Inlägg märkta ‘jerrys kids’

Boston came around one night/Push came to shove/And we went down to fight

JUDGE – New York Crew

Denna skiva är ett måste... som jag saknar

Inom kort åker jag till Boston och det har föranlett mig att göra ett nedslag i Boston-scenen (eller Boston-scenerna, för det finns flera). Jag har i ett tidigare inlägg nämnt att man i Boston hade en annan tolkning av straight edge än man hade i New York, vilket tydligen var orsak till en del skärmytslingar  i början på 1980-talet och som förevigats i Mike Judge’s nostalgiska våldsromantik ”New York Crew” varifrån jag citerat ett kort utdrag här ovan.

Som kultursociologiskt orienterad är jag intresserad av s.k. ”fältstrider” där en kamp om mening och värden utspelas, t ex inom konstvärlden. Men det går naturligtvis att applicera på HC: Hur kommer det sig att det var New York-versionen av SXE (med veganism och positiv youth crew-mentalitet) som segrade över den mer brutala Boston-scenen? Visserligen blommar brutala tendenser upp inom SXE alltsom oftast men det vore otänkbart att idag kalla sig straight edge och käka kött.

Visst är det ett grymt omslag?

Det ska medges att jag inte haft någon särskilt nära relation till Boston-scenen. Framförallt är det väl Slapshot som man brukar åberopa men av någon anledning har jag aldrig fastnat för dem (på samma sätt är det med Sick of it All). De flesta av Bostons HC-akter känner jag bara som namn och enstaka titlar (och i viss utsträckning omåttligt coola konsertfoton anno 1981). Men ett av de band som tillhörde Bostons SXE-scen under tidigt 1980-tal, och som hamnar på min playlist inför resan är SSD. Och då är det naturligtvis låten ”Boston crew” som får ackompanjera mitt intåg i stan. Men det finns konkurrenter: Gang Green, Jerry’s Kids, The FU’s och DYS bidrog också till att etablera det tuffa Boston-soundet. Och genom Maximum Rocknroll’s underbara podcast fick jag höra The Proletariat för första gången häromveckan. Rekommenderas!

Förutom Bostons tidiga HC-scen bör man nämna ska-core pionjärerna The Mighty Mighty Bosstones. De började jag förvisso lyssna på först i och med deras mainstream-transition runt 1994 (och då speciellt albumet Question the Answers) för att sedan snabbt bli ointressanta, mest på grund av att deras stil usurperades av Mtv-plågor typ Smash Mouth (och No Doubt). Men när man går tillbaka och lyssnar lite finner man ett helgjutet partyband som definitivt kommer att höja stämningen under resan.

Idag verkar det vara folkpunkarna Dropkick Murphys som är den självklara referensen när man pratar HC/punk och Boston. Jag var upptagen med annat när de dök upp och har varit tvungen att tillägna mig dem retroaktivt. Visserligen ligger min stora kärlek till The Pogues lite i vägen men när jag försöker bortse från mitt bagage och lyssna på dem med rena öron så erkänner jag att det hade kunnat varit vi under andra omständigheter. Användningen av ”Shipping off to Boston” i Boston-rullen The Departed var såklart extremt lyckad. De förmår knyta an till stadens våldsamma historia (och likaledes våldsamma samtid) på samma sätt som hos Bostonförfattaren Dennis Lehane.

Pinsamt nog har jag i veckor gått omkring och trott att även hip-hop-combon House of Pain kom från Boston. Det gör de inte, de härstammar från Los Angeles (så, återigen: This is Boston, Not L.A.).