Inlägg märkta ‘sick of it all’

Det här med brödrapar inom rocken är ett ängsligt kapitel. Det verkar hart när omöjligt för musicerande brorsor att hålla sams. Ni känner till historierna: bröderna Fogerty, bröderna Reid, och naturligtvis bröderna Gallagher. Ett bagage av rivalitet, småsinthet, svartsjuka och missunnsamhet som följer med in i musiken och upp på scenen. Ibland blir det slagsmål, ibland segdragna, svårt infekterade konflikter som inte ens terapeuten i Some Kind of Monster skulle råda bot på. Sen så finns det de som alltid verkar hålla ihop genom vått och torrt, som ”Bröderna hårdrock” i Niefelheim eller The Bacon Brothers. Ett annat lyckat brödrapar verkar vara Lou och Pete Koller. Sedan 1986 har de frontat NY-combon Sick of it All som, namnet till trots, aldrig verkar tröttna på att leverera rak in-you-face-hardcore från nedre Manhattans stökigaste gränder.

Ni som sett filmen American Hardcore (2005) vet att det som kallats amerikansk HC upphörde 1986. Punkt slut. Man ser det i blicken på de som medverkar (undantaget Ian MacKaye) — även om Henry Rollins varit på alerten alltjämt sedan dess så tycks det som om livet efter 1986 inte är värt att tala om — ”Man, for those who were there…”. Men samtidigt som den sista rundgången från det sista ”äkta” bandet dog ut drog en revitaliseringsrörelse igång. En generation som varit med om HC-vågen men lite i periferin gav sig nu i kast med att återuppliva känslan från 1982. I Boston klev Slapshot upp på scenen och i New York var det Sick of it All som tog på sig uppgiften att förmedla den amerikanska hardcorens budskap om äkthet, ilska och gemenskap.

Deras första, självbetitlade 7″  kom ut som Revelations tredje utgivning. Omslaget är klassiskt: Ett svartvitt bandporträtt i helfigur genom fisheye-lins, fotat i en smal gränd flankerad av skyskrapor som sträcker sig upp i oändlighet och avvisande gallergrindar. Budskapet är tydligt: här kommer du inte förbi. Trots att det bara är Pete som kan sägas stå för några muskler vibrerar kompositionen av en närvaro av våld. Möjligtvis har det med deras uppsyn att göra. Blicken, hållningen, är sådan att man som betraktare inte tvivlar ett ögonblick på att där de här grabbarna växt upp är det gatans lag som råder.

På 1980-talet var New York USAs hårdaste stad. Det är kanske svårt att tänka sig idag när New York blivit en plats dit man åker på weekendresa för att shoppa med Sofie Fahrman. Gentrifieringen har gjort att staden numera får agera fond åt Sex and the City och Smurfarna medan de ruffigare gangsterskildringarna  förläggs till ställen som Baltimore eller Detroit. Men på 1980-talet sov Harley Flanagan på golvet i ett ödehus med sin pitbull i famnen och ett tag beväpnade folk sig med kniv när de hoppade in i en moshpit

Sick of it All är för många själva definitionen av NYHC, en stil som är ruffig och fylld av attityd. Ideologiskt hör de inte hemma bland band som Reagan Youth, där vänsterperspektivet är starkt och utpräglat, utan företräder nån sorts liberal individualism. Det sägs allmänt att New Yoks HC-scen har slagsida åt höger. Sick of it All hör till den kategori av band som inte vill ”blanda in politik” i sin samhällskritik. De har en ”support our troops”-mentalitet som identifierar sig med arbetarklassens erfarenhet utan att förankra den i en berättelse om kollektiv klasskamp. Såhär låter det t ex i låten ”Politics”:

politics – who needs it
poitics – full of shit
politicians – always lie
politicians – wish they die
”POLITICS” från EP:n We Stand Alone (1991)

Liknande tongångar finner man i ”Unjustice System”, slutspåret på Blood, Sweat & no Tears vars budskap man ansett så viktigt att det är den enda text som tryckts i CD-häftet. Frihet beskrivs där som individens rätt till att slippa från yttre styrning och påverkan. Det är inte ”tillsammans är i starka” utan ”du och jag måste bekämpa de krafter som vill begränsa vår frihet”. Det är ett budskap som kan finna sympatisörer i många läger och i grund och botten är det väl en spegling av den amerikanska självständighetsförklaringen. På gott och ont.

Framemot millennieskiftet genomgick Sick of it All en sorts metamorfos i och med att bandet skrev på för Fat Wreck Chords, ett bolag mer förknippat med kalifornisk skatepunk än gatustrider från New York. Kopplingen till Fat Wreck innebar vad man skulle kunna kalla en kommersialisering eller mer medveten ”branding”. Jag kanske rör mig ut på djupt vatten här men är det inte så att en viss typ av ”livsstilshardcore” tagit över efter den tuffa och (åtminstone till det yttre) genuina subkulturen? Min uppfattning är att denna variant uppfanns av bandet H2O 1996 (förvaltat av etiketten Bridge Nine Records) och har förmått band att överleva eller återuppstå i form av varumärken (ofta i symbios med klädmärken och tatueringskultur). Senast i raden är det återförenade DYS’ extremt bespottade singel ”Wildcard”.

Blood, Sweat and no Tears bjuder på några av Sick of it All’s örhängen: ”Pete’s Sake”, ”Pushed Too Far”, och den ofrånkkomliga ”Clobberin’ Time”med det sturska introt:

Spreading the hardcore reality in ’89
Sick of it All, Blast Master KRS-One
Fresh for ’89 you suckas!

Jag älskar det självförtroende med vilket ovanstående rader levereras. Men frågan är viken verklighet det är som bröderna Koller sprider 2012?

Lyssna också på
Warzone – Don’t Forget the Struggle, Don’t Forget the Streets
Murphy’s Law – s/t
H2O – s/t

Det ska vara ett tributealbum i år

Publicerat: september 29, 2011 i Hardcore, punk
Etiketter:, , ,

När man ser en samtida bild från en NOFX-konsert i, säg, Tyskland, blir det tydligt hur bandet har kommit att bli just det som man en gång i tiden sökte sig till akter som NOFX för att slippa. Överviktig arenarock framförd under kulörta lyktor inför 20 000 pundhuvuden. Jag förstår att man tröttnar på dem och att man vill gå vidare, jag har själv känt så ibland.

Men så såg jag ett hemma-hos-reportage med Fat Mike. Badrummet var tapetserat med svartvita affischer från småspelningar på 1980-talet: Det är kanske lätt att glömma men en gång i tiden spelade de på samma scener som Black Flag, Circle Jerks, FU’s etc. Ur skivhyllan drog han fram en gammal 7″ med Articles of Faith och viftade med lite lojt. Det var nyttigt att se.

I mening att skaka av sig hawaiiskjortorna och kanske friska upp minnet hos sina gamla fans (samt ge nyare fans en välbehövlig historielektion) gav man i somras ut en 10″ titulerad ”The HC EP” innehållande 9 covers på gamla hardcoredängor. Låtlistan är hemlig, vilket förstärker känslan av att det här är ämnat för de verkliga kännarna. Det är ett lysande drag: Jag älskar den självrättfärdiga känslan över att identifiera låtar, och jag älskar också den genanta frustration som infinner sig inför spår som man inte känner igen. För det är inte direkt mittfåran som man plöjer och skivan kan helt klart fungera som avancerat popquiz för åldrande HC-rävar.

Omslaget är fyndigt på klassiskt NoFX-manér: ett N, ett O, ett F och ett X placerade runt ett stort X, i sann old school HC-anda. Men hur bra jag än tycker att detta grepp är så kommer man inte ifrån att det blir lite enformigt. Visst är inspelningarna suveräna och underhållande men variationen är tämligen begränsad. Om man har de här låtarna på en gammal knastrig kassett så finns där iallafall en viss spridning vad gäller ljud, inspelningskvalitet, tempo etc men i NOFX-versionen har allt passerat samma filter vilket tyvärr sänker upplevelsen en smula. Ett plus är dock att man turats om vid mikrofonen.

Lite mer publiktillvänt blir det dock när PMA-rockarna H2O i dagarna släppte den första delen av sitt stundande tributeprojekt Don’t Forget Your Roots. LP:n är planerad att komma i oktober och det man släppte nu är en 7″ med titeln California. Upplägget fungerar som så att man kommer att ge ut en singel för varje region som man hämtat låtar från — nästa släpp blir tydligen ”DC” — och inalles blir det tre stycken innan fullängdaren landar. Omslagen till singlarna och albumet är tecknade av Brian Walsby (som gjorde omslaget till 7 Seconds ”Walk Together…”) och California-singeln är med sin flirt med The Longest Line en sprudlande hyllning till den kaliforniska punken.

Skivan innehåller tre spår: ”Beverly Hills” av Circle Jerks, ”Journey to the End of the East Bay” av Rancid, och ”Sick Boy” av Social Distortion. Lite otippat låtval kanske men samtliga är väl genomförda, även om jag tycker att ”Sick Boy” blir lite väl trallig. Det är gjort med kärlek och man blir ju nyfiken på vad som kommer på DC-singeln (och vad den tredje delen ska behandla, törs man gissa på NYC?).

På tal om NYC: Det kanske underligaste bidraget till tribute-trenden står Sick of it All för, som firar 25 år som band med att spela in en hyllningsplatta till sig själva. Skivan har fått namnet Nonstop och innehåller 20 nyinspelade versioner av gamla hits som ”Scratch the Surface”, ”Pushed too Far” och ”Just Look Around”.

Jag har inte hört skivan (den släpps första november) så jag ska undvika förhastade spydigheter. Men jag är likväl benägen att stämma in i vad många före mig redan har frågat sig: ”But why?”.

Nåväl, ädla motiv eller inte, det verkar som om det ska vara ett tributealbum hösten 2011. Denna vecka ger Kerrang tydligen ut en hyllning till Nirvanas Nevermind. Vi får väl bara hoppas att tributeivern inte når Blood Sugar Sex Magic, som också den kom ut för 20 år sedan, det skulle jag aldrig mäkta med.