Arkiv för september, 2011

Det ska vara ett tributealbum i år

Publicerat: september 29, 2011 i Hardcore, punk
Etiketter:, , ,

När man ser en samtida bild från en NOFX-konsert i, säg, Tyskland, blir det tydligt hur bandet har kommit att bli just det som man en gång i tiden sökte sig till akter som NOFX för att slippa. Överviktig arenarock framförd under kulörta lyktor inför 20 000 pundhuvuden. Jag förstår att man tröttnar på dem och att man vill gå vidare, jag har själv känt så ibland.

Men så såg jag ett hemma-hos-reportage med Fat Mike. Badrummet var tapetserat med svartvita affischer från småspelningar på 1980-talet: Det är kanske lätt att glömma men en gång i tiden spelade de på samma scener som Black Flag, Circle Jerks, FU’s etc. Ur skivhyllan drog han fram en gammal 7″ med Articles of Faith och viftade med lite lojt. Det var nyttigt att se.

I mening att skaka av sig hawaiiskjortorna och kanske friska upp minnet hos sina gamla fans (samt ge nyare fans en välbehövlig historielektion) gav man i somras ut en 10″ titulerad ”The HC EP” innehållande 9 covers på gamla hardcoredängor. Låtlistan är hemlig, vilket förstärker känslan av att det här är ämnat för de verkliga kännarna. Det är ett lysande drag: Jag älskar den självrättfärdiga känslan över att identifiera låtar, och jag älskar också den genanta frustration som infinner sig inför spår som man inte känner igen. För det är inte direkt mittfåran som man plöjer och skivan kan helt klart fungera som avancerat popquiz för åldrande HC-rävar.

Omslaget är fyndigt på klassiskt NoFX-manér: ett N, ett O, ett F och ett X placerade runt ett stort X, i sann old school HC-anda. Men hur bra jag än tycker att detta grepp är så kommer man inte ifrån att det blir lite enformigt. Visst är inspelningarna suveräna och underhållande men variationen är tämligen begränsad. Om man har de här låtarna på en gammal knastrig kassett så finns där iallafall en viss spridning vad gäller ljud, inspelningskvalitet, tempo etc men i NOFX-versionen har allt passerat samma filter vilket tyvärr sänker upplevelsen en smula. Ett plus är dock att man turats om vid mikrofonen.

Lite mer publiktillvänt blir det dock när PMA-rockarna H2O i dagarna släppte den första delen av sitt stundande tributeprojekt Don’t Forget Your Roots. LP:n är planerad att komma i oktober och det man släppte nu är en 7″ med titeln California. Upplägget fungerar som så att man kommer att ge ut en singel för varje region som man hämtat låtar från — nästa släpp blir tydligen ”DC” — och inalles blir det tre stycken innan fullängdaren landar. Omslagen till singlarna och albumet är tecknade av Brian Walsby (som gjorde omslaget till 7 Seconds ”Walk Together…”) och California-singeln är med sin flirt med The Longest Line en sprudlande hyllning till den kaliforniska punken.

Skivan innehåller tre spår: ”Beverly Hills” av Circle Jerks, ”Journey to the End of the East Bay” av Rancid, och ”Sick Boy” av Social Distortion. Lite otippat låtval kanske men samtliga är väl genomförda, även om jag tycker att ”Sick Boy” blir lite väl trallig. Det är gjort med kärlek och man blir ju nyfiken på vad som kommer på DC-singeln (och vad den tredje delen ska behandla, törs man gissa på NYC?).

På tal om NYC: Det kanske underligaste bidraget till tribute-trenden står Sick of it All för, som firar 25 år som band med att spela in en hyllningsplatta till sig själva. Skivan har fått namnet Nonstop och innehåller 20 nyinspelade versioner av gamla hits som ”Scratch the Surface”, ”Pushed too Far” och ”Just Look Around”.

Jag har inte hört skivan (den släpps första november) så jag ska undvika förhastade spydigheter. Men jag är likväl benägen att stämma in i vad många före mig redan har frågat sig: ”But why?”.

Nåväl, ädla motiv eller inte, det verkar som om det ska vara ett tributealbum hösten 2011. Denna vecka ger Kerrang tydligen ut en hyllning till Nirvanas Nevermind. Vi får väl bara hoppas att tributeivern inte når Blood Sugar Sex Magic, som också den kom ut för 20 år sedan, det skulle jag aldrig mäkta med.

Över tjugo år har gått sen Bad Religion återförenades efter uppehållet i mitten av 1980-talet. Även om pausen inte varade tillräckligt länge för att det ska kännas korrekt att tala om en ”comeback” innebar det likväl att bandet gick från att ha varit ett hardcorepunkband bland andra på det tidiga 1980-talets HC-scen, till att bli ryggraden i amerikansk punkrock. Det må låta kraftigt, men det är samtidigt svårt att föreställa sig något annat band som skulle kunna göra anspråk på den position som Bad Religion innehaft under de gångna decennierna.

Against the Grain avslutar den triad av album som inleddes med Suffer (1988), och No Control (1989). Det går att skönja en musikalisk utveckling genom de tre plattorna och det Bad Religion som kommer ut på andra sidan Against the Grain är mer ”easy on the ears” (lyssna på ”Faith Alone” och ”Anesthesia”) men levererar i gengäld en mer artikulerad kritik av samtiden än de två föregående albumen: Om Suffer hade utmärkts av en frustrerad uppgivenhet (”A thousand more fools are being born every fuckin day”, och ”The masses of humanity will always have to suffer”), och No Control  behandlat vilsenheten och behovet av att finna en ny riktning (”You have no control, you are not in command” och ”what we now need is a change of ideas”) hade man på Against the Grain funnit något som liknar riktning (och inte bara den som titeln anspelar på). Man ansluter sig till fullo sig till det upplysningsideal som motiverar varför bandet i dagarna uppträder på världens största ateistiska/humanistiska sammankomst: The Reason Rally 2011.

Inledningen är svårslagen. ”Modern man” pågår i knappt två minuter men sätter tonen för skivan på ett kompetent sätt. Temat ”den moderna människan” fanns med redan på första LP:n: ”Early man walked away/as the modern man took control/ their minds weren’t all the same/to conquer was his big goal”. På ”Modern Man” har perspektivet skiftat till första person ”I’ve got nothing to say/I’ve got nothing to do/ All of my neurons are functioning smoothly/yet still I’m a cyborg just like you”. Och den målrationella modernitetens destruktiva sida skildras inte längre genom den rationelle imperialisten utan betraktas med ett slags post-humanistisk blick som ett ”pathetic example of earth’s organic heritage”. Modernitetens subjekt har passiviserats, vilket märks i ett annat av plattans mer välbekanta spår:  ”21st Century Digital Boy”, där den amerikanska medelklassens apati, konsumism och ignorans framstår som samtidens stora svaghet.

Against the Grain kom ut i samma veva som det kalla kriget gick mot sitt slut och det politiska dödläge som präglat  föregående decennier med Reagan och terrorbalans byttes mot en ny ordning — vad den relativt nye presidenten George Bush (d.ä.) utnämnde till ”New World Order”. Den ”fria” världen hade segrat och med kommunismens sammanbrott fanns det inte längre något alternativ.  Att denna nya världsordning knappast skulle innebära en ny guldålder för progression och humanism var Bad Religion tidiga att inse och det visade sig med besked i den musik som de skapade. Under det kalla kriget hade kärnvapenhotet hängt tungt över de två blocken. Nu ritades kartan om och det visade sig snart att de suveräna staternas makt skulle ersättas av en ekonomisk globalisering där miljöhoten hopades, mänskliga rättigheter undergrävdes och där makten frånkopplades från politiken för att istället landa hos frihandelsorganisationer och multinationella storföretag.

Men det 1990-tal som precis börjat skulle också komma att bjuda på en renässans för amerikansk punk och Bad Religion skulle snart finna sig mitt i denna revolution, inte minst genom deras, av Mr Brett styrda bolag Epitaph, som stod bakom några av decenniets största framgångar inom punk. Intressant nog verkar det som om just Bad Religion tog sig igenom den hysteriska nypunken med integriteten i behåll. De var redan stora inom sin genre (Against the Grain sålde 100 000 ex, och det var innan man började spela in videor för MTV) och den hype som piskades upp kring Offspring, Green Day och Rancid verkar inte ha påverkat Bad Religion nämnvärt. Visserligen spelade de in en hel del tröttsamma låtar de följande åren (t ex ”This is just a punk rock song”) och förekom på Alternative Nation, men i stora drag verkar det som att de behöll ungefär samma position och publik som innan.

Bad Religion har framstått som ett ”vuxet” punkband som lyckats kombinera en intellektuell och politisk framtoning med en ”punkig” trovärdighet. Att Greg Graffin sedan 2003 är filosofie doktor och undervisar på UCLA och Cornell ter sig sålunda helt logiskt när man lyssnar på Against the Grain. Det är en skiva som är ordentligt påläst med välformulerade argument och som drivs av en rättmätig ilska över den dumhet och kortsiktighet som förpestar tillvaron för miljoner människor och som hotar förstöra vår planet. Den övertygar om det välkända faktum att den enda rimliga positionen är oppositionen.

Lyssna också på
Down by Law – S/T
Bad Religion – Generator
No Use for a Name – Daily Grind

Som många andra i min generation, och min disposition, läste jag Joseph Heath & Andrew Potter’s Nation of Rebels (Harper Collins, 2004)(även utgiven under titeln Rebel Sell) med en blandning av fascination och desperation. Här var ett slags avslöjande sociologi som metodiskt, om än i raljerande ton, berövade mig på de illusioner jag byggt mitt unga liv omkring. Det finns ingen alternativkultur, löd deras tes, eller snarare, det går inte att dra någon skiljelinje mellan kategorierna ”alternativ” och ”mainstream”. Vidare hävdade de att idén om en alternativ motkultur (vad amerikanarna kallar ”counterculture”) inte bara var en modern myt, den kunde också vara direkt livsfarlig. Som exempel på detta hänvisade de till Kurt Cobains sorgliga öde: det var rädslan för att bli en sell-out som knäckte honom, menade de.

Jag påmindes om denna diskussion när jag låg på ett hotellrum i Akureyri och sög på en öl ur minibaren, brottandes med den kombination av kunskapsproduktion och självhat som kortfattat beskriver mitt arbete. Från VBG mailade RJ mig den här låten och bad om min syn på saken.

Det handlar alltså om ”Those Dumb Punk Kids (Will Buy Anything)” med Jello Biafra & Melvins. Den är inte ny (fråm plattan med den underbara titeln Sieg Howdy från 2005) men tematiken är ständigt aktuell och Biafra är ju alltid underhållande, så jag gav mig i kast med analysen.

Upprinnelsen till låten är av allt att döma den upphovsrättstvist som Biafra var inbegripen i i slutet av 1990-talet då hans före detta bandkamrater i Dead Kennedys  gav sig ut på turné, sugna på att få sin del av kakan när avlagda punkband återförenades och drog ut på vägarna. Biafra, som till skillnad från många andra tycks hålla fast vid sin ungdoms ideal, vägrade blankt att låta Dead Kennedys sångskatt kopplas från sitt ursprungliga kulturella och sociala sammanhang för att reduceras till ytterligare en vara att sälja andra varor med. Det stod honom dyrt — på spoken word-skivan Become the Media från 2000 gav han sin syn på saken och hugade fans donerade pengar till Alternative Tentacles för att Biafra skulle kunna fortsätta driva processen

Det finns såklart flera aspekter på denna fråga och varken Jello Biafra eller Heath & Potter var först med att brottas med problemet hur det är möjligt att hävda konstnärlig autonomi i ett samhälle där allt, även kulturen, är underkastat det kapitalistiska produktionssättet.

Theodor Adornos Musiksociologi (Bo Cavefors 1962/1976) bjuder på många vassa kommentarer till detta problem. Texterna bygger på föreläsningar som Adorno höll i Västtysk radio i början av 1960-talet och även om det närmsta han kommer populärmusik, liknande den vi har idag, är en träffsäker typologi över jazzmusikens fans, så förblir de likväl en rik källa att ösa ur vad gäller insikter om de motsägelser som konsten under kapitalismen obönhörligen finner sig i.

Under rubriken ”Musikliv” angriper han den borgerliga musikkulturen så som den sett ut sedan 1800-talet och där kulturkonsumtion generellt ingår som en del av idealbilden av den gode, kultiverade medborgaren. Det sättet att lyssna på musik förde redan för 50 år sedan en tynande tillvaro pga massmedierna men intressant nog finns det mönster som går igen även inom den moderna populärmusiken. Låt oss titta på några citat ur essän:

”Till att börja med kunde man dra den empiriska lärdomen, att den gemenskapsbildande kraften som uppenbaras i så mycket musik, inte når längre än till estetisk reception under högkapitalismen: den förändrar inte världen”.

Se hur bitskt Adorno föregriper 60-talets musikrörelse, och i förlängningen alla socialt medvetna musikaliska yttringar som följt därefter (punk, reggae, straight edge). Och han fortsätter:

”För det andra, att även de former i musiklivet, vilka tror sig frigjorda från den kapitalistiska marknaden, förblir bundna till den och till den sociala struktur som bär upp den”.

Detta kan såklart tolkas på två sätt: dels att det inte finns någon skillnad mellan alternativ och mainstream — all musik är ändå reducerad till varor (men för olika målgrupper). Dels att även om du ställer dig utanför musikindustrin så måste du likförbannat förhålla dig till den, på liknande sätt som Kuba försöker bedriva socialism i ensam opposition mot en hel värld som man ändå är beroende av för sin överlevnad (vilket knappast är hållbart på sikt).

Så det är här som Jello Biafras dilemma börjar. Han tycks utgå från att det går en faktisk gräns mellan punk och övrig musik/populärkultur och att punkens sfär nu koloniserats av den kommersiella populärkulturen:

Punk’s been dumbed down
To just another form of TV
Marketed to shoppers
Spoonfed carton rebellion like sheep
Flock to worship any old school band
Who cares if they still care or if they’re bad
Something new in town
Who wants to know?

I nästa vers tar han sin kritik ett steg längre och gör det till en generationsfråga. Här tycker jag att han lyser till genom att visa varför nostalgiskt motiverade återföreningar av gamla band är ovärdiga: de förhåller sig inte autentiskt till det förflutna som de vill återuppväcka, de romantiserar och idylliserar det:

And look at all the whores
Reunions for wrong reasons
Playing only songs from the good old days
About how bad the good old days were
So why not us? We don’t even like this stuff no more
But look at all that retro-racket cash
Those dumb punk kids will buy anything

Därefter kommer ett avsnitt där han ganska explicit redogör för sina erfarenheter från tvisten med de forna bandmedlemmarna:

We’ll sue the guy who wrote the songs
So we can sell them into commercials
Steal the name and hit the road
Trashing all our band stood for
We won’t rehearse, sound worse
Dig up some old child star
Who never learns the words
Hey, we’re back
Show us how much you care
The merch booth’s right over there

Buy! BUY!!!

Men Jello vore inte Jello om han inte avrundade med ett smakprov på sin patenterade absurda humor. Låtens behållning är i mina öron de följande spekulationerna kring vilken typ av konstellationer vi har att vänta oss om återföreningstrenden tillåts hålla i sig:

And if our scam works
What a bandwagon it will be
Malcolm in the Middle in the Misfits
or Mary Kate and Ashley
Gary Coleman in Black Flag
Courtney in Nirvana at last
And Emmanuel Lewis
Back in action singing for the Germs

When will it end?
When people see this for what it is
Rock and Roll Swindle Pistols backed a thief
So how bout Kenny Boy Lay
In Dead Kennedys

Men jag tycker att avslutningen blir lite blek. För är det så enkelt att det bara handlar om pengar? Finns det inte en möjlighet att man som pensionerad musiker saknar bekräftelsen man får av att spela inför en publik som älskar ens musik, och som till skillnad från för 30 år sen faktiskt kommer till konserten för att lyssna på musiken, inte för att supa/sniffa/slåss?

Kuz those dumb punk kids
Will buy anything

För Heath & Potter antar jag att Biafra, i sin envishet, står på tur att bli myten om motkulturens nästa offer, och på sätt och vis håller jag med. Samtidigt så är det just i denna envishet som jag tycker att hans styrka ligger. För om vi inte har tron på något slags autonomi, vad har vi kvar då? Och visst kan jag hålla med Adorno om att den enda sant revolutionära musiken vore den som på estetiska grunder skulle vara omöjlig att använda i en reklamfilm (i Adornos fall högmodernistisk atonal musik, men den håller väl oxå på att varufieras…).

OK, RJ, det verkar inte som jag kommer längre än så. Hoppas att du haft lika kul som jag. Nu tar vi och lyssnar på Svart Snö: Hoppa på bandvagnen.

ÄNTLIGEN!

Publicerat: september 13, 2011 i Hardcore, punk
Etiketter:

Stoppa pressarna, den är här nu!

Det var nog bilden som fångade mitt intresse: Ett foto som föreställde en konsert, eller, det såg inte ut som en konsert, mer nån sorts tillfällig spelning: bandet stod direkt på golvet, under en trappa, i en lokal tär takbelysningen var på för fulla muggar. Till det yttre utstrålade bandmedlemmarna alldaglighet (jag har skrivit om det förut: nyckeln till Amerikans punk/HC finns i kort hår och rutig skjorta). Men denna minst sagt oglamorösa inramning till trots fanns där ett jävla sväng i bilden: blickar, miner, gester som väckte ett nyfiket begär, jag måste höra hur de lät.

Det blev inledningen till en av 2011 års starkaste kärleksaffärer. Jag har googlat och youtubat, hajpat och bloggat. Jag har tvingat middagsgäster och barndomsvänner att hänga över MySpace-sidan. För min del var det mer än upptäckten av ett nytt band, det var ett slags återupptäckt av amerikansk hardcorepunk och ett levande bevis på att det fortfarande går att begeistras av ny musik.

Och idag släpps den. Årets LP 2011, tillika årets mest efterlängtade och emotsedda release: The Night Birds ”The Other Side of Darkness” (Grave Mistake 2011).

Det är deras fullängdsdebut och de förnekar sig inte. Energin, humorn och det catchiga öset som vi lärt känna på de föregående singlarna finns där. Det är som att höra Descendents för första gången, och även om man skulle kunna komma med invändningen att The Night Birds centrum ligger utanför det samtida, så är det inget som diskvalificerar. Tvärtom. Jag vill mena att de visar att det fortfarande går att verka inom den genre som företräddes av Dead Kennedys, Adolescents och D.I. och låta fräsch snarare än nostalgiskt tillbakablickande.

Bland de spår som sticker ut finns ”Born of Man and Woman”, ”Failed Speices” och ”Paranoid Times”, men jag vill poängtera att skivan håller en genomgående hög klass. Tretton tvåminuterslåtar har man fått ihop, varav en instrumental, och det går så fort att lyssna igenom den att man snart märker hur den snurrat tre, fyra varv nästan av sig själv. När kände man så inför en debutskiva senast?

Det ryktas om en stundande Europaturné och det är bara att hålla tummarna för att de tar en nordlig avstickare.

Den ungdomliga subkultur som varit mest synlig under 00-talet är utan tvekan emo. I varje gymnasieskola har de tryckt utmed korridorsväggarna:  sorgsna killar och tjejer i svartfärgad lugg, randig longsleeve, svarta Cheap Monday och schackrutiga Vans (eller svarta chucks). Gärna också en axelremsväska.

I likhet med sina föregångare goth- och svartrockare har de fått utstå mycken hån från en brutal och oförstående omgivning, men likt de anemiska föregångarna har de också visat sig uthålliga och livskraftiga. Dessutom verkar det som om återväxten är god.

Vad många kanske inte känner till är att dessa 00-talets unga företrädare för weltschmertz och spleen har sina subkulturella rötter i Washington DC, sommaren 1985. Och ironiskt nog var det inte dysterhet som gav upphov till stilen, utan en längtan efter glädje och optimism.

Under de första åren på 1980-talet hade hardcore-rörelsen bubblat och jäst över hela USA: NYC, Boston, LA mfl var fullkomliga smältdeglar av energi och kreativitet. Men scener och rörelser åldras fort, redan runt 1984 upplevde en krets kring DC-etiketten Dischord att det som börjat så lovande nu verkade utvecklas till sin motsats: den öppna, positiva stämning som initialt hade utmärkt rörelsen ersattes av ängsligt revirpinkande, våldet triumferade allt oftare och det var helt enkelt inte lika roligt längre.

Tillsammans med några nära vänner beslöt Ian MacKaye att sommaren 1985 skulle bli ”Revolution Summer” — det var dags att skapa en ny scen som bröt med HC:ns stagnerade inskränkthet och återuppliva kreativiteten i scenen.

Så, hur revitaliserar man en musikscen? MacKaye och hans anhang såg den enda rimliga vägen i att göra upp med tough-guy-mentaliteten för att istället utforska fler nyanser av tillvaron, och vägledning för denna mission såg han i Rites of Spring.

Rites of Spring hade uppstått ur DC’s hardcore-scen våren 1984 och utmärkt sig genom en musikalisk gränslöshet där nyanserade melodier, personligt hållna texter och ett experimentellt sound bidrog till en sorts energi som var ett alternativ till den tuffa, aggressiva och konfrontativa stil som annars utmärkte 1980-talets HC. Bandet var i mångt och mycket en lokal angelägenhet och fann sin största beundrare just i MacKaye som knöt dem till sitt bolag Dischord där de gav ut en självbetitlad LP 1985.

Så med Rites of Spring som förebild bildade McKaye Embrace tillsammans med medlemmar från brorsan Alec’s HC-band The Faith. De blev inte långlivade — de existerade i princip bara under 1985 — men de hann ge ifrån sig ett album som spred revolutionssommarens introspektiva motstånd över hela HC-världen och föranledde Thrasher Magazine att mynta uttrycket emo-core.

Sin vana trogen reagerade MacKaye med avsmak på denna påklistrade etikett (”Hardcore har väl alltid handlat om känslor”, var hans respons). Men som så ofta är fallet med etiketter visade sig begreppet starkare än dess referent. Även om man inte identifierade sig med kategorin hade Embrace motvilligt givit upphov till en ny stil. Och samtidigt, vilket är värt att notera, uppfunnit den negativa definitionen av termen: än i dag är emo något man blir kallad av andra, inte något man kallar sig själv.

Det är svårt att föreställa sig hur denna skiva lät för en lyssnare 1986. Den är otroligt framåtblickande och ger en föraning om vad MacKaye senare skulle göra med Fugazi. Energin från Minor Threat är närvarande men låtarna är längre, har fler rena sångpartier och mer komplexa arrangemang. Där Minor Threats, och för den delen andra SXE-band, texter riktade sin kritik utåt, vek Embrace inte från att konfrontera också de egna bristerna: ”I can’t Forgive” eller ”I can’t get what I want/I’m a failure”.

1994 upplevde emo-core en mindre rennässans och Embrace introducerades för en yngre publik i och med en samlingsskiva som skivbolagen Trustkill och Waterfront gav ut till stöd för hemlösa. Skivan heter Land of Greed/World of Need och är en rekonstruktion av Embrace-LP:n där band som Farside, Ashes, Lifetime och Rancid gör sina versioner av låtarna.

I övrigt glider arvet efter Embrace ut i en spretig härva av post-hardcore och screamo som idag är lika svår att få grepp om som att gilla. Ytterligare förvirring uppstod i och med ett brit-popband som dök upp i slutet på 1990-talet under namnet Embrace. Och som jag skrev inledningsvis är konceptet emo idag mest förknippat med trumpna tonåringar med kajal runt ögonen. Det kan därför vara mödan värt att söka sig tillbaka till ursprunget, till en tid då koncept och kategorier inte hunnit stelna och anamma andan av ”The Revolution Summer”.

Lyssna också på
Rites of Spring – S/T
Fugazi – Red Medicine
V/A – Land of Greed/World of Need

I den stora regelboken över punkrock står det skrivet att varje punkgeneration ska tilldelas ett eget kärlekspar:

70-talet: Sid Vicious och Nancy Spungen
80-talet: Thurston More och Kim Gordon
90-talet: Kurt Cobain och Courtney Love
00-talet: Tim Armstrong och Brody Dalle

Med undantag för Thurston och Kim är dessa äktenskap i regel tragiska, destruktiva och plågsamt offentliga. De slutar alltsomoftast i död eller vanära (eller både och).

1997 var det så dags för plastpunkarna att få sitt eget gullegull-par att skvallra om och beundra, i och med att Tim Armstrong, Rancids mjuktuffe frontman tog den blott 18-åriga australiensiskan Brody Dalle, inte bara till sitt hjärta, utan till Los Angeles, Rancid punx-klanen och Hellcat Records. Upplägget var mycket romantiskt: Han framgångsrik världsartist (nåja), med ett trassligt förflutet, hon strulig tonåring på rymmen från en dysfunktionell familjemiljö. En blandning av ”Mitt livs novell” och Punk & Disorderly. I låten ”The Young Crazed Peeling” satte Dalle ord på sina erfarenheter:

My name is Brody, I’m from Melbourne
Fitzroy Melbourne, Fitzroy Melbourne
I grew up on Bell St. then on Bennett St.
My mom kicked out my dad for battery
Found a way, found a way,
she found a way out of spiritual penury
Working single mother in an urban struggle
Blames herself now cause I grew up troubled

men det blir bättre:

I love a man from California
He’s the prettiest thing we got the same disorder
The way you feel is OK its never gonna change anyway

Dalle hade redan utmärkt sig som punkmusiker, sin ringa ålder till trots, och att bli den 15 år äldre Armstrongs kuttersmycke och hemmafru var inget alternativ. I Los Angeles skramlade hon ihop ett gäng musiker och under namnet The Distillers levererade hon en injektion råbarkad street-punk i en kalifornisk punkscen som blivit lite väl glättig. Med den egna etiketten Hellcat hade Tim Armstrong skapat en plattform för ett lite skramligare sound än vad Epitaph var förknippade med och stakade själv ut vägen med Rancids femte, självbetitlade, album 2000. The Distillers passade som hand i handske i det sällskapet.

Det finns ett tydligt musikaliskt släktskap mellan de båda makarna. The Distillers komponerade ruffiga men trallvänliga låtar, inte långt från Rancid när de var som bäst och Dalles sluddriga sångstil har jämförts med Armstrongs. Sing Sing Death House var bandets andra album och det var också skivan som gjorde dem kända för en större publik, inte minst tack vare hyllningen till suffragettrörelsen ”Seneca Falls”, som fanns med på soundtracket till TV-spelet Tony Hawk’s Pro Skater 4 (2002). Tiden och andan var fortfarande sådan att den punk som The Distillers framförde befann sig i ett slags alternativ-mainstream och bandet förekom flitigt på Mtv, spelade på Lollapalooza, och inför det tredje (och sista) albumet signade de för Sire rec. På sätt och vis ligger denna historiska kontext dem i fatet: de blir så förknippade med den kommersiellt uppsnyggade och urvattnade Mtv-alternativkulturen anno 2000 att det är svårt att ta musiken på allvar. Annat hade det varit om de uppstått tidigare,  säg 1985…

Framgången för The Distillers visste inga gränser, men på hemmaplan knakade äktenskapet i fogarna. Kombinationen 35-årig nykter alkoholist, tillika kontrollfreak, och 20-årig partybrud med smak för turnéliv och nattsudd, gick inte ihop och 2003 var skilsmässan ett faktum. När f.d. mrs Armstrong kort därefter sågs tillsammans med Kyuss-gitarristen Josh Homme brast det för den hypersensitive Armstrong som utom sig av svartsjuka och förtvivlan, och möjligen också med en ”restraining-order” på halsen, slog till reträtt för att slicka såren hos den lite osunda bromance som Rancid utvecklats till.

Som väntat tvangs fansen, som under ett par år glatt sig med de tillsynes lyckliga tu, välja sida, och de båda lägren strider alltjämt i kommentatorsfälten på webben. En del av näthatarna vill ha det till att det var Tim Armstrong som spökskrev The Distillers låtar, medan andra framställer Armstrong som ett misogynt äckel. Ivern bland fansen att smutskasta står kanske i paritet till den besvikelse som infinner sig när illusionen om det ”perfekta paret” rasar samman i ovärdig bitterhet.

The Distillers lade av i mitten av 00-talet men det verkar som om Dalle gick stärkt ur båda dessa uppbrott, och med sitt nya band Spinnerette motbevisar hon dem som trodde att hon haft exmaken att tacka för sin musikaliska framgång. Häromveckan fick paret Dalle-Homme sitt andra barn — grattis.

Lyssna också på
The Donnas – Get Skintight
U.S. Bombs – War Birth
Spinnerette – S/T