Inlägg märkta ‘rancid’

Det var väl oundvikligt.

Frestelsen blev helt enkelt för stor.

Lars Frederiksen hade sedan fyraårsåldern fantiserat om att få uppträda inför tusentals japaner iklädd en vit overall sprejmålad med slagord, medan Tim Armstrong närt en livslång dröm om att få att täcka sin skalp med ett spindelnät. Återstod bara att få spela in en alldeles egen London Calling.

Quicksands andra LP (som också den kom ut 1995) heter Manic Compression. Det har föreslagits att titeln valdes för att spegla hur skivan låter. 1990-talet utmärkte sig nämligen musikaliskt genom ett flitigt användande av kompressorn i inspelningsstudion. Vissa album från den tiden ter sig kompakta som tegelstenar att lyssna på, och jag vet inte hur många gånger Kevin Rowland remastrat och remixat Don’t Stand me Down för att få en cd-utgåva fri från det där lufttäta bulldozer-ljudbilden. Den som är så kompakt att man inte skulle kunna kila in ett cigarettpapper mellan instrumenten.

Rancids andra album, Lets Go! (Epitaph 1994) är inget undantag. Om man tillåter sig en metaforisk jämförelse med London Calling skulle man kunna säga att Lets Go! är som en maskinskriven A4 med enkelt radavstånd och raka marginaler, medan London Calling är flyhänt nedklottrad för hand på en pizzakartong. Följaktligen kom …And out come the Wolves att innehålla fler öppna ackord, fler ska- och reggae-inslag och mer hammondorgel än någon av föregångarna. Den är också öppen på så sätt att man refererar till sin källor: Billy Bragg och Desmond Dekker nämns vid namn. Det är en skiva som kretsar kring rötter, influenser, upplevelser som satt spår och lämnat intryck.

Samtidigt gör den ofrånkomliga framtiden sig påmind. Och med den en föraning om stundande framgångar, med allt vad det innebär. I ”Journey to the End of the East Bay” berättar Tim om hur framgången och uppmärksamheten knäckte Operation Ivy och i ”Disorder and Disarray” ger man ett mer straight on-perspektiv på musikindustrins dreglande gamar:

Business man come shake my hand
Show me numbers that I understand
You’re my candle, I’m your burnin’ wick
Two sides comin’ in quick

Say goodbye when you see me sign
Now I’m cricified!

Sagt och gjort: Tim och Lars brände ett mångmiljonkontrakt från Columbia, Madonna skickade dem nakenbilder på sig själv för att locka över dem till Maverick. Men även om de stod fast gick den generella tendensen inte att stoppa. …And Out Comethe Wolves var anledningen till att Rancid dök upp på omslaget till Kerrang! och prydde affischer på Domus posteravdelning. Och att Lars fick fara kors och tvärs över planeten i den där vita overallen och sprida hattpunkens evangelium.

I takt med att deras popularitet ökade och musikskribenter som inte hade kännedom om deras rötter i East Bay-scenen blev tvungna att anmäla skivor och bevaka konserter började Clash-referenserna hagla. Till en början hade jag svårt att ta dem till mig. Visst, Rancid gjorde ingen hemlighet av var de hämtat sitt koncept från, och redan på Operation Ivy-tiden syntes Jesse i Clash-tröja. Men ändå ville jag inte riktigt gå med på att det fanns någon värdig föregångare. Att de skulle reduceras till några bleka tuggummikopior av det enda punkband som verkligen räknades. Med tiden gjorde jag emellertid denna sanning också till min. 90-talet var en parentes, en Combat Rock för MTV-kidsen.

Så här i efterhand kan jag se att det är en orättvis slutsats.

Rancid har nämligen något som de brittiska förebilderna inte hade.

De har texterna.

För man måste ju erkänna att förutom en handfull lyckträffar (”White Man in Hammersmith Palais”, ”Safe European Home”, ”Ghetto Defendant”) så är den mesta lyriken som kom över Strummers och Jones läppar nonsens, alt. ren dynga.  Jag menar, ”I’m so bo-o-o-red with U S A”…  Kom igen!

När Tim Armstrong däremot fattar pennan så kan man vänta sig berättelser som menar allvar (om än att det låter som om han har käften full av tandläkarbedövning när han framför dem). Jag kan egentligen bara komma på en låtskrivare som toppar honom; Shane macGowan. Det handlar om platser: 52nd & Broadway, Downtown Campbell, Albany Landfill, och det handlar om människor: Maxwell Murder, Ben Zanotto, Ruby Soho, Jenny DeMilo, och så Jackyl; författare, poet och konstnär, men framförallt en vän som det inte gick så bra för. På sätt och vis kan man säga att …And Ot Come the Wolves är ett filmiskt album, med sina scener och karaktärer, och på så sätt ansluter man till The Clash när de är som bäst, när musiken skapar en atmosfär av rökig biosalong.

Efter London Calling väntade såklart Sandinista. Uppföljaren Life Won’t Wait som kom 1998 spelades delvis in på Jamaica. Om den är ojämn? Gissa.

Lyssna också på
Tim Armstrong – A Poet’s Life
Lars Fredriksen and the Bastards – Viking
Rancid – Life Won’t Wait

Idag släpps årets skiva. Jo det är sant, jag behöver bara höra två låtar av Classics of Love’s självbetitlade fullängdsdebut för att bestämma mig. Inget, jag säger inget, kan toppa det här.

Ni som varit med ett tag känner till historien. När för mycken uppmärksamhet ofrånkomligen förstörde Operation Ivy tog det ett par år av sturm-und-drang innan Tim och Matt bildade Rancid. Bandets eminente sångare och textförfattare, Jesse Michaels, däremot, har sedan slutet av 1980-talet fört en tillvaro längre bort från den mediala offentligheten än de båda bandkamraterna. Det florerade många rykten om honom efter att Operation Ivy upplösts. Bl.a. skulle han ha blivit buddhistmunk. I själva verket har han gett ut musik med grupper som Big Rig och Common Rider, men inget har väl egentligen tagit sig, och inget har kunnat mäta sig med Rancids framgångar. Inte förrän nu.

Mina förväntningar var orimligt högt ställda, trots att jag lyssnat på deras EP Walking in Shadows från 2009 utan att reagera nämnvärt. Detta till trots infriar denna LP alla önskemål: energi, melodier, lagom avvägda skainfluenser och en produktion som tar tillrätta Jesses unika röst. Lookout-grundaren Larry Livermore skriver om detta i en ömsint betraktelse. (som också behandlar Operation Ivy’s bästa låt).

Skivan släpps som sagt idag, på alla hjärtans dag, på Asian man rec. Den går också att lyssna på här.

Kram på er alla!

Ska Sucks?

Publicerat: juli 17, 2011 i punk
Etiketter:, , , ,

Till en början trodde jag att den musikstil som kallas ska var en sorts skämtmusik som NOFX uppfunnit och som andra skejtpunkband tagit efter. Jag minns att jag var lite kritisk till Randys första EP för att de lät alltför likt NOFX så till den grad att de tillochmed gjort liknande plojlåtar som de kaliforniska giganterna.

Ganska snart blev jag emellertid varse att den energiska baktakten var en egen stil med en egen tradition och som hade ett intimt förhållande till punken. Ett förhållnde som sträckte sig långt tillbaka. Det gick nog upp för mig i samband med Potlatchs debut och Randys ska-EP att ska var en musikstil och jag blev nyfiken.

Ty det var något med denna klämkäcka genre som tilltalade mig och ett knappt år efter att Randys ska-singel dykt upp såhade jag börjat utforska 2-Tone, The Specials, Selecter och Madness. men det var inte utan en viss skepsis — fortfarande var jag misstänksam mot sånt som inte riktigt kändes ”underground” och den brittiska ska-vågen var ett gränsfall.

Trots att jag är väl förtrogen med historien om hur två subkulturer förenades i 1970-talets London finns det något med relationen punk-ska som fortfarande ter sig gåtfull. Det finns de som menar att punkens bestående bidrag till musikhistorien ligger i att den förmådde en vit publik att upptäcka reggae (The Clash är hjältarna i den berättelsen) men jag har aldrig känt mig helt bekväm i det. Finns det inte ett egenvärde i den ruffiga formen av gitarrbaserad rock?

Många av mina favoriter inom US-punk har integrerat ska i sitt sound men det finns också många favoriter där tanken på en ska-influens ter sig mer fjärran. Tror ni t ex att Glenn Danzig gillar ska? Mycket möjligt — han verkar vara bred, ine bara i rent fysisk bemärkelse — men att föreställa sig honom skanka loss framför en blåssektion överskrider gränsen för det realistiska. Någonstans känns det ovärdigt.

Och det är just i det senare som mitt problem med ska finner sitt uttryck — det är ingen cool musik enligt min måttstock (eller enligt en av mina måttstockar). När jag nyligen besökte Majas vid havet — epicentrum för min idealbild av sommar-Varberg, där knastriga ska-singlar står som spön i backen — gav min vän MC musiken omdömet att det låter som något ur första Sällskapsresan-filmen. Mja, många skulle nog protestera men sin träffande formuleringsförmåga trogen ringade han därmed in vad som gnager mig med ska.

Det är som om jag efter intensiv isolering med Tim Armstrong och Rancid förskjutit värdeskalan och tappat orienteringen i vad som är tufft och vad som är töntigt. Visst, det är ytliga attribut att anlägga på musik — man gillar det man gillar, punkt slut. Men i ärlighetens namn har jag alltid föredragit ”tufft” framför ”töntigt” och som de är socialt betingade kategorier är de beroende av omgivningens bekräftelse för att verka. Sen när man plötsligt väcks till insikt om att den musik man på sin kammare höjt till höjden av cool låter som Figrin D’an and the Modal Nodes på Mos Eisley rymdbar i Star Wars IV: A New Hope.

Men samtidigt är det förmågan att överskrida den invanda uppdelningen i tufft och töntigt som lockat med ska-musiken. Med en annan instrumentering, ett annat tempo och en annan klädkod har den förmått att revitalisera och peka ut nya vägar. Den fick mig att byta ut T-shirts i storlek XL mot skjorta och slips i slutet av nian och fungerade som en övergång till mod- och skinheadkulturen som jag fortfarande håller som de mest tilltalande av subkulturernas stilideal. I 16 år har jag försökt få till den look som Terry Hall uppvisar på omslaget till More Specials.

Den 18 september ska jag se The Specials med Terry Hall på Cirkus i Stockholm. Jag köpte biljett redan i januari, vilket måste vara nån sorts rekord i framförhållning. Om det är ett uttryck för min kärlek till ska låter jag vara osagt, mest handlar det om tillfälligheter, men jag tror nog att det kan bli en minnesvärd upplevelse.

Another East Bay Night

Publicerat: juni 19, 2011 i punk
Etiketter:, , , ,

Det börjar bli ett slags truism att den informationstekniska utvecklingen är spännande, och även om jag inte är någon ”early adopter” så finns det stunder då även jag stämmer in i lovsången över de framsteg som görs. Så var jag t ex länge helt ointresserad av vad Google Maps sysslade med: visst, man kan söka på nästan alla adresser i världen och få en gatubild, so what?

Men en kväll slogs jag plötsligt av vidden av denna möjlighet. För visst finns det ställen som jag helt enkelt inte tänkt på att jag var intresserad av att se — eller som jag tänkt att jag vill besöka men aldrig tror kommer se (en sån plats som jag faktiskt besökt är 98 rue Lepic i Paris dit jag släpade min fru med kameran i högsta hugg av den enkla anledningen att det var där Céline satt och skrev Resa till nattens ände).

Om ni är någorlunda funtade som jag så finns det bara en utländsk adress som liksom kommer av sig själv, som med automatik låter sig knappas in i det där sökfönstret (och då talar jag inte om WE BITE Records högkvarter på Gönniger Str. 3, Pfullingen, West-Germany), nämligen:

924 Gilman St. Berkeley

Det är en kombination man sett så många gånger att dess status som adress nästan är upphävd. Det klassiska navet i East Bay-scenen som sedan 1980-talet drivits i en anda av idealistisk anarkism under parollen:

NO DRUGS

NO ALCOHOL

NO VIOLENCE

NO RACISM

Man kan tillägga att det är ”All ages” som gäller och att man länge haft en ”no majors” policy, d v s att banden som spelar inte får vara signade av stora skivbolag. Alla, i bemärkelsen ALLA, amerikanska punkband har spelat där.

Jag hade aldrig ens funderat över att detta begrepp faktiskt fanns materialiserat i den objektiva verkligheten (som marxisterna säger) och att adressen gick att kolla upp på google maps. När jag väl gjorde det och gatuvyn fyllde min datorskärm blev jag ganska förvånad. Det såg så oansenligt ut: som en liten tegellåda i korsningen av två stora bilvägar.

Så här ser det ut

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, en grotta med dödskallar? Men detta var bara början. Med ens brast alla fördämningar och i rask takt betade jag av dem allihop:

Sharmon Palms

Union District

Albany Hill

Downtown Campbell

West Grand

Golden Gate Fields

Uppmärksamma läsare har nog fattat vid det här laget…

Rancid är ett av de band som genom sin musik, och då naturligtvis Tim Armstrongs texter, lyckats ladda sin hembygd med ett magiskt skimmer. Det är något väldigt speciellt som uppstår när musik blir lokalpatriotisk. Det är vanligt inom hip hop (där man med stolthet ”representerar” sin uppväxtmiljö, sina kvarter) och rockmusiken har länge varit en underavdelning till geografin. Tänk bara på platser som Memphis, Philly, Detroit, Manchester, Umeå. Orter som förknippas med en genre eller ett sound.

Men Rancid beskriver sitt East Bay, sitt Oakland och Berkeley på ett sätt som får lyssnaren att känna något av samma blandning av nostalgi och stolthet som låtskrivaren gjort. Och det är som om jag när jag lyssnar hör ”Håstens torg”, ”ankaret”, ”Sörse” och andra platser från min hemstad där de sjunger ”Albany”, ”Campbell” eller ”Sharmon Palms”. Man vill så intensivt vara med, vara där, och även om det inte är några smickrande porträtt (”white ghettos paint a picture/broken homes & broken bones”) så lockar själva lokaliteten. Kanske är det ett litterärt grepp, en teknik för att förstärka realismen och ge illusion av närvaro? Platser går att förhålla sig till, rentav identifiera sig med. Det finns något liknande i John Fantes beskrivning av Bunker Hill i böckerna om Arturo Bandini.

Jag blev därför först förvånad när jag läste att Tim Armstrong under största delen av Rancids karriär bott i Los Angeles, inte i East Bay. Men denna förvåning gick snart över i en djupare förståelse: naturligtvis kan man bara skriva på det sättet från en exilposition. The Pogues bildades inte i Dublin, utan av andra generationens irländare i London. Om exil eller hemlängtan är en av modernitetens centrala erfarenheter (som Aris Fioretis hävdat) — vi är många som brutit upp med vårt ursprung, geografiskt eller socialt — är det inte konstigt att vi är mottagliga för den där nostalgiska stoltheten inför ”där jag kommer från”.

Sitt senaste album, Let the Dominoes Fall (2009), inleder Rancid med en enkel och rättfram hyllning till det område och de stadsdelar som de blivit ambassadörer för:

Another East Bay night

When the sun goes down and the night come around
And the fog come a’rolling in
When you cast a line to go dance one time
And an old friend invites you in
Hear a punk rock song and we sing along
Everything gonna be all right

Another East Bay night

Well Gran’ma stands on the very same land
On the old house up on the hill
You can see the San Francisco Bay, Alcatraz Albany landfill
And reminisce on the front porch under a yellow light

Another East Bay night

Earthquakes shake and fires take from this view
I’ve seen it all, I’ve tasted smoke as the hills burned
I heard the freeway fall, when there’s nothing to say
Just look into the bay
You know some things, they just feel right

Another East Bay night