Arkiv för augusti, 2012

Drygt en månad för sent följer här stänk och flikar ur en festivalrapport från West Coast Riot. Samtidigt tar sig Guns of Brages ett nytt journalistiskt motto: inte först, men bäst!

Jag misstänker att det är försvinnande  få av den här bloggens läsare som tagit del av den eminenta lilla skriften Celine Dion’s Let’s Talk About Love: A Journey to the End of Taste av Carl Wilson. Det är i så fall synd, ty den bjuder på många intressanta iakttagelser om musikens estetiska och sociala dimensioner. Bl.a. får man lära att huvudparten av Céline Dions fans återfinns i arbetarklassen.

En anledning till att just proletärer tar till sig av hennes pompösa skönsång i högre grad än, säg tjänstemän, sägs vara att hennes musik uppvisar en hög grad av skicklighet, och är det något som kännetecknar arbetarklassens smak och uppskattning så är det människor som är bra på det de gör. Därför är också hårdrocken arbetarnas musik. Det är en musikstil som förenar exceptionell skicklighet med jordnära ödmjukhet. Inom medelkassen har man däremot oftare älskat dem som inte riktigt når hela vägen fram, de som inte är särskilt bra på det de gör. De sköna förlorarna som det går att identifiera sig med. Tänk tillbaka på när du gick i skolan: Vilka älskade Henrik Berggren och Broder Daniel och vilka hatade densamma? Var bodde de förra resp. de senare? Vilka gymnasieprogram läste de och vad gjorde deras föräldrar? Ser du ett mönster? Tänkte väl det.

Punkmusiken hamnar här i ett intressant läge eftersom den rymmer både det proletära underlägesperspektivet och de bohemiska konstnärliga pretendenterna. En CBGB-tröja kan härledas både till Agnostic Front och No Wave-scenen. Därmed funkar det mycket bra som ackompanjemang till klassresenärens utvecklingshistoria. I teorin finns möjligheten att utvecklas från industrihuligan till konstkritiker utan att behöva lämna sin subkultur (även om det säkerligen föreligger alltför många sociala hinder).

Street Dogs hade jag aldrig hört talas om när det tillkännagavs att de skulle spela på West Coast Riot. En sökning ledde mig till videon ”Punk Rock n Roll” som jag inte förmådde se klart eftersom det kändes rent genant att se hur en otroligt slapp refräng illustrerades av filmklipp föreställande tuppkamsfrisyrer och ölflaskor. Det var lite ”Drunken Lullabies” över det hela och jag lyckades inte uppbåda ens en gnutta pity-love för dem. När jag senare läste om deras förankring i Boston-scenen och släktskapet med Dropkick Murphys och Bruisers, ville jag ge dem en ny chans. Men jag lyckades aldrig ta mig förbi ”Punk Rock n Roll”. Det pratas ibland i nedvärderande ordalag om hattpunk, men det finns en ytterligare underkategori som är värd att uppmärksamma — gubbkepspunken: Gaslight Anthem, Flogging Molly och delvis Social Distortion kan räknas till dessa män som tagit Ulrik Munther-looken tillbaka till gatan.

Ändå var jag nyfiken på att se vad Street Dogs kunde erbjuda en livepublik, så jag sökte mig in i det tält där de skulle uppträda. Och även om det kändes lite billigt att de spelade ”Blitzktieg Bop” i högtalarna innan de klev på så växte mina sympatier för bandet i och med den spelningen. Visst, ölhävar-romantiken och bromance-stämningen blev väl lite för mycket, och publiken bjöd inte på många skäl till omprövning. Men två tredjedelar in i setet hände någonting. En refräng fångade min uppmärksamhet:

Lookout, its starting again,
The change a new labor age
Support, the EFCA,
Lets go and start it again

Up the union, sing with the band
E-F-C-A Employee Free Choice Act
Up the union

Hörde jag rätt? Ja, omkvädet ”up the union” upprepades tills dess att all eventuell tvekan var bortblåst. Jag erkänner att jag många gånger känt en viss trötthet inför den slentrianmässiga arbetarromantik som alltför lättvindigt kommer över en sån som Lars Frederiksens läppar (på samma sätt som min vän Fredrik utropar ”Son of a Plumber” när jag ägnat för många timmar åt att tjata om det svenska klassamhället). Det går på tomgång, frikopplat från den egna erfarenheten. Men sjunger man om facket, då har man fanimig med mig på tåget igen.

Jag klev ut ur tältet och hann dricka en öl innan Anti-Flag skulle gå på stora scen. De tillhör inte heller några favoriter. Det lilla jag vet om dem förknippar jag med pk-rock i Propaghandis ädla skola, men ser man dem på bild så blir man lätt nedslagen: Tuppkam o kajal, svart skjorta och vit slips. En look inte som inte står långt från Sum 41. Så förväntningarna var även här extremt lågt ställda. På sin höjd hoppades jag på att få höra ”Underground Network” eftersom den handlar om mitt jobb, typ.

Men bäst jag sätter mig på en grästuva med en Ramlösa och en cigarett så börjar en raspig inspelning ljuda över festivalområdet:

Which side are you on Boys?
Which side are you on?

Vet inte om det är Pete Seeger eller någon annan inspelning, men det träffar mig med full kraft där i solen. Det kanske är ett utanpåverk, må så vara, men var någonstans annars i populärkulturen hör man fackföreningsrörelsens lov sjungas så självklart och med samma eftertryck idag? Efter ett decennium av Blondinbella och Stureplanscentern, av Johan Staël von Holstein och ett oförblommerat krig mot den produktiva klassen är det stärkande och befriande att får en dylik bekräftelse på sitt perspektiv. Att man har rätt, att man alltid har haft rätt och att det är Peter Wolodarski som har fel.

Själv tillhör jag inte LO-kollektivet men har varit fackligt ansluten sen jag började jobba och satt under ett par år med i klubbstyrelsen på min arbetsplats. Inte för att jag gjorde mycket nytta där, jag är trots allt en individualistisk generation Y:are som fostrats i konsten att satsa på sig själv… Likväl är jag övertygad om att den arbetsrättsliga kampen är central för en progressiv social förändring. I helgen lyssnade jag på Stefan Löfvén sommartal i Stockholm. Också han pratade mycket om arbete. Det är vår tids mantra: jobben, jobben, jobben. Men alltid i kvantitativa termer, aldrig i kvalitativa. För att vara så upptagna av jobbfrågan är vi märkvärdigt tysta då det kommer till frågan om vad ett arbete ska innehålla, hur länge det ska pågå, vem som tjänar på det.

Det verkar som att t.o.m. socialdemokratiska företrädare kapitulerat inför Svenskt Näringsliv och betraktar arbete som ett slags välgörenhetsgåva från goda kapitalister. Det är rent ut sagt oanständigt. Arbetsgivare anställer inte folk för att vara snälla och värna om arbetarfamiljernas väl och ve. De anställer för att de räknar med att mer arbetskraft ska bidra till ökad omsättning/ökad vinst. Allt annat är bara skitsnack.

Också de gamla hjältarna i Randy har ju plockat upp det här spåret. Deras mellansnack var späckat med en blandning av självförakt och arbetarromantik som bara en norrbottnisk uppväxt kan frambringa. Jag har sett dem på scen två gånger tidigare, 2000 och 2002. Båda gångerna var jag besviken över att inte få höra en enda av de låtar från de första skivorna som jag håller så högt. Den här gången hoppades jag på att den allmänt nostalgiska yra som omgav festivalen skulle pressa fram kanske ”The Itch” eller ”Education for Unemployment” men icke.

Hade jag fått råda så hade Rancid avslutat med Harry Bridges — troligtvis den första låt på temat arbetarkonflikt som jag tog till mitt hjärta. Men så blev det inte. Istället tog ölet slut i öltältet och jag fick njuta av den underhållande anblicken av grimaserande punkare som pinade i sig en sur Chardonnay. Om det ändå hade varit Kir…

#30 Green Day: Dookie (1994, Reprise)

Publicerat: augusti 4, 2012 i punk, topp 50
Etiketter:, ,

Veckorna innan jag började åttan spelade jag in ett blandband hos en kompis. Jag lyssnade på det jämt och det brukade snurra i min freestyle tills jag somnade om kvällarna. Dess innehåll bjöd på en för den tiden sedvanlig blandning av företrädesvis amerikansk hardcore och punk. Jag hade en skateboard — en Powell Peralta med orange griptape som vi täckt med namn på band typ Articles of Faith, Black Flag, Adolescents. Det var sommaren 1993. En kväll hade jag fått låna Martins Earth A.D.-tröja när vi gick ner på stan. Det hade varit min version av debutantbal: Att komma ut som hardcorepunkare.

På det där blandbandet finns låtar som gjort ett outplånligt intryck på mig. Till exempel ”Got Your Number” med tyska Spermbirds eller ”Up Against a Wall” med nämnda Articles of Faith. Men ett spår stack ut på ett närmast esoteriskt sätt: ”Disappearing Boy” med Green Day. Den var nästan alltför lättillgänglig, farligt poppig och förföriskt melodiös där den låg inklämd mellan Jerry’s Kids ”Torn Apart” och ”Pervert” med Descendents. Den lät en ana ett annat liv som väntade där framme nånstans. Av nån anledning kändes det som om jag kunde höra, och göra mig en bild av, de stundande gymnasieåren och mitt vuxenblivande i den enkla låten. Den rymde ett slags sentimentalitet som på ett konstigt sätt gav mig känslan av att befinna mig nånstans långt, långt borta och genom ett nostalgiskt skimmer se tillbaka på stunder jag ännu inte upplevt.

Jag hade inte hört så många låtar som handlade att inte passa in eller att vara olyckligt kär tidigare, så det bidrog väl också till att jag fastnade för ”Disappearing Boy”. Min vän Martin hade 39/Smooth på LP och jag ser framför mig hur den låg på golvet i hans rum, tillsammans med Youth of Today We’re Not in This Alone och Reagan Youth Volume One: Fotografierna på baksidan där Billie Joe och de andra har långt hår, inläggsbladet med de handskrivna texterna…

Som om detta inte var nog förekom ”Disappearing Boy” även på soundtracket till Plan B-filmen Questionable (1992). Plan B gjorde avgjort de bästa skatefilmerna vid den här tiden. Jag ryser fortfarande så smått vid minnet av att se Colin McKay åka till Steve Miller Band’s utomjordiska ”Serenade” på Virtual Reality (1993). Även om min Fanta-färgade bräda inte rullade särskilt många mil rycktes jag med av att se andra åka. Det blev till och med lättare att uppskatta det när jag gav upp det egna åkandet.

En annan kompis tog Green Day som sitt favoritband. Han köpte allt han kom över på CD: Kerplunk och 39/Smooth. Det var ett val som passade bra ihop med hans stundande liv som tjejtjusare. Själv hade jag inget bestämt favoritband ännu, jag famlade mellan sxe-hc och poppunk. Jag gillade NoFX, men de ”tillhörde” Rickard.

Green Day låg på Lookout! Records, ett bolag som jag tidigt lade märke till och som skulle komma att bli en livslång referenspunkt. De gav ut Screeching Weasel och Operation Ivy. Två för mig väldigt viktiga band. Även Rancids första 7″ gavs ut av Lookout! men den skulle jag inte höra förrän ett par år senare. Däremot tog jag intryck av fotot på baksidan av deras debutalbum — med Gilman St.-skylten i bakgrunden. Det var också Martin som hade köpt Rancids debutalbum och ”Adina” fanns med på mitt blandband. Jag hade bara så smått börjat lägga ihop pusslet kring Bay Area-scenen och 924 Gilman st. Men någonstans anade jag att detta var ”min” grej.

När jag hörde Rancid Let’s Go! släppte jag allt annat. De tre inledande låtarna lämnade mig med djup förundran: Hur var det överhuvudtaget möjligt att något kunde låta så bra? Min fascination för det sena 1980-talets  Bay Area-scen växte. Den uppsluppet eklektiska blandningen av hardcore, ska och 77-punk omslöt mig. Jag gick ner mig allt djupare i Operation Ivy. Lint blev min idol. Vartenda foto jag kom över studerades med en noggrannhet som känns främmande idag, varje textrad underkastades allvarlig exeges. Geografi och persongallerier lades på minnet. När Jesse Michaels skrev ”Music is an indirect force for change, because it provides an anchor against human tragedy” trodde jag honom. Det här var min musik, min politik och livshållning. Den bar på ett löfte om gemenskap och optimism: en festglad och färgsprakande revolution som hade förmågan att lyfta en över den ängsliga inskränkthet som härskade i skolkorridorerna.

Ja, just det — sommaren 1994 såg jag videon till ”Basket Case” på MTV.

Lyssna också på
Green Day – 39 Smooth
Green Day – Kerplunk
Fifteen – The Choice of a New Generation

Möte med det okända

Publicerat: augusti 1, 2012 i punk
Etiketter:,

Jo, jag erkänner — jag har inte ägnat Bad Religion särskilt mycket uppmärksamhet bortom de tre standardverken Suffer, No Control och Against the Grain. Men det är helt sjukt att jag först sommaren 2012 får lära om den LP de gav ut 1983: Into the Unknown och som helt sonika är den verkliga uppföljaren till How Could Hell be any Worse?.

Hur är det möjligt?

Det känns fortfarande som något jag drömt ihop: 70-talsprog med flitigt bruk av synthklaviaturen, ett omslag med ett rymdmotiv som vore det handplockat av Sam J Lundwall, och till det ett typsnitt som för tankarna till den första utgåvan av rollspelet Mutant.

De här låtarna var inte med på 80-85 (och hade jag hört detta 1993 hade jag börjat gråta, helt säkert).

Det lär vara lättare att få tag i en originalpressning av Beatles White Album än det är att komma över ett ex av Into the Unknown men just nu ligger ett objekt uppe på ebay. Utropspriset är blygsamma 99 dollar. För den som föredrar att provlyssna innan budgivningen drar igång på allvar finns albumet i sin helhet att avnjuta på YouTube: