Inlägg märkta ‘entreprenör’

I Simone de Beauvoirs memoarer De bästa åren som bl.a. berättar om hennes liv med Sartre under de händelserika decennierna vid 1900-talets mitt nämner hon vid ett tillfälle att ”våra fiender var ingenjörerna”. Detta var under efterkrigstiden då Europa var mitt i färd med att återuppbyggas ur ruinerna efter två världskrig. Ingenjören var samhällets store hjälte. Men för Sartre och Beauvoir var det annorlunda. I samhällsplanerarnas iver såg de den teknokrati som 68-genrationen gjorde uppror mot men som fortsätt att sätta sin prägel på den värld vi lever i.

Jag har ofta tänkt på de Beauvoirs ord och hur de skulle översättas till våra dagar. Idag är ingenjören visserligen fortsatt ansedd men alltmer tycks samhället utsett en annan hjälte, en hjälte som jag, i analogi med Sartre och Beauvoir utsett till min fiende: entreprenören.

Överallt dyker entreprenören upp, som framgångssaga och förebild, som modell för hur arbete och utbildning ska skötas och en livshållning som anses bäst lämpad och föredömlig för vår tid. Något i denna hyllning av den Schumpeterska protagonisten gör mig illa till mods. Som då en företagare som gjort stora pengarpå att köpa upp allmännyttan till underpris, driva verksamheten i botten på ett par år, och sen dra vidare mot nya ”projekt” avfärdar all kritik med den magiska formeln: ”Jag är entreprenör, inte förvaltare”. Så talar en hjälte i Maud Olofssonland.

Men jag har sakta märkt hur den punkkultur jag skattar så högt kan fungera som plantskola för entreprenörer och det gör mig kluven och brydd.

För om man ska försöka koka ned det till någon sorts fundamenta så handlar punken om att göra det själv — DIY. Starta ditt eget band, ditt eget fanzine, skapa dina egna kläder, egna stilar… Visserligen finns det de som hävdar att detta endast gällde på riktigt under några månader i London 1976 men trots alla sediment av varufiering och reifikation som kulturen genomgått därefter så finns något av dessa värden bevarade.

DIY är inte något skällsord, tvärtom, och vi fortsätter att se upp till den som gjort det själv.

Dock måste det väl närmast ses som ett utslag av den hegelianska dialektiken att den subkultur som för 35 år sen formerades i opposition mot vad som då blott var ett embryo av den nyliberalism varigenom Thatcher och Reagan med brutal effektivitet stympade arbetarklassen för decennier framöver, nu visar sig vara den kultur som kanske bäst tjänar samma nyliberalism.

Det finns många exempel på punkentreprenörer som genom flit och skicklighet drivit sina företag mot framgång: Henry Rollins, Ian MacKaye, Ray Cappo, Mr Brett, Jello Biafra, Tim Armstrong… Inte för att jag ifrågasätter deras äkthet — jag upplever ingen av dem som någon ”sell out”, men de personifierar en personlighetstyp som jag inte står helt obesvärad inför: Produktiv, nätverkande, hyperaktiv.

Kanske gäller denna insikt för kultursektorn i stort. Det har väl alltid handlat om att ”leverera” och vara produktiv, och som de s.k. ”kreativa industrierna” intar en alltmer betydande plats i ekonomin så blir den kreative entreprenören till ett slags prototyp för framtidens företagare: Småskalig, DIY, stark lokalförankring. Man ser det på de tatueringsstudior och longboardbutiker som ploppar upp som svampar och tja, hade jag haft kapital hade jkag kanske drivit ett semi-vegetariskt punkcafé för Bagis föräldralediga och frilansare.

Men vad gör man när man inser att ens hjältar samtidigt är ens principiella fiender? Finns det en ”god” entreprenör och hur ser i så fall han/hon ut?

Punken har alltid dragits med detta, att på en gång omfatta individualism och kollektivism. Det går kanske inte att hitta fram till någon logisk lösning på detta, i hög grad handlar det om en affektiv snarare än rationell logik. Ibland verkar det som om upphöjandet av individen och hyllandet av kollektivet är förenliga men de stunderna är korta, illusoriska.

Hur ska en ny punk förhålla sig till ett samhälle där punkens värderingar framstår som norm? Där alla ska ”göra det själv”, ”köra sin egen grej” och ”utmana, ifrågasätta”?

Personligen har jag tagit intryck av konstnären Hannes Mannerheims friska uppmaning från 2010:

SKÄNDA ARBETSLINJEN

VÄGRA JOBBA

SVIK TILLVÄXTEN

VAR OFÖRMÖGEN

Jag vet inte om dialektiken kommer att slå till även i detta fall men om den skulle göra det är det möjligt att resultatet blev det samhälle som jag vill leva i.