Inlägg märkta ‘sst’

Ovanpå skivhyllan därhemma ligger en hög med CD-skivor som jag aldrig lyssnar på: Mest sådana som följer med brittiska musiktidningar och på något sätt relaterar till Paul Weller (”Compiled by Paul Weller”, ”Tracks that inspired Paul Weller”, ”Tracks inspired by Paul Weller”, ”A Tribute to Paul Weller” etc).  En av dessa, ofta rätt bleka, diskar följde med ett nummer av MOJO våren 2005. Det var som bekant en tid då ungdomen började nosa på postpunken — Franz Ferdinand hade året innan visat hur stelt man kunde dansa till rytmisk musik, och smala slipsar såldes på H&M. Med titeln Beyond Punk! slog denna MOJO-samling mynt av den nyfödda nyfikenheten och förde samman akter som Mission of Burma, Pere Ubu, Scritti Politti, Souixie and the Banshees… Många av dem uppehåller sig på gränsen till det lyssningsbara, och åstadkommer en negation av det som ursprungligen drog en till musik. Det ska erkännas: jag har aldrig varit särskilt imponerad av postpunken. Konstigt nog, kan tyckas, eftersom jag liksom personifierar målgruppen: anemisk, neurotisk akademikertyp med glasögon. Men jag föredrar dist och desperation framför intellektuella poser.

Dock finns det vissa saker som man inte kommer förbi, oaktat den personliga inställningen. Det finns skivor och låtar, det finns ögonblick. Som när David Byrne dansar med en golvlampa i Stop Making Sense.

Jag har redan tidigare rört vid skillnaderna mellan amerikansk och brittisk postpunk och utvecklingen mot, å ena sidan college- och alternative rock, och å andra sidan indie och britpop. Men det finns vissa fenomen som tycks förena de två kontinenterna. Och det är i det sammanhanget som Minutemen kommer in. De var där när det hände: 1980-1985, dvs. guldåldern för amerikansk hardcore och de var överallt. Ta bara och titta på ett gäng konsertaffischer från den tiden. Minutemen torde vara ett av de mest frekvent förekommande namnen. Detta trots att det finns väldigt lite, rent musikaliskt, som förenar dem med t ex Black Flag eller Necros. Där andra band utmanade genom sin aggressivitet, fart och volym, utmanade Minutemen genom formalistiskt experimenterande.

Även om Minutemen var en trio, och gitarristen D.Boons bortgång 1985 innebar slutet för bandet, är det framförallt basisten Mike Watt som man förknippar bandet med. Watt tillhör amerikansk undergrounds veteraner, ungefär som en David Byrne men som förblivit DIY-scenen trogen istället för att lockas över av samtidskonsten. Om man ska dra parallellen med Storbritannien längre så kan man kanske göra en jämförelse med The Fall och Mark E. Smith. Visserligen framstår Mike Watt som långt mer sympatisk än Smith men precis som med The Fall är Minutemen ett band som åtnjuter stor respekt från en hängiven skara beundrare utan att det riktigt går att förstå vad denna hängivenhet grundar sig i. Musiken är svårtillgänglig, nästan introvert och präglad av jargong och får SST-kollegerna Hüsker Dü att framstå som tuggummipop i jämförelse. Därmed inte sagt att det inte går att göra reklamjinglar av Minutemen — under de mörka åren i början av 2000-talet ackompanjerade bandets låt ”Corona” den vedervärdiga kötthuvudshowen Jackass på MTV.

SST förblir amerikansk punk och HCs mest intressanta skivbolag. Spännvidden på band vars skivor stämplats med den stiliserade etiketten är lika vid som kvalitén är hög: Black Flag, Dinosaur Jr, Descendents, ALL… Enligt legenden grundade Greg Ginn bolaget redan 1966 för att sälja elektronikprylar och det finns gott om berättelser från storhetstiden i början av 1980-talet då bolaget bestod av ett lager, ett skrivbord och en sovsäck. Genom sitt breda anslag lade SST en ytterligare dimension till de artister man gav ut. Sammanhang är som ni vet meningsfulla och jag är säker på att Black Flag hade låtit annorlunda om de inte delat skivbolag med Minutemen. Med SST bidrog Ginn till att ge amerikansk hardcore en artistisk och expansiv, innovativ sida.

Double Nickels on the Dime innehåller 43 låtar, ingen är längre än 3 minuter. Den framträder som en samling fragment, ofta är låttitlarna rena aforismer: ”Do You Want New Wave or do You Want the Truth”, ”The Roar From the Masses Could be Farts” eller ”The World According to Nouns”. Det är bortom spretigt med influenser från alla möjliga håll. Framförallt är det roligt på ett sätt som den brittiska postpunkarna sällan var och de ansluter till en amerikansk tradition av formexperiment som löper från Captain Beefheart till B 52’s. I ett så utpräglat socialt samhälle som USA är så blir t o m avantgardismen tilltalande, den amerikanska modernismen tycks liksom varmare än sin europeiska motsvarighet. Kritiker skulle säga att det är på grund av kommersialismen, dvs att varuformen aldrig är långt borta (t ex att Walt Whitmans poesi kan användas rakt av som copytext), men jag tror snarare att det handlar om ett genuint socialt intresse. Även misantroper och enstöringar är intresserade av människor. Därför är amerikanska avantgardister ofta mycket produktiva. Mike Watt är inget undantag. I dag ger han ut musik, har ett radioprogram och twittrar. Kort sagt, man kommer inte förbi honom och detsamma gäller för Minutemen.

Lyssna också på
Minutemen – Buzz or Howl Under the Influence of Heat
Mission of Burma – Vs.
Saccharine Trust –We Became Snakes

Jag har tillbringat 13 år på universitetet. Man kan hitta många anledningar till det: nyfikenhet och  upptäckarlust, idealiseringen av forskningens frihet, ett oändligt bekräftelsebehov… Men också, och kanske framförallt, för att det är en miljö som är infantiliserande. Infantiliserande i betydelsen ”föryngrande”. Jag vet inga andra yrken där en 35-åring kan räknas som ”junior”. Och vem vill inte vistas i en miljö som upprätthåller illusionen om en evig ungdom?

Det är heller ingen slump att jag trivs i denna verksamhet; långt innan jag skrev in mig för min första A-kurs hade jag förberett mig inför ett kommande universitetsliv: jag har alltid varit en storkonsument av amerikanska collegefilmer, gillar ”collegekläder” typ letterman-jackor och munkjackor, och så naturligtvis collegerock.

Collegerock är en intressant genersik term. Den har inte blivit lika korrumperad som ”alternative” och ”indie” och den förblir förankrad i den amerikanska övergången mellan 80- och 90-tal, med dess studentradiostationer och bekymmerslöst campushäng, innan MTVs 120 minutes förvandlades till det hiskeliga Alternative Nation. Till collegerocken räknas så spridda stilar och artister att det närmast är att betrakta som vad filmvetare kallar en ”teoretisk” genre (som t ex ”film noir”): Morrissey, R.E.M., Billy Bragg, The Church, för att lista några förslag från All Music Guide.

Och så Hüsker Dü.

Ett collegerockens obligatorium, tillika ett band vars popularitet knappt vet några gränser. De gillas av alla (åtminstone bland de som var unga på 80/90-talet). De är tillräckligt arty för att tilltala oss med intellektuella aspirationer, samtidigt som de är tillräckligt stökiga för att få hardcorepunkarnas gillande. Och så låg de på SST.

Deras första album efter att de signade för SST, Zen Arcade (1984), var ett koncept-dubbelalbum. Det har beskrivits som ”det närmsta som hardcore kommer opera”, och en ”thrash-Quadrophenia”. Det ska till ett väldigt speciellt  band för ett sådant grepp. En trio med smak för oljud, två låtskrivare rotade i hardcorepunken men med varsitt unika sätt att förmedla energin från denna tradition, samt en omutlig fantasi och melodikänsla.

Men uppföljaren på SST, New Day Rising är mer lyssnarvänlig. Såhär i efterhand är det lätt att se hur detta album visar hur den amerikanska postpunken skulle komma att ta en annan inriktning än den brittiska. En inriktning som gick mot lo-fi och distortion Så mycket av den amerikanska indierocken börjar här.

1985  var året då The Smiths fullkomligt dominerade den brittiska indiescenen, och sådde på så sätt fröet till den britpop som exploderade tio år senare. Samtidigt i USA lade band som Hüsker Dü, Dinosaur Jr. och Pixies grunden för det amerikanska 90-talet, och det som lite slarvigt kallades ”grunge”. Och som fann sitt kulturella uttryck också i filmer som Slacker (1991), Clerks (1994) och Brad Pitts rollfigur Floyd i True Romance (1993).

New Day Rising inleds med ett titelspår vars upprepning och distortion får en närapå hypnotisk effekt. Andraspåret, ”Girl Who lives on Heaven Hill” lanserar något som 1990-talets lo-fi-trend kom att bekräfta gång på gång: att den mest distade amerikanska musiken samtidigt är den mest melodiska. ”Girl Who lives on Heaven Hill” fastnar som ett tuggummi och håller sig kvar, men går inte att sjunga med i på ett vettigt sätt.

Men det är på B-sidan som de verkliga godbitarna finns. ”59 Times the Pain” som låter ana en skör, skör melodi, en som hela tiden balanserar på gränsen till att upplösas i rent meningslösa ljud.  ”Books About UFOs” med en pianoslinga som lyckas förmedla ren glädje, och det statiska sväng som den amerikanska postpunken förmådde att förvalta så mycket bättre än den brittiska.

Det är tveksamt om några av de studenter som jag undervisar idag lyssnar på Hüsker Dü. Medan Morrissey och New Order tycks tränga in i varje ny generation, är det som om  deras amerikanska motsvarigheter inte når fram till den pretentiösa ungdomen på samma sätt. Det har länge varit sant på svenska universitet och högskolor att lärarkollegiet ofta är mer radikalt än de studenter som de undervisar. Till skillnad från hur det gestaltas i collegefilmerna är det studenterna som står för de reaktionära åsikterna. Möjligtvis är det också så att collegerocken numera är är en angelägenhet blott för lektorer och professorer…

Lyssna också på
Jawbreaker – Unfun
Leatherface – Fill Your Boots
The Replacements – Let it Be