Arkiv för juli, 2011

I ett par år har jag sökt efter ett särskilt t-shirtmotiv. Jag köper sällan t-shirts — det sker på konserter eller semestern — och jag bär dem i princip bara när jag sover. Men det finns en tröja som, om jag hittar den nånstans, jag gärna hade burit dagtid. Det handlar om det baseballinfluerade emblem som Dolores lanserade som logga ca 1993 och som ersatte den Lovecraftianska härva av munnar och ögon (sedermera Black Sun Recods logga) som prydde plastpåsar och skylten ovanför entrén till butiken på Drottninggatan i Göteborg.

Logobytet symboliserade också en nystart för Dolores som skivbolag och med början 1993 (OK, det började redan 1991 med Teddybears 7″ Women in Pain)lanserade de en hel rad nya svenska band: Randy, Starmarket, Blender, Potlatch mm. Men Dolores förvandling var också symtomatisk för den differentiering och konsolidering inom svensk underground som ägde rum vid den här tiden (i Stockholm blev CBR Sound Pollution) och jag har i ett tidigare inlägg berört detta men finner det ändå intressant att återvända till åren 1993,-94, -95 och perioden då USA-influerad punk och HC lösgjorde sig från ”träsket” av mellansvensk trallpunk och death metal för att stå på egna ben. Vi var många i södra Sverige som under de här åren vallfärdade till Dolores Records & Comics i GBG och i butiken frotterades sxe-kids med kängpunkare, könsrockare och hårdrockare.

Ursäkta bildstölden, men detta var den enda bild på gamla Dolores som jag kunde hitta på nätet...

Här är inte platsen för nostalgiska utsvävningar i minnen från affären: skivor man köpt, kändisar man sett eller den hisnande känslan när Isse deklarerar att ”Jag har precis fått in en sändning från Chicago” och ur en kartong plockar fram de senaste släppen från det då glödheta Victory Records.

Nej, jag vill istället titta närmre på några av de skivor som gavs ut när Dolores skivbolag bytte skepnad. Den första av dessa, som markerar förändringen, är DOL010: State of the Art med norrländska Shredhead. I mailorderbladet beskrevs de som Umeås svar på Teddybears och de spelade en tidsenlig form av rap/HC-crossover, delvis besläktad med med Rage Against the Machine men också, det ska vi inte glömma, Clawfinger.

Vad som kanske mest utmärkte Shredheads debut CD-EP var ett stilfullt designat omslag — något som kom att gälla för merparten av Dolores kommande utgivning. Visserligen skulle man kunna invända att DOL011: Randys No Carrots for the Rehabilitated, med sitt airbrushmotiv föreställande en struts i en öken, är ganska fult. Men betänk då att färgglada CD-omslag fortfarande var något tämligen nytt för svenska independentbolag. Jämfört med Really Fast eller Birdnest var detta en mindre sensation. Parallellt började Burning Heart släppa ifrån sig CD-singlar med tilltagande grafisk briljans. Dolores visade sig medvetna om formatets betydelse och CD-EP:n/mini-CD:n medgav en jämn och kontinuerlig utgivning. Det var i denna veva som man också startade den långlivade vinylsingelklubben.

    

   

Randys ska EP följde under våren 1994 med sin skejtartolkning av den klassiska 2-Tonegubben. Våren 1994 kom också en av de mer gåtfulla men samtidigt intressanta släppen: Return of the Old School Skater med Greenberg. Om Greenberg vet vi inte mycket mer än att de bestod av medlemmar från Stonefunkers och Sator och den tre spår långa CD-singeln vittnar om ett festglatt hobbyprojekt. Många som köpte den då blev säkert förvirrade och besvikna men den är faktiskt ganska underhållande.

Men förhållandet mellan form och innehåll är komplicerat och fyllt av motsägelser. Den impuls som katapulterade Dolores records fram till punk/HC-Sveriges frontlinje visade sig jämväl bli en belastning. Ett överdrivet fokus på form och förpackning kan riskera att leda till att sådant som innehåll, ambition och budskap hamnar i andra rummet. Prioriteringar är som bekant viktiga och då det kommer till en musikstil som punk/HC, som på samma gång är en del av kommersiell populärkultur och ett uttryck för en kritik av densamma, så är det viktigt att hålla fast vid principer och göra de rätta prioriteringarna. Att låta kommersiella intressen gå före är naturligtvis tabu, men att fästa alltför stor vikt vid yta kan vara lika fatalt.

Även om Dolores fortsatte med intressanta utgivningar under 1990-talet så visade man i en av annonserna någon gång vårvintern 1995 att något inte stod rätt till med prioriteringarna i Göteborg. Chester Copperpot från Kinna gav ut sin första CDs Short Cuts på Dolores den våren och i annonsen som förebådade dena release beskrevs de som ett emocore-band.

”Emo” hade en lite annan betydelse då än det har nu och under  1994 hade de amerikanska SXE/HC-bolagen släppt fram ett antal band som gått vidare från ett brutalt metal-influerat sound för att istället söka ett mer känslomässigt utvecklat tilltal. Det kunde låta väldigt olika (jämför t ex Ashes, Lifetime och Farside) men gemensamt var att emocore-banden, som genren då definierades, kom ur HC-scenen. Det är högst troligt att många av Sveriges då inte helt obetydliga bestånd av sxe-kids jublade inför utsikten att emocore nu hade nått Sverige på allvar och att Chester Copperpot skulle leda vägen in i denna nya, underbara genre. Lika troligt är nog att Dolores records var väl medvetna om detta, varför man saluförde detta simpla indiepopband som emocore istället för, tja, simpel indiepop. Om inte annat så framgick det i intervjuer i SXE/HC-fanzies att Chester Copperpot saknade förankring i scenen och att de var helt obekanta med gängse referenser. Missnöjet i mottagandet gick inte att dölja och för egen del resulterade denna lapsus i reservation och misstänksamhet. Använde man sig medvetet av en felaktig varudeklaration för att kränga CD-singlar? Så billigt.

Men kanske visade detta att Dolores redan var på väg bort från punk/HC-svängen. Framemot millennieskiftet kom bolaget snarare att förknippas med Broder Daniel, Håkan Hellström, Bad Cash Quartet mfl och jag skulle gissa att många sxe-kids följde samma väg. Benägenhet att förändras och utvecklas kan vara en dygd men det kan också vara uttryck för ytlig trendkänslighet, vilket rimmar illa med punkens påbud om att vara trogen sina ideal. Dolores bidrog till att svensk punk/HC fräschades upp i mitten av 1990-talet men på samma sätt som man då definierade ut sig från ”träsket” övergav man sedan punk/HC för en mer ”poppig” profil. Kanske för att etiketter som Burning Heart, Desperate Fight Rec, Ampersand mfl mättat marknaden, i vart fall så hann man ändå med att släppa ifrån sig en handfull sköna CD-EPs och jag fortsätter att leta efter den där t-shirten som minner om denna gärning.

Ska Sucks?

Publicerat: juli 17, 2011 i punk
Etiketter:, , , ,

Till en början trodde jag att den musikstil som kallas ska var en sorts skämtmusik som NOFX uppfunnit och som andra skejtpunkband tagit efter. Jag minns att jag var lite kritisk till Randys första EP för att de lät alltför likt NOFX så till den grad att de tillochmed gjort liknande plojlåtar som de kaliforniska giganterna.

Ganska snart blev jag emellertid varse att den energiska baktakten var en egen stil med en egen tradition och som hade ett intimt förhållande till punken. Ett förhållnde som sträckte sig långt tillbaka. Det gick nog upp för mig i samband med Potlatchs debut och Randys ska-EP att ska var en musikstil och jag blev nyfiken.

Ty det var något med denna klämkäcka genre som tilltalade mig och ett knappt år efter att Randys ska-singel dykt upp såhade jag börjat utforska 2-Tone, The Specials, Selecter och Madness. men det var inte utan en viss skepsis — fortfarande var jag misstänksam mot sånt som inte riktigt kändes ”underground” och den brittiska ska-vågen var ett gränsfall.

Trots att jag är väl förtrogen med historien om hur två subkulturer förenades i 1970-talets London finns det något med relationen punk-ska som fortfarande ter sig gåtfull. Det finns de som menar att punkens bestående bidrag till musikhistorien ligger i att den förmådde en vit publik att upptäcka reggae (The Clash är hjältarna i den berättelsen) men jag har aldrig känt mig helt bekväm i det. Finns det inte ett egenvärde i den ruffiga formen av gitarrbaserad rock?

Många av mina favoriter inom US-punk har integrerat ska i sitt sound men det finns också många favoriter där tanken på en ska-influens ter sig mer fjärran. Tror ni t ex att Glenn Danzig gillar ska? Mycket möjligt — han verkar vara bred, ine bara i rent fysisk bemärkelse — men att föreställa sig honom skanka loss framför en blåssektion överskrider gränsen för det realistiska. Någonstans känns det ovärdigt.

Och det är just i det senare som mitt problem med ska finner sitt uttryck — det är ingen cool musik enligt min måttstock (eller enligt en av mina måttstockar). När jag nyligen besökte Majas vid havet — epicentrum för min idealbild av sommar-Varberg, där knastriga ska-singlar står som spön i backen — gav min vän MC musiken omdömet att det låter som något ur första Sällskapsresan-filmen. Mja, många skulle nog protestera men sin träffande formuleringsförmåga trogen ringade han därmed in vad som gnager mig med ska.

Det är som om jag efter intensiv isolering med Tim Armstrong och Rancid förskjutit värdeskalan och tappat orienteringen i vad som är tufft och vad som är töntigt. Visst, det är ytliga attribut att anlägga på musik — man gillar det man gillar, punkt slut. Men i ärlighetens namn har jag alltid föredragit ”tufft” framför ”töntigt” och som de är socialt betingade kategorier är de beroende av omgivningens bekräftelse för att verka. Sen när man plötsligt väcks till insikt om att den musik man på sin kammare höjt till höjden av cool låter som Figrin D’an and the Modal Nodes på Mos Eisley rymdbar i Star Wars IV: A New Hope.

Men samtidigt är det förmågan att överskrida den invanda uppdelningen i tufft och töntigt som lockat med ska-musiken. Med en annan instrumentering, ett annat tempo och en annan klädkod har den förmått att revitalisera och peka ut nya vägar. Den fick mig att byta ut T-shirts i storlek XL mot skjorta och slips i slutet av nian och fungerade som en övergång till mod- och skinheadkulturen som jag fortfarande håller som de mest tilltalande av subkulturernas stilideal. I 16 år har jag försökt få till den look som Terry Hall uppvisar på omslaget till More Specials.

Den 18 september ska jag se The Specials med Terry Hall på Cirkus i Stockholm. Jag köpte biljett redan i januari, vilket måste vara nån sorts rekord i framförhållning. Om det är ett uttryck för min kärlek till ska låter jag vara osagt, mest handlar det om tillfälligheter, men jag tror nog att det kan bli en minnesvärd upplevelse.

Världens jämnaste band

Publicerat: juli 1, 2011 i punk
Etiketter:

Några gånger i mitt liv har det hänt att jag köpt en skiva med Screeching Weasel. Resultatet har varit i stort sett detsamma varje gång: inte besvikelse men likväl ingen större förtjusning. Screeching Weasels produktion är nämligen så jämn att det kvittar om det står 1987, 1997 eller 2007 på baksidan — det låter i princip likadant.

Är detta bra eller är det dåligt?

Det är som om vi är oförbätterligt kluvna inför fenomenet jämn produktion. Å ena sidan ses det som en brist: kreativ stagnation och en oförmåga att utvecklas; å andra sidan kan det vara en tillgång och vittna om integritet och konsekvens.

Sett ur ett konsumentperspektiv är det ganska märkligt — vi vet vad vi får: få eller inga obehagliga överraskningar — ändå uteblir den där riktiga tillfredsställelsen. Varför?

Det fanns en tid då jag verkligen såg fram emot nya skivsläpp från mina favoritartister. Och som det inte förekom några läckage på den tiden (åtminstone inga som nådde mig) och det dessutom var en kännbar utgift att inhandla en CD så blev den där första lyssningen extremt laddad.

Inte sällan bjöd denna första avlyssning på en smärre besvikelse eller oro. Om inte annat bara för att det var nytt och ovant. Men eftersom man investerat så mycket i detta album så lade man sig vinn om att lyssna tillräckligt länge för att börja tycka om den. Och på något sätt är det väl de skivorna som man fortfarande håller högt, de som man kämpat tillsammans med.

Men någonstans avvek jag från denna lojala typ av lyssnande. Plötsligt ansåg jag mig inte längre ha tid att lära känna musiken. Kanske var det ett missriktat försvar mot självbedrägeri? Jag anammade en rent populistisk inställning: om jag inte omedelbart gillade vad jag hörde så var det inget att ha.

Det är ett paradoxalt beteende eftersom jag på de allra flesta områden snarare gjort tvärtom. När det t ex gäller litteratur så är det de svårtillgängliga verken — de som blir begripliga först efter två, tre läsningar — som jag uppskattar. Något motsvarande tålamod har jag inte uppvisat gentemot musiken. Därför trodde jag fram tills i våras att jag inte längre var intresserad av musik.

I januari köpte jag en Screeching Weasel-platta, en nyutgåva av Televisioncitydream från 1998, mest för att den hade ett tilltalande omslag (ett tecknat skelett i kostym, med en TV i handen, omgiven av brinnande skyskrapor mot en röd himmel). Den innehåller 30 korta låtar som enkelt finner sin plats i det oavbrutna flöde av snabba 3- ackordslåtar med retstickesång som utgör Screeching Weasels kusligt jämna produktion. Jag satt i vardagsrummet som lystes upp av en vintersol och erfor den genuina likgiltighet som bara kan infinna sig när man får vad man ber om. Man behöver aldrig lyssna på skivan igen (förutom låten ”Punk Rock Explained” som har en underbar text), den finns, den fyller sin plats, varken mer eller mindre.

Vad jag längtar efter nu är en punkskiva som bjuder lite motstånd, som inte är lätt att gilla och som kräver åtminstone ett tiotal lyssningar.