Inlägg märkta ‘faderskap’

Family Man

Publicerat: maj 8, 2011 i punk
Etiketter:, , , ,

Family Man

Det finns få positiva bilder av fadersrollen inom punk. Ett par exempel som jag spontant tänker på:

My daddy’s a lazy middle-class intellectual… (”21th Century Digital Boy”, Bad Religion).

Warm summer night I was drinkin’ with my dad/He tried to give me love that I never had/ But he showed more love to his bottle of wine/ So I had to go out to find love of another kind (”Radio”, Rancid).

My Old Man’s a Fatso (Angry Samoans).

Och så naturligtvis Henry Rollins’ spoken word-salva riktad mot den ängslige, trygghetssökande och hopplöst töntiga familjemannen:

Family man,
family man with your life all planned
your little sand castle built,
smilin’ through your guilt,
family..man
here i come.

Så hur hanterar man det stora klivet in i ansvarstagande och auktoritet när man rusat fram genom livet med ett långfinger i luften? Går det att kombinera faderskapet med punklivet med trovärdigheten i behåll? Det är visserligen en gammal fråga och jag är inte ensam om att fundera kring den (och helt ärligt tycker jag inte att det är något större problem) men den har aktualiserats i och med lanseingen av 2011 års mest intressanta dokumentärfilm: The Other F-Word.

Jag ska genast bekänna att jag inte har sett filmen (den har än så länge, vad jag vet, bara visats i USA) men av de trailers som ligger uppe på hemsidan att döma så verkar den klart sevärd. Eller vad sägs om att se och höra veteranerna Tony Adolescent, Fat Mike, Lars Frederiksen, Mr Brett, Greg Hetson, Tony Hawk mfl förhålla sig till frågor som läggningstider, tandborstning, läxläsning etc?

”Avantgardet har åldrats” är en sån där fras som ofta dyker upp i mitt huvud, t ex när jag såg Henry Rollins’ talkshow för ett par år sedan. Tema, gäster, perspektiv och attityd kändes plågsamt förutsägbara och jag var inte värst imponerad av programmet. Visst föreligger en risk att The Other F-Word bjuder på liknande upplevelser och det är klart att man kan se filmen som ett tragiskt dokument över oförmågan att mogna och växa upp. Men jag anar snarare ett fräscht och uppmuntrande initiativ — filmen visar att musiken och livsstilen inte bara hör de aviga tonåren till. Det blir till en hyllning till punk och HC som koncept och tar denna kulturyttring på allvar. För det är ju ganska enkelt att vara en trotsig rebell när hela ens omgivning förväntar sig av en att man ska vara det; medan det blir ett aktivt (och kanske modigt) val först när man har att göra sig någon form av plats i det samhälle som man ilsket kritiserat.

Att bli farsa innebär onekligen att man förväntas ta ansvar och bli en auktoritet. Men mycket handlar det om att ta ställning och pröva sina värderingar. Det är klart att det bjuder på både livskris och identitetskris. Lätt då att man faller in det förväntade och färdigformulerade sättet att vara på. Punken har alltid varit bra på att ifrågasätta sånt och jag tror att det är delvis därför som mitt intresse intensifierats de senaste åren.

Där jag bor finns det lyckligtvis gott om dammsugarpunkare. För ett tag sen var jag med om den smått besynnerliga men helt fantastiska händelsen att grannen här ovanför (som jag sett i Supersuckers-T-shirt) fällde en gillande kommentar om min Poison Idea-tröja!