3 x Epitaph

Publicerat: juli 27, 2013 i punk
Etiketter:, , ,

Inom loppet av tre veckor har jag sett tre Epitaphakter på tre väldigt olika scener. Det har varit roligt, lärorikt och på sätt och vis också omvälvande, då två av dem har hört till mina favoritband i 20 år utan att jag tidigare sett dem live. Många av er läste säkert Jaded Punks fyndiga uppgörelse ”Epitaph Records, This is an Intervention” på VICE förra veckan, och visst är det långt ifrån självklart att etiketten ska fungera som den typ av kvalitetsstämpel den en gång var (nåja, jag har en Gas Huffer-CD i garderoben och Little Kings var väl knappast något landmärke). Men för min del, och jag är förmodligen inte ensam, äger namnet Epitaph fortfarande någon form av magisk dragningskraft likt Verve eller Atlantic. Det är en etikett som man har kunnat identifiera sig med, som markerar tillhörighet. För en del representerar de skivbolaget dit trötta band söker sig för att dö, men inte för mig.

1. Propagandhi, Sticky Fingers, Göteborg.
En lördagkväll i det Göteborg som just nu erbjuder hipsteeskapism på biograferna. Stigbergets IPA på Hagabions uteservering. Majorna i motljus. Ja, ni fattar…

Egentligen finns det inget att skriva om detta. Chris Hannah hade kunnat sitta på en stol och spelat wordfeud i 45 minuter och jag hade ändå gett det fyra plus. Propagandhi är ju så viktiga, inte i termer av kvantitet — jag har lyssnat betydligt mer på, säg, Rancid och Shelter — utan i fråga av kvalitet, det vill säga de har haft och har alltjämt ett bestående inflytande, och fungerar som ett ständigt närvarande korrektiv.

Innan konserten hade jag ett intressant samtal med de gamla kompisar som var mitt sällskap för aftonen. En bekant nämnde att han såg Snapcase i Halmstad 1996 och jag undrade plötsligt varför inte jag var på Snapcase i Halmstad 1996. Anledningen är densamma som varför jag inte såg Bad Religion i Göteborg 1994 — därför att då, 1994, ansåg jag att det bara var töntar som gick och såg Bad Religion, och 1996 var det bara töntar som gick och såg Snapcase. Tonåringens enfaldiga sociologi. Men jag är ju en tönt och om jag hade accepterat det tidigare hade jag nog haft mycket roligare.

Det är nog tönten i mig som fäster sig vid det mest förutsägbara ögonblicket under Propagandhispelningen och gör det till kvällens höjdpunkt. Kanske var det genuint, om inte så var det en uppvisning i publikdomptering värdig en  Springsteen eller Håkan Hellström:  att först låta veta att man absolut under inga omständigheter kommer att spela ”Anti-Manifesto” för att sedan köra den till auditoriets stora förtjusning är bland det mest publikinfriande jag varit med om. Sällan har jag hört maken till bifall och det var svårt att inte ryckas med. ”Unscripted Moments” heter en av de starkaste bidragen på förra årets Failed States, och där och då kändes detta verkligen som ett sådant unscripted moment.

2. Bad Religion, Gröna Lund, Stockholm.
För nästan exakt tjugo år sen satt jag i Rickards svettiga tonårsrum och försökte, utan vidare framgång, lära mig spela mina fösta två punklåtar på elgitarr: ”Helmer tampongförtäraren” av Onkel Kånkel och ”Fuck Armageddon This is Hell” av Bad Religion. En av dessa ljöd från stora scen på Gröna Lund i torsdags.

Det var en rent surrealistisk syn: Bad Religions backdrop med bandnamnet med sitt karakteristiska typsnitt i rött mot en svart bakgrund, på Gröna Lunds stora scen omgiven av karuseller och sockervadd. Det är kanske i sig inget konstigt, men minnet från när detta var något obskyrt, underjordiskt, något som kändes som om det angick mig och ett fåtal andra, lever kvar någonstans inom mig och jag kan se det hända med blicken hos min inre 14-åring.

Det kunde ha gått hur som helst. Jag kan inte beskriva hur lågt ställda mina förväntningar var, men när de rev av ”We’re Only Gonna Die” som andralåt var jag övertygad. Medan jag stod i havet av medelåders punkare och väntade på att det skulle börja hade jag resonerat kring hur jag nog egentligen går på konserter, likt Strindberg, för att ”ha sett”, inte för att faktiskt uppleva något. Men under konsertens gång gick det upp för mig att den stora behållningen i att se ett band live är att det uppstår korta ögonblick då man kommer att omvärdera låtar eller epoker. I det här fallet var det helt plötsligt ”Generator”, inte bara låten utan hela albumet — som jag aldrig brytt mig om — som plötsligen låter mycket bättre än det någonsin gjort tidigare.

Jag ska inte sticka under stolen med att trots att jag håller Bad Religion högt finns där ett glapp mellan ca 1993 och 2013 där jag knappt har en aning om vad de spelat in (förutom typ ”American Jesus”, ”Punk Rock Song” och det där hemska samarbetet med Die Toten Hosen). Tack och lov bjöd de på en ganska varierad repertoar och till min stora glädje fick jag, förutom de redan nämnda klassikerna, höra låtar som ”Suffer”, ”Sanity”, ”No Control”, ”Do What You Want”. Och jag förlikar mig med tanken att Greg Graffin är min Per Gessle.

3. The Menzingers,Stockholm Straight Edge, Skarpnäck.
Wow! Eller vad ska jag säga om det här?

Jag hade aldrig hört talas om The Menzingers när Mr Brett twittrade om att han knutit dem till Epitaph och att de lät precis som ”the kind of punk rock I grew up with”. Efter att ha lyssnat på singeln ”The Obituaries” ett par gånger undrade jag i vilket universum Mr Brett hade vuxit upp, eller hur det stod till med hans minne. Hur denna andra klassens Glasvegasrock kunde påminna någon om punk var ofattbart. Sen tillbringade jag våren -12 med att lyssna på punknews.orgs podcasts vilka var en oavbruten hyllning till The Menzingers och deras mästerverk On the Impossible Past — som konsekvent nog kom att toppa punknews årsbästalista för 2012. Så jag gav skivan allt fler chanser — så många människor kan väl orimligen ha fel i fråga om dess kvalitet? Inte sen barnsben har jag ägnat så mycket uppmärksamhet åt ett album som jag inte omedelbart tyckt om. Naturligtvis kom några av melodierna sakteliga att leta sig in i mitt medvetande.

När Stockholm Straight Edge tillkännagav att de bokat in The Menzingers att göra en exklusiv sverigespelning i Skarpnäck trodde jag först att jag läst fel. När det bekräftats att så inte var fallet var det klart att detta måste jag se, oavsett vad jag tycker om bandet. Det hör ju inte till vanligheterna att en artist som gjort ”årets album” spelar i ens bakgård, liksom. Förutsättningarna var dessutom de bästa: högsommarvärme i Stockholm — hela dan tillbringade flytandes på rygg i en sjö, sedan grillhäng på gården där en granne spontant beslutade sig för att hänga med på spelningen.

Det var nog den svettigaste spelning jag varit med om, och då stod jag ändå mer eller mindre helt stilla setet igenom. The Menzingers bjöd på amerikansk professionalitet och låtarna som inte imponerat på skiva visade sig komma till sin rätt i detta sammanhang. Jag köpte On the Impossible Past på stående fot och nu när jag lyssnar på den låter den helt annorlunda än vad den gjorde innan jag såg dem spela live.

Som sagt: Roligt, lärorikt och omvälvande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s