Inlägg märkta ‘intellektuell’

Nån gång när jag var i 14-15-årsåldern hörde jag ett program i radio som diskuterade hur ungdomars musikpreferenser sammanföll med vilken linje de valde till gymnasiet. De som föredrog punk sökte sig gärna till teoretiska linjer, sa man, och denna upplysning ackompanjerades av Dead Kennedy’s. På något sätt kunde jag se rimligheten i detta, trots att jag vid det läget var tämligen ny i punken och mina erfarenheter av vad en akademisk bana eller inriktning innebar var lika med noll. Det lilla jag dittills hade tyckt mig uppleva av punkkulturen var tämligen anti-intellektuellt och jag hade under en period ansträngt mig för att tona ned den konforma och välanpassade attityd som kännetecknat min skolgång. Jag trivdes ganska bra i skolan, hade lätt för att lära och var omtyckt av lärare och jag trodde inte att det gick att kombinera med identiteten som punkare.

Samtidigt fanns det någonting som hade lockat mig till punken som inte stannade vid auktoritetsuppror och ”I wanna destroy”. Det fanns nämligen också ett samhällsengagemang och en uppmuntran till kritiskt tänkande, som visserligen kunde atrikuleras genom ett motstånd mot föräldrar, lärare, väktare och poliser, men som också kunde innebära en kunskapstörst: för att ett kritiskt medvetande ska bli möjligt krävs det en förtrogenhet med de idéer och system som man ifrågasätter. Därför blev det där radioinslaget ett slags stöd för tanken att det faktiskt skulle gå att kombinera mitt intresse för teoretiska studier med passionen för punk och HC. I min omgivning fanns få förebilder för detta — ingen jag umgicks med hade övervägt en studieförberedande gymnasieinriktning och när jag många år senare läste Paul Willis’ klassiker Learning to Labour: How Working Class Kids Get Working Class Jobs (1977) fann jag en kuslig överensstämmelse mellan de attityder Willis finner bland nordengelsk arbetarklass i mitten av 1970-talet med min egen uppväxt i ett svenskt 1980/90-tal.

Jag fann sedemera mina intellektuella förebilder i personer som Ian MacKaye, Jello Biafra, Ray Cappo, Greg Graffin, Propagandhi mfl: personer som utvecklat en kritisk intellektuell hållning, som i Graffins fall t o m omfattar en akademisk karriär (han har doktorerat i biologi och har haft lektorat vid flera amerikanska universitet). Engagerade, arga, intellektuella.

På sätt och vis slöts en cirkel i och med mitt Bostonbesök förra veckan. Bl.a. hittade jag fram till Newbury Comics — den skivaffär som var en central ”hangout” för Boston-scenen där både Aimee Mann och Jon Anastas i DYS jobbade i början på 1980-talet, och det ställe som ursprungligen sålde This is Boston Not L.A.-samlingen som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Sagda skiva blev också införskaffad vid mitt besök (visserligen i nyutgåva på CD från 1995) tillsammans med samlingarna Boston Hardcore 89-91 (TAANG!) och den klassiska Dischord-pärlan Flex Your Head.

         

Men jag hade andra ärenden i Boston och ett av dem innebar att jag fick tillfälle att höra Noam Chomsky tala på ämnet ”de intellektuellas roll och skyldigheter”. Chomsky var en av de röster som blev en viktig influens när jag försökte skapa mig en akademisk identitet. Till stor del tack vare den crossover mellan punk och intellektualism som Maximum Rocknroll lanserade genom split-EP:n New World Order där Bad Religion delade utrymmet med nämnde Chomsky.

Med tiden har jag visserligen reviderat min beundran för denne man något, i Boston visade han t ex prov på en iögonfallande naivitet beträffande CIA’s kapacitet för övervakning och informationshantering. Och hans ihärdiga USA-bashing får till effekt att USA-centrismen snarare förstärks (han blir en sorts negativ bekräftelse). Men han visade samtidigt prov på de egenskaper som jag alltid respekterat hos honom: ett världspolitiskt minne och samvete som vågar ifrågasätta dagordningen och förgivettaganden, normaliserat våld och förtryck.

När jag satt där i åhörarsalen tillsammans med ett par tusen andra kommunikationsforskare från runtom i världen och med mina färska skivinköp säkert nedpackade i väskan kände jag något av den helhet och hemmahörande som jag anade när jag hörde det ovan nämnda radioprogrammet en kväll 1993. Kanske är det fortfarande möjligt att balansera anpassning och ifrågasättande i sitt yrke liksom i livet i övrigt. Och på samma sätt som mitt intresse för punken en gång stärkte mig att pröva en teoretisk studieväg har på senare tid mitt akademiska äventyr förstärkt min kärlek för punk och HC. Who would’ve thought…