle man ta hänsyn till diverse sociala, ekonomiska, geografiska, kanske kulturpolitiska aspekter för att försöka fånga in orsaker till förändringen av scenen. Jag är alltför lat för det och tänkte bara kort nämna något om tekniska aspekter:

Det är lätt att glömma men 1993 var det år som vår lokala skivbutik reade ut de sista LP-skivorna för att helt övergå till ett sortiment av CD. De medier som ”träsket” hade burits upp av — vinyl, flexi och kassettbandet blev alltmer marginaliserade i takt med att CD-tekniken ökade i tillgänglighet. Dessutom innebar hemdatorrevolutionen till ett lyft för fanzinelayouten vilket nästan slog ut den gamla hederliga klipp-och-klistra-estetiken.

Jag tänkte fortsätta med nedslag i ett par album där man ser hur skiftet från träsk till fräsch scen utspelas och diskutera dem utifrån kategorierna ”kvardröjande” och ”frambrytande”.

OFFSIDE (Wounded Rec 1993)

Wounded Records, som drevs av Wounded Knee’s frontman Ragge, hade gett ut skivor med Wounded Knee, och nån samlings-EP. OFFSIDE kunde beskrivas som en Really Fast på CD och hade ambitionen att spegla den svenska punk/HC-scenen anno 1993. För många av oss innebar denna skiva ett första möte med Randy och Millencolins bidrag hör till de bästa låtar som bandet spelat in. Men om de två, tillsammans med Fireside representerar det framrytande, så finns det på OFFSIDE gott om kvardröjande formationer: 16 Blåsare utan hjärna, Hux Flux, The Sun, Allena, Wounded Knee. jag säger inte att de är dåliga men de banden var knappast kammen på den våg av punk/HC som sköljde över Sverige under 1990-talet. Även layouten på skivan förtjänar en kommentar. Förpackningen är minimalistisk och funktionell och iläggsbladet ger inte mer än de medverkande artisternas namn och kontaktuppgifter. På själva CD-skivan finns ett fotografi föreställande ett band som spelar. De är långhåriga och gitarristen i förgrunden är träsket personifierad: Einstürzende Neubauten-T-shirt och ett Misfits-klistermärke på gitarren

HARDCORE FOR THE MASSES vol 2 (Burning Heart Rec 1994)

1988 satte ”Babs” ihop en LP med syfte att spegla den svenska punk/HC-scenen. Omslaget betraktas allmänt som  det fulaste som getts ut i landet — det ser ut som om en 13-åring försökt rita sitt eget hårdrocksmonster a la Eddie. men samlingen är habil och representativ med akter som 16 Blåsare utan hjärna, Kazjurol, G-anx och Strebers.

6 år senare gör ”Babs” det igen, den här gången på sitt nystartade bolag Burning Heart (som inom ett par år kommer att bli big business). Hardcore for the Masses vol. 2 släpptes våren 1994 och satsade fullt ut på att ta ett helhetsgrepp på den svenska punk/HC-scenen. 24 band medverkar och CD-häftet är späckat med fotografier och låttexter. När man tittar på listan över band får man en känsla av utrensning. Här finns inga 16 Blåsare utan hjärna, inget Wounded Knee eller Allena. Istället är det randy, Millencolin, Refused, Fireside, Satanic Surfers, No Fun at All och Potlatch för hela slanten. Nåja, enstaka trallpunkare har fått tillträde och från den första Hardcore for the Masses-utgåvan känner vi igen Strebers (nu Dia Psalma) och Tribulation. Från OFFSIDE har Pre-Historic och Hux Flux smugit sig in. Hardcore for the Masses vol. 2 är den arena där vi ser hur det frambrytande faktiskt rör sig mot att bli fältets dominant.

Detsamma syns på Really Fast 8 (1993) och 9 (1994) och det kanske är talande att Really Fast gjorde ett uppehåll på fem år och gav ut vol 10 först 1999. För från 1994 och framåt kommer billiga CD-samlingar (Cheap Shots, Epitone, Straight Edge as Fuck) att täcka scenen. Det är välproducerat, USA-influerat och grafiskt tilltalande. Randy, Refused och Millencolin var stilrena, de höll sig till Epitaph/Fat wreck-soundet, klädde sig enhetligt och fräckt — där fanns inte någon jeppe i pudelfrisyr och Kreator-tisha som saboterade helhetsintrycket —  och skivomslagen var tilltalande. kanske kan man säga att det man kallar ”branding” tog sig in på scenen. Det som fångade mig som ”fräscht” var inget mindre än varumärkestänkande: med en stark identitet och symbolvärde.

På den tiden och långt efter såg jag det som en kvalitativ framgång att svensk punk/HC tog sig ur träsket men jag blir alltmer misstänksam och undrar om det inte var så att de klassiska DIY-idealen kom att ersättas av geschäft. det är en plågsam tanke, samtidigt som det uppmanar till vidare utflykter till träsket. Vad hände med de som var kvardröjande 1993 och sedan inte hördes av längre? Den fräscha scenen hade snart fått sitt eget träsk med akter som Stoned och Ultimate Concern. Säkert skulle man hitta nya frambrytande formationer i perioden kring millennieskiftet men då var inte jag med, så det får bli föremål för framtida efterforskningar.

The Death of John Smith

Publicerat: april 12, 2011 i Uncategorized
Etiketter:,

Vilken är den bästa NOFX-låten?

eller

Vilken är den bästa låten med NOFX?

Lägg märke till hur frågorna ovan syftar på två olika saker. ”Den bästa låten med NOFX” kan vara vad som helst som de har spelat, behöver inte vara något de skrivit själva, utan det räcker med att NOFX framfört den. ”Den bästa NOFX-låten”, däremot, öppnar för rent estetisk-teoretiska resonemang. Det kan visserligen åsyfta den bästa låt som NOFX komponerat, men jag vill pröva påståendet att en NOFX-låt lika gärna kan vara fråga om en idé som om upphovsmannaskap. Utifrån denna premiss skulle det teoretiskt sett vara möjligt att den bästa NOFX-låten varken var skriven eller framförd av bandet ifråga, utan av någon annan artist som är mer NOFX än NOFX själva.

Jag är ibland anhängare av den modernistiske konstkritikern Clement Greenbergs idéer om mediespecificitet. Något förenklat kan de beskrivas som tanken att alla medier som en konstnär kan arbeta med (måleri, skulptur etc) bär på sina specifika drag och med dem  inneboende potentialer och villkor. Lyckad/bra konst är konstverk som lyckas med att realisera och tömma ut de mediespecifika möjligheterna. Jag tror att denna teori går att överföra även på band och artister, dvs att det för varje band — som t ex NOFX — finns låtar där de når sitt ultimata uttryck (och kanske skulle ett annat band kunna nå dit i NOFX’ ställe).

Okej, det blev en alltför pladdrig inledning till något i grunden ganska enkelt: en diskussion om vilken som är den bästa NOFX-låten. Jag ska dock reservera mig och erkänna att detta inlägg endast omfattar första hälften (eller tredjedelen?) av bandets snart 30-åriga(!) karriär och att jag bara har sporadisk erfarenhet av de skivor som kommit efter Heavy Petting Zoo (1996). Men jag har lyssnat en del på deras senaste album Coaster (2009), vilken innehåller en del fina spår som ”We Called it America”, ”Creeping Out Sara”, och ”My Orphan Year”. Så jag ska hålla mig till vad jag kan.

Många av NOFX’ bästa låtar finns med på de tidiga albumen S&M Airlines (1989) och Ribbed (1991) där de utvecklar sin egensinniga energi och humor, och det är här de är som bäst även om de når, i mitt tycke, sina högsta nivåer — både musikaliskt och humoristiskt — på White Trash, Two Heebs and a Bean (1993).

Men i övergången mellan det energiska 80-talet och det allt slöare 90-talet finns ett verk som för mig låter som NOFX när de är som allra bäst. Mini-LPn The Longest Line (1992) introducerade multitalangen El Hefe på gitarr och man kan misstänka att han var en bidragande orsak till de musikaliska utflykter, farligt nära gränsen mot world music, som blev alltmer frekventa från White Trash… till Punk in Drublic (1994) osv. På The Longest Line-skivan är han ett pikant inslag som stundtals bryter igenom. Det är nog anledningen till att just de fem låtarna hör till de absolut bästa som NOFX spelat in. Jag var tvärsäker till en början men nu tvekar jag på huruvida det går att lyfta ut ett av dessa spår som bättre än de andra. Länge tyckte jag bäst om titelspåret: ”The Longest Line” är trallvänlig och fullkomlig som låt betraktad, men den saknar det meckiga sound som gjorde att NOFX satte standarden för hur skatepunk skulle komma att låta för flera år framöver.

Istället faller min röst på den låt som inleds med applåder. En lite mesig stämma deklarerar:

– Hi, we’re NOFX

Applåderna avstannar tvärt. Tystnaden accentueras av en syrsa i fjärran.

Sen kommer ett sånt där elbasintro som inte låter annat än NOFX. Resten av arrangemanget är också det rent NOFX: ett par takter där gitarrerna kör öppna riff (tillslag på ettan), och sedan den karakteristiska växlingen mellan riff på bassträngarna och melodispel på de högre tonerna, allt i en rasande fart. Texten förtjänar ett längre utdrag:

I’ve got respect from the community
I’ve got my bridge game to look forward to
I’ve got this chance, a golden opportunity
As long as I keep doing what I’m supposed to do

You see my wife and kids, they depend on me
To provide them with nothing but the best
I feel it’s my duty, my obligation
To live up to the standards society suggests

So I’ll keep on working for their benefit
And I’ll keep on drinking
I’ll keep on believing, I’ll keep on believing in my life

Det är en sådan text som betyder en sak när man är 16 år och har en hyfsad bild av hur man vill att ens liv inte ska bli. När man sedan är 30+ och sedan länge ofrivilligt fast i konkurrensen (som Houllebecq så skarpt skildrade i sin debutroman) tar man den på ett annat sätt. Vi vill väl alla tro att just jag, just precis jag, har lyckats behålla autencitet och förmågan att leva genuint och ärligt mot sig själv till skillnad från alla de andra dönickarna i kvarteret, på jobbet, i föräldragruppen etc. Det finns någon form av livsvisdom i låten även om den är hånfull mot det sätt att leva på som många av oss ändå tillslut anammar:

Another day of slaving and smiling, buying and trading
Living the life of a wealthy man
But somehow I don’t feel so rich inside
But that doesn’t make sense
I just had this little vacation
As soon as I get this operation taken care of
I’ll start enjoying the good things in life

Det jag tycker är intressant, inte bara med ”The Death of John Smith” utan även med de andra låtarna på skivan är att de är ovanligt seriösa (med undantag för den underbara reggaefinalen i ”Kill All the White Man”). NOFX står ju annars ut som punkens humoristiska retstickor, aldrig sena att sända ut små men smärtsamma kängor mot moralism, politisk korrekthet och religiös dogmatism (en typisk låttitel från deras senaste album: ”Blasphemy, the Victimless Crime”). Det gör att de fortfarande kan kännas angelägna.

”The Death of John Smith” innehåller mängder med riff, harmonier och arrangemang som sedan kopierats in i oändlighet, Fat Mikes röst har fortfarande den retsamma näsvisheten som sedan försvann någon gång 1993/94 och de vassa gitarrerna ger inga andningspauser.

Nästa år har det gått 20 år sedan The Longest Line släpptes och NOFX har nyligen gett ut The Longest EP (2010) som föruom en nyutgåva av mini-LPn också är ett slags samlingsskiva. Det fantastiska tecknade omslaget (som förtjänar en egen essä) har fått färg och befolkats med andra figurer. Så trots alla tecken på motsatsen verkar det som om John Smith fortfarande lever.

Gas Station Roses

Publicerat: april 9, 2011 i Uncategorized

Memphis är rockens hemstad: Sun Studios, Graceland, Aretha Franklin… Nashville, även kallad  Music City USA, är countryns huvudstad och huserar förutom skivbolag C&W-institutionen Grand Ole Opry. Tennessees tredjestad, Chattanooga, har hittills saknat ett musikaliskt epitet men mycket tyder på att stan, med sina ca 170 000 invånare, är DIY-punkens förlovade land.

Det hela är ganska märkligt och mina källor är visserligen få och ofullständiga men i gengäld har mitt möte med Chattanoogascenen inneburit något av en väckelse som hållit i sig över de senaste tre, fyra veckorna. Jag har botaniserat bland band med namn som The Future Virgins, The Jack Palance Band, Giant Tiger, The Hidden Spots och Bathtub Gin. Men orsaken till att jag sitter och skriver det här skrivs med fyra bokstäver och ett skiljetecken:

ADD/C

De gav nyligen ut sin andra LP, Busy Days (på det för mig helt okända bolaget Mauled by Tigers Rec), vilket förärades titeln ”Album of the Month” i Maximum Rocknroll (jag har MMR’s eminenta podcast att tacka för att jag alls hörde dem). Före det har de släppt ett album kallat Keepin’ it Real men jag har inte lyckats få fram någon info om när det kom — allt jag vet är att det återutgavs 2008 i en upplaga som nu är slutsåld och vill man komma åt materialet återstår att beställa på kassett(!) Nåväl, tack vare last.fm och MySpace har jag i alla fall fått tillgång till ett tjugotal låtar från denna i övrigt hemliga och svåråtkomliga orkester och om sanningen ska fram så är det en samling sånger som, om inte förändrat mitt liv så åtminstone återuppväckt en oförfalskad musikglädje på ett sätt jag knappast trott möjlig.

Det finns inget tristare än att höra nyfrälsta och nykära gå på om sina fantastiska upplevelser, och jag vet inte hur jag ska fortsätta, men jag kan inte låta bli.

I all dramatisk gestaltning av romantisk kärlek måste där finnas med ett hot för att förtäta scenen. Ett kärlekspar som gosar på en strand  gör sig inget vidare men om man släpper lös en grizzlybjörn på samma strand får kärleksscenen en annan laddning. I verkliga livet förekommer sällan grizzlybjörnar men visst känns det igen — om du blir förälskad under en resa så sker det inte under den första kvällen utan under den sista, då ni vet att ni kommer skiljas åt nästa dag för att kanske aldrig ses mer. Det kan ju också naturligtvis vara den egna osäkerheten på den andres känslor som triggar samma nu-eller-aldrig-desperation som förälskelse innebär.

Det är inte ofta man känner så för musik, särskilt inte efter att man fyllt 30.

Jag kan höra hur mina läsare vid det här laget låter som kören i Dexy’s Midnight Runnerslåten ”That’s What She’s Like”:

– Tell me what she’s like

– In time, in time…

Egentligen är det överflödigt att skriva om musiken, det skulle räcka med att länka ADD/C:s sparsmakade MySpace-sida och hänvisa till låtar som ”All Things Considered”, ”Gas Station Roses” och ”How the West was Won”. Men något måste sägas.

En produktion som återupplivar det nu så tröttsamma konceptet lo-fi: det låter som om låtarna spelats in rakt av i en källare eller i ett vardagsrum. Här har ingen Mr Brett gjort sig mån om att lyfta fram sången och homogenisera kompet. I gengäld håller arrangemangen riktigt hög klass med avancerade harmonier och strukturer som bekräftar vad vi redan visste: att starka låtar är starka oberoende av omständigheterna kring framförandet.

Det är melodiöst och catchy utan att bli mjäkigt, på det sätt som kännetecknar amerikansk punk när den är som bäst, och som ingen riktigt lyckats med att återskapa annorstädes. De flesta låtar är korta 1.30-2 minuter och lite överraskande har de spelat in en cover på Leonard Cohens ”Famous Blue Raincoat”.

Nåväl, få skribenter behärskar att skriva i affekt och jag borde kanske ha ägnat min text åt den djuplodande tolkning Randy’s bidrag på OFFSIDE-samlingen (Wounded Rec 1993) som jag ursprungligen tänkt. Men det får bli en annan gång. Chattanooga kom emellan och det är åtminstone jag glad för.

Ingenting är obskyrt

Publicerat: april 1, 2011 i Uncategorized

Revenge of the Kamikaze Stegosaurus from Outer Space

Sug på den.

Nå, vi tar den en gång till,

Revenge of the Kamikaze Stegosaurus from Outer Space

En samlings-LP utgiven 1988 på Ax/ction records. En kompilation av mer eller mindre kända punk/hardcore-akter från USA. Den kan nog vara svår att få tag på och det var mest en slump att just den LP:n skulle hamna hos min vän M i början på 1990-talet. Några av de medverkande kände man igen från annat håll: GG Allin, Freeze, Cancerous Growth, men det som utgör plattans absoluta höjdpunkt är en låt som hållit sig långt från mittfåran. Låten heter ”Cheaptalk” och den framförs av ett band med det korta namnet The Stain.

”Cheaptalk” kom att bli ett givet inslag på diverse blandband och det är på många sätt ett besynnerligt spår.

Det hela inleds med en annonsering, som om det rörde sig om en live-upptagning:

”This one’s for all you skaters out there”

Spridda bifall från ”publiken”. Man urskiljer enstaka röster:

”I’ve got a Sims Smith, man”

”Santa Cruz…”

Och så drar det igång. Tempot är högt och mest framträdande är ett gitarrsolo som låter mer metal än punk. Men det låter bra, intensivt, drivet.

Det finns dock ingenting som förberett lyssnaren på den överraskning som väntar i det att vokalisten ansluter till larmet.

Energisk, högt pitchad och så snabb att det inte går att urskilja några ord i versen. Rösten skulle kunna vara ett barns eller en tant. Refrängen är en simpel talkör: ”No more cheaptalk, no more cheaptalk!”.

Hela tiden är den metaldistade sologitarren närvarande, framlyft i produktionen tävlar den med den märkliga sångrösten om huvudrollen i numret. Det hela är över på någon minut.

Det är och förblir en oemotståndlig låt. Man får en känsla av genuin skatepunk från en tid då det epitetet signalerade något vildsint och oberäkneligt. För dem som hört den blir den ett slags shibolet, en nyckel som leder in i ett litet, exklusivt sällskap.

Så har den också levt med mig i nästan 20 år — på gamla dammiga blandband, som referens mellan vänner — och det var först härom året som jag tog mig före att försöka gräva i saken, hitta ett eget ex av låten och kanske en fullängdare.

Det visade sig bli svårare än jag först anat.

I dessa tider av obegränsad tillgänglighet är det lätt att glömma bort erfarenheten av att faktiskt leta efter något. Att inte omedelbart kunna få sin nyfikenhet eller sina begär stillade.

Forskning är mitt yrke och jag är numera van vid att hitta vad jag söker, därför blev The Stains anonymitet en kittlande utmaning och de första sonderingarna lämnade mig med en känsla av att jag nu kanske stod inför något verkligen obskyrt, något som låg fast förankrat i det vi brukade kalla underground och som inte gick att plocka upp av internets allomfattande radar.

Det tycktes omöjligt att hitta någon information om The Stain på webben. de träffar man fick ledde fram till nämnda samlingsskiva. Misstanken att de kanske inte spelat in något mer, att det rörde sig om en tillfällig konstellation, kanske ett skämt, väcktes hos mig. Men vidare efterforskningar gav vid handen att de faktiskt  medverkade på två ytterligare samlingar, utgivna på Mystic Rec på 1980-talet. Skivorna verkade omöjliga att få tag på och ska jag vara ärlig så triggade denna onåbarhet mig ännu mer. Att jaga efter ett band som ingen kände till blev som en föryngringsprocess. Den barnsliga förtjusningen över tanken att ingen på jobbet hade en susning om att denna pärla existerade, jag höll den för mig själv och polerade den…

Så under 2010 överraskades jag av nyheten att Mystic Records återutgav The Stains LP ”I Know the Scam”. Total chock — inte bara fanns där en fullängdare, den gick att få tag på! Begränsad pressning men ändå. Ingenting är obskyrt.

Så, hur låter det?

Plågsamt ojämnt, om man ska vara ärlig.

”Cheaptalk” står ut som den självklara höjdpunkter, spår tre på första sidan. Inga andra låtar har den där intensiva gälla rösten. Men metalgitarren finns med på flera ställen och här blir det faktiskt riktigt intressant. Ett par spår på B-sidan låter som parodier eller svaga varianter på New Wave of British Heavy Metal. Låten ”Day of the Jackal” skulle kunna vara en sjaskig DIO-cover och på andra ställen går tankarna till bortglömda bidrag på tyska hårdrockssamlingar.

Som alltid när ens törst efter kunskap stillas så sker det en förändring. The Stain har fått ett ansikte och ”Cheaptalk” en del av ett sammanhang på ett sätt som jag ännu inte vet huruvida det är av godo eller inte. Hursomhelst kan man konstatera att det inte tycks finnas något som är obskyrt, men innan jag resignerar vänder jag blicken mot Chattanooga, där finns knappt någon internetuppkoppling sägs det mig.