Inlägg märkta ‘randy’

Drygt en månad för sent följer här stänk och flikar ur en festivalrapport från West Coast Riot. Samtidigt tar sig Guns of Brages ett nytt journalistiskt motto: inte först, men bäst!

Jag misstänker att det är försvinnande  få av den här bloggens läsare som tagit del av den eminenta lilla skriften Celine Dion’s Let’s Talk About Love: A Journey to the End of Taste av Carl Wilson. Det är i så fall synd, ty den bjuder på många intressanta iakttagelser om musikens estetiska och sociala dimensioner. Bl.a. får man lära att huvudparten av Céline Dions fans återfinns i arbetarklassen.

En anledning till att just proletärer tar till sig av hennes pompösa skönsång i högre grad än, säg tjänstemän, sägs vara att hennes musik uppvisar en hög grad av skicklighet, och är det något som kännetecknar arbetarklassens smak och uppskattning så är det människor som är bra på det de gör. Därför är också hårdrocken arbetarnas musik. Det är en musikstil som förenar exceptionell skicklighet med jordnära ödmjukhet. Inom medelkassen har man däremot oftare älskat dem som inte riktigt når hela vägen fram, de som inte är särskilt bra på det de gör. De sköna förlorarna som det går att identifiera sig med. Tänk tillbaka på när du gick i skolan: Vilka älskade Henrik Berggren och Broder Daniel och vilka hatade densamma? Var bodde de förra resp. de senare? Vilka gymnasieprogram läste de och vad gjorde deras föräldrar? Ser du ett mönster? Tänkte väl det.

Punkmusiken hamnar här i ett intressant läge eftersom den rymmer både det proletära underlägesperspektivet och de bohemiska konstnärliga pretendenterna. En CBGB-tröja kan härledas både till Agnostic Front och No Wave-scenen. Därmed funkar det mycket bra som ackompanjemang till klassresenärens utvecklingshistoria. I teorin finns möjligheten att utvecklas från industrihuligan till konstkritiker utan att behöva lämna sin subkultur (även om det säkerligen föreligger alltför många sociala hinder).

Street Dogs hade jag aldrig hört talas om när det tillkännagavs att de skulle spela på West Coast Riot. En sökning ledde mig till videon ”Punk Rock n Roll” som jag inte förmådde se klart eftersom det kändes rent genant att se hur en otroligt slapp refräng illustrerades av filmklipp föreställande tuppkamsfrisyrer och ölflaskor. Det var lite ”Drunken Lullabies” över det hela och jag lyckades inte uppbåda ens en gnutta pity-love för dem. När jag senare läste om deras förankring i Boston-scenen och släktskapet med Dropkick Murphys och Bruisers, ville jag ge dem en ny chans. Men jag lyckades aldrig ta mig förbi ”Punk Rock n Roll”. Det pratas ibland i nedvärderande ordalag om hattpunk, men det finns en ytterligare underkategori som är värd att uppmärksamma — gubbkepspunken: Gaslight Anthem, Flogging Molly och delvis Social Distortion kan räknas till dessa män som tagit Ulrik Munther-looken tillbaka till gatan.

Ändå var jag nyfiken på att se vad Street Dogs kunde erbjuda en livepublik, så jag sökte mig in i det tält där de skulle uppträda. Och även om det kändes lite billigt att de spelade ”Blitzktieg Bop” i högtalarna innan de klev på så växte mina sympatier för bandet i och med den spelningen. Visst, ölhävar-romantiken och bromance-stämningen blev väl lite för mycket, och publiken bjöd inte på många skäl till omprövning. Men två tredjedelar in i setet hände någonting. En refräng fångade min uppmärksamhet:

Lookout, its starting again,
The change a new labor age
Support, the EFCA,
Lets go and start it again

Up the union, sing with the band
E-F-C-A Employee Free Choice Act
Up the union

Hörde jag rätt? Ja, omkvädet ”up the union” upprepades tills dess att all eventuell tvekan var bortblåst. Jag erkänner att jag många gånger känt en viss trötthet inför den slentrianmässiga arbetarromantik som alltför lättvindigt kommer över en sån som Lars Frederiksens läppar (på samma sätt som min vän Fredrik utropar ”Son of a Plumber” när jag ägnat för många timmar åt att tjata om det svenska klassamhället). Det går på tomgång, frikopplat från den egna erfarenheten. Men sjunger man om facket, då har man fanimig med mig på tåget igen.

Jag klev ut ur tältet och hann dricka en öl innan Anti-Flag skulle gå på stora scen. De tillhör inte heller några favoriter. Det lilla jag vet om dem förknippar jag med pk-rock i Propaghandis ädla skola, men ser man dem på bild så blir man lätt nedslagen: Tuppkam o kajal, svart skjorta och vit slips. En look inte som inte står långt från Sum 41. Så förväntningarna var även här extremt lågt ställda. På sin höjd hoppades jag på att få höra ”Underground Network” eftersom den handlar om mitt jobb, typ.

Men bäst jag sätter mig på en grästuva med en Ramlösa och en cigarett så börjar en raspig inspelning ljuda över festivalområdet:

Which side are you on Boys?
Which side are you on?

Vet inte om det är Pete Seeger eller någon annan inspelning, men det träffar mig med full kraft där i solen. Det kanske är ett utanpåverk, må så vara, men var någonstans annars i populärkulturen hör man fackföreningsrörelsens lov sjungas så självklart och med samma eftertryck idag? Efter ett decennium av Blondinbella och Stureplanscentern, av Johan Staël von Holstein och ett oförblommerat krig mot den produktiva klassen är det stärkande och befriande att får en dylik bekräftelse på sitt perspektiv. Att man har rätt, att man alltid har haft rätt och att det är Peter Wolodarski som har fel.

Själv tillhör jag inte LO-kollektivet men har varit fackligt ansluten sen jag började jobba och satt under ett par år med i klubbstyrelsen på min arbetsplats. Inte för att jag gjorde mycket nytta där, jag är trots allt en individualistisk generation Y:are som fostrats i konsten att satsa på sig själv… Likväl är jag övertygad om att den arbetsrättsliga kampen är central för en progressiv social förändring. I helgen lyssnade jag på Stefan Löfvén sommartal i Stockholm. Också han pratade mycket om arbete. Det är vår tids mantra: jobben, jobben, jobben. Men alltid i kvantitativa termer, aldrig i kvalitativa. För att vara så upptagna av jobbfrågan är vi märkvärdigt tysta då det kommer till frågan om vad ett arbete ska innehålla, hur länge det ska pågå, vem som tjänar på det.

Det verkar som att t.o.m. socialdemokratiska företrädare kapitulerat inför Svenskt Näringsliv och betraktar arbete som ett slags välgörenhetsgåva från goda kapitalister. Det är rent ut sagt oanständigt. Arbetsgivare anställer inte folk för att vara snälla och värna om arbetarfamiljernas väl och ve. De anställer för att de räknar med att mer arbetskraft ska bidra till ökad omsättning/ökad vinst. Allt annat är bara skitsnack.

Också de gamla hjältarna i Randy har ju plockat upp det här spåret. Deras mellansnack var späckat med en blandning av självförakt och arbetarromantik som bara en norrbottnisk uppväxt kan frambringa. Jag har sett dem på scen två gånger tidigare, 2000 och 2002. Båda gångerna var jag besviken över att inte få höra en enda av de låtar från de första skivorna som jag håller så högt. Den här gången hoppades jag på att den allmänt nostalgiska yra som omgav festivalen skulle pressa fram kanske ”The Itch” eller ”Education for Unemployment” men icke.

Hade jag fått råda så hade Rancid avslutat med Harry Bridges — troligtvis den första låt på temat arbetarkonflikt som jag tog till mitt hjärta. Men så blev det inte. Istället tog ölet slut i öltältet och jag fick njuta av den underhållande anblicken av grimaserande punkare som pinade i sig en sur Chardonnay. Om det ändå hade varit Kir…

I ett par år har jag sökt efter ett särskilt t-shirtmotiv. Jag köper sällan t-shirts — det sker på konserter eller semestern — och jag bär dem i princip bara när jag sover. Men det finns en tröja som, om jag hittar den nånstans, jag gärna hade burit dagtid. Det handlar om det baseballinfluerade emblem som Dolores lanserade som logga ca 1993 och som ersatte den Lovecraftianska härva av munnar och ögon (sedermera Black Sun Recods logga) som prydde plastpåsar och skylten ovanför entrén till butiken på Drottninggatan i Göteborg.

Logobytet symboliserade också en nystart för Dolores som skivbolag och med början 1993 (OK, det började redan 1991 med Teddybears 7″ Women in Pain)lanserade de en hel rad nya svenska band: Randy, Starmarket, Blender, Potlatch mm. Men Dolores förvandling var också symtomatisk för den differentiering och konsolidering inom svensk underground som ägde rum vid den här tiden (i Stockholm blev CBR Sound Pollution) och jag har i ett tidigare inlägg berört detta men finner det ändå intressant att återvända till åren 1993,-94, -95 och perioden då USA-influerad punk och HC lösgjorde sig från ”träsket” av mellansvensk trallpunk och death metal för att stå på egna ben. Vi var många i södra Sverige som under de här åren vallfärdade till Dolores Records & Comics i GBG och i butiken frotterades sxe-kids med kängpunkare, könsrockare och hårdrockare.

Ursäkta bildstölden, men detta var den enda bild på gamla Dolores som jag kunde hitta på nätet...

Här är inte platsen för nostalgiska utsvävningar i minnen från affären: skivor man köpt, kändisar man sett eller den hisnande känslan när Isse deklarerar att ”Jag har precis fått in en sändning från Chicago” och ur en kartong plockar fram de senaste släppen från det då glödheta Victory Records.

Nej, jag vill istället titta närmre på några av de skivor som gavs ut när Dolores skivbolag bytte skepnad. Den första av dessa, som markerar förändringen, är DOL010: State of the Art med norrländska Shredhead. I mailorderbladet beskrevs de som Umeås svar på Teddybears och de spelade en tidsenlig form av rap/HC-crossover, delvis besläktad med med Rage Against the Machine men också, det ska vi inte glömma, Clawfinger.

Vad som kanske mest utmärkte Shredheads debut CD-EP var ett stilfullt designat omslag — något som kom att gälla för merparten av Dolores kommande utgivning. Visserligen skulle man kunna invända att DOL011: Randys No Carrots for the Rehabilitated, med sitt airbrushmotiv föreställande en struts i en öken, är ganska fult. Men betänk då att färgglada CD-omslag fortfarande var något tämligen nytt för svenska independentbolag. Jämfört med Really Fast eller Birdnest var detta en mindre sensation. Parallellt började Burning Heart släppa ifrån sig CD-singlar med tilltagande grafisk briljans. Dolores visade sig medvetna om formatets betydelse och CD-EP:n/mini-CD:n medgav en jämn och kontinuerlig utgivning. Det var i denna veva som man också startade den långlivade vinylsingelklubben.

    

   

Randys ska EP följde under våren 1994 med sin skejtartolkning av den klassiska 2-Tonegubben. Våren 1994 kom också en av de mer gåtfulla men samtidigt intressanta släppen: Return of the Old School Skater med Greenberg. Om Greenberg vet vi inte mycket mer än att de bestod av medlemmar från Stonefunkers och Sator och den tre spår långa CD-singeln vittnar om ett festglatt hobbyprojekt. Många som köpte den då blev säkert förvirrade och besvikna men den är faktiskt ganska underhållande.

Men förhållandet mellan form och innehåll är komplicerat och fyllt av motsägelser. Den impuls som katapulterade Dolores records fram till punk/HC-Sveriges frontlinje visade sig jämväl bli en belastning. Ett överdrivet fokus på form och förpackning kan riskera att leda till att sådant som innehåll, ambition och budskap hamnar i andra rummet. Prioriteringar är som bekant viktiga och då det kommer till en musikstil som punk/HC, som på samma gång är en del av kommersiell populärkultur och ett uttryck för en kritik av densamma, så är det viktigt att hålla fast vid principer och göra de rätta prioriteringarna. Att låta kommersiella intressen gå före är naturligtvis tabu, men att fästa alltför stor vikt vid yta kan vara lika fatalt.

Även om Dolores fortsatte med intressanta utgivningar under 1990-talet så visade man i en av annonserna någon gång vårvintern 1995 att något inte stod rätt till med prioriteringarna i Göteborg. Chester Copperpot från Kinna gav ut sin första CDs Short Cuts på Dolores den våren och i annonsen som förebådade dena release beskrevs de som ett emocore-band.

”Emo” hade en lite annan betydelse då än det har nu och under  1994 hade de amerikanska SXE/HC-bolagen släppt fram ett antal band som gått vidare från ett brutalt metal-influerat sound för att istället söka ett mer känslomässigt utvecklat tilltal. Det kunde låta väldigt olika (jämför t ex Ashes, Lifetime och Farside) men gemensamt var att emocore-banden, som genren då definierades, kom ur HC-scenen. Det är högst troligt att många av Sveriges då inte helt obetydliga bestånd av sxe-kids jublade inför utsikten att emocore nu hade nått Sverige på allvar och att Chester Copperpot skulle leda vägen in i denna nya, underbara genre. Lika troligt är nog att Dolores records var väl medvetna om detta, varför man saluförde detta simpla indiepopband som emocore istället för, tja, simpel indiepop. Om inte annat så framgick det i intervjuer i SXE/HC-fanzies att Chester Copperpot saknade förankring i scenen och att de var helt obekanta med gängse referenser. Missnöjet i mottagandet gick inte att dölja och för egen del resulterade denna lapsus i reservation och misstänksamhet. Använde man sig medvetet av en felaktig varudeklaration för att kränga CD-singlar? Så billigt.

Men kanske visade detta att Dolores redan var på väg bort från punk/HC-svängen. Framemot millennieskiftet kom bolaget snarare att förknippas med Broder Daniel, Håkan Hellström, Bad Cash Quartet mfl och jag skulle gissa att många sxe-kids följde samma väg. Benägenhet att förändras och utvecklas kan vara en dygd men det kan också vara uttryck för ytlig trendkänslighet, vilket rimmar illa med punkens påbud om att vara trogen sina ideal. Dolores bidrog till att svensk punk/HC fräschades upp i mitten av 1990-talet men på samma sätt som man då definierade ut sig från ”träsket” övergav man sedan punk/HC för en mer ”poppig” profil. Kanske för att etiketter som Burning Heart, Desperate Fight Rec, Ampersand mfl mättat marknaden, i vart fall så hann man ändå med att släppa ifrån sig en handfull sköna CD-EPs och jag fortsätter att leta efter den där t-shirten som minner om denna gärning.

The Shape of Punk to Come?

Publicerat: maj 19, 2011 i Hardcore, punk
Etiketter:, , , , ,

1995 hade det norrländska dundret med besked rullat fram över landet. Nya band och skivbolag hade på kort tid etablerat sig på den svenska punk/HC-scenen och flyttat epicentret från (ungefär) bergslagstrakten (Fagersta, Finspång, Köping etc som var centrala platser under tidigt 1990-tal) till väster- och norrbottniska orter som Umeå, Piteå, Hortlax. Två av de ledande akterna i denna transformation var Randy och Refused vilkas popularitet och framgång våren 1995 nått oanade höjder. Inom ett par år skulle Refused självutnämnt ta på sig uppgiften att staka ut vägen för den framtida punken, medan Randy, på grund av trassel med ett trendkänsligt och kanske inkompetent skivbolag, skulle finna sig omsprungna av band som Stoned och Venerea.

Men 1995 var de jämlikar och firade en redan mångårig valfrändskap med att ge ut split-EP:n Randy Loves Refused/Refused Loves Randy på Stockholms-etiketten Startrec. Det var en såndär charmig historia där två band spelar in varandras låtar och av nån anledning har jag alltid haft en svaghet för dylika jippon. Nofx och Rancid gjorde för ett antal år sedan en sådan skiva som är väl värd att lyssna på.

Ännu ett halvtaskigt skivomslag...

Hursomhelst, det som gör att jag finner det värt att ägna denna, av de flesta bortglömda, CDs uppmärksamhet är inte det faktum att att Randy med all önskvärd tydlighet framstår som det musikaliskt överlägsna av de två, ej heller för att den representerar en särdeles vital epok inom svensk punk/HC, utan för att Randy genom sina två Refusedcovers lyckas med konststycket att skapa en helt ny genre.

Musikalisk skicklighet är naturligtvis en viktig komponent i det hela. Randy var på den här tiden skinntajta ekvilibrister och försatt sällan ett tillfälle att visa upp det. En andra faktor har att göra med kvalitet på produktion och inspelning. En tredje faktor är låtvalet. Randy valde att spela in Refuseds dittills bästa låt — ”Pump the Brakes” — och det tämligen okända demospåret ”Re-fused”. Det vittnar om både mod och påhittighet.

Nå. Jag hävdade att Randy med sina två bidrag skapat en ny genre. Hur låter den?

Det skulle visserligen vara möjligt att på rent teoretisk väg sluta sig till hur en hybrid mellan melodisk, meckig skejtpunk och rytmisk SXE-HC kan låta. Men det är inte så enkelt.

”Pump the Brakes” är i sitt originalutförande en rytmisk komposition med utkast både mot metal och rap (utan att slå över i den osmakliga avarten ”rap-metal”). Men Randy har tagit sig friheter med låten: dels har man ökat tempot och dels har man utvecklat de melodifragment som finns i originalet. Detta märks redan i introt:

Ett rytmiskt chugga-chugga på dämpad E-sträng följs av tre flageoletter. Detta snygga SXE-riff avlöses av tre öppna ackord som tydligt hämtats från skejtpunken. Man växlar mellan dessa två riff och uppnår ett slags call-and-response mellan SXE-HC och skejtpunk. Sången som i ursprunget saknar melodi har fått följa versens E-F-D-E-F-komp (som var obligaroiskt i SXE-soundet ca 1994).

I refrängen har man ersatt den testosteronhaltiga uppmaningen ”We gotta pump the brakes/pump, pump the brakes” till ren stämsång: ”pump    the    brakes/ pump the, pump    the    brakes”.

”Re-fused”, däremot, ligger närmre originalet. Den håller ungefär samma tempo, inga nya inslag, men i gengäld betydligt tajtare och med mer melodisk sång än sin förlaga. Man får intryck av att det var såhär som låten var tänkt att låta egentligen. De lyfter fram melodispår som bara anas i originalversionen.

Melodikänslig HC fanns förvisso redan — Unity är ett exempel — men när Randy tar sig an Refused’s låtar så är det inte bara sången utan hela arrangemanget som uppfyller låtstommen med ett medryckande sväng som är roligt att lyssna på, utan att för den skull förlora skärpan — kanske kunde den nya stil som Randy därmed introducerar kallas för ”Catchy Edge”?

Men tyvärr blev denna innovation inte långlivad. 1998 påstod Refused sig visa riktningen för punkens framtid (och det lät knappast catchy edge), medan Randy allt djupare gick ned sig i samma vak som Propagandhi gjorde med Less Talk, More Rock (1996). Men de som hört Randy Loves Refused vet att där fanns en öppning för en annan riktning, en riktning som dessvärre ingen annan slagit in på (och många gånger har jag tänkt att skulle jag bilda ett band så skulle dessa två låtar stå som förebild för hur vi ville låta).

Så därför återvänder jag ofta till denna till synes parentetiska split-EP för att få avnjuta den verkliga ”shape of punk to come” — melodiskt känslig, tajt och stenhård.