Inlägg märkta ‘Adolescents’

#26 Adolescents: s/t (1981, Frontier)

Publicerat: oktober 31, 2012 i punk, topp 50
Etiketter:,

I fjol överraskade Aftonbladet med rubriken: ”Social Distortions trummis nära dö i överdos”. Artikeln handlade dock inte om Scott Reeder eller Charlie Quintana, ej heller var det Adam ”Atom” Willard eller Chuck Biscuits som överdoserat heroin inför ögonen på sin tolvårige son och nu väntade ett fängelsestraff. Nej, istället var det Casey Royer, Social Distortions första trummis som lämnade bandet 1979, vars skörlevnad nu hittat sin väg in i den svenska kvällspressen.

Jag är förvisso imponerad över att Aftonbladet uppvisar en sådan kännedom om den tidiga O.C.-scenen att man anser en av dess pionjärer värdig att trängas mellan Schlager-SM och TV4-bönder. Men samtidigt är det väl ändå lite konstigt att lyfta fram just Social Distortion som det band som förknippas med Casey Royer? Han torde ju vara mer känd för att ha varit med i Adolescents och som mannen som bildade D.I.

Royer har dessutom medverkat i en porrfilm (Little Runaway, punxproductions 2002), och det var inte första gången hans missbruk närapå kostat honom livet. Nästa logiska steg vore naturligtvis Celebrity Rehab With Dr. Drew

I somras gav min vän Martin mig en Adolescents t-shirt som betalning för en taxinota. Jag hade den på mig när Social Distortion spelade i Stockholm, vilket vann en roddares gillande till den grad att han förärade mig ett plektrum.

Ännu märkligare var det när jag hade tröjan på mig på West Coast Riot och blandat folk kom fram för att dela med sig av den glädje som min tröja väckt hos dem. Några nöjde sig med att vinka och tjoa, andra blev mer närgångna. En smålänning visade upp en Adolescents-tatuering på överarmen. En schweizare kom fram och berättade på knagglig men helt duglig svenska, om hu han bokat spelningar med Adolescents i sin hemstad: ”De är mycket trevliga. Mycket trevliga. Lite alkoholiker, men trevliga. Rikk Agnew…”. Han talade om dessa män med en sådan familjaritet som om de ingick i en självklar, delad bekantskapskrets. För mig innebar detta en plågsam, men kanske nyttig, övning i posörskap: Kunde jag verkligen leva upp till den där tröjan?

Nej, knappast.

För den enda orsaken till att jag vandrar omkring i den göteborgska julisolen iförd turkos t-tröja är att Lillen köpte CDn Best of Rodney on The Rocq en sommar för 19 år sen.

Amoebaaaa, amoebaaaa, amoebaaaaaa, amoebaaaaa-aaaa…

Vilken låt! Det är nog bara Agent Orange ”Bloodstains” och TSOL ”Abolish Government” som kan mäta sig med den på nämnda samling. Och vilket intryck de låtarna gjorde på min lilla krets av vänner. Omslaget var sådant att man inte kunde vara helt säker på om det var ett skämt, eller om det faktiskt hade något med musiken att göra. Ska tilläggas att ens historiska medvetande i den åldern var tämligen begränsat och att stora delar av 1970-talets musikaliska universum var outforskat. För vad skilde egentligen Rodney on the Rocq från  semi-ironiska omslag typ Bad Taste-samlingen Quality Punk Rock (1995)?

”Äkta” vs. ”ironiskt” 70-tal

Det var egentligen långt senare som jag kom att höra Adolescents debut i sin helhet. Och på något sätt har jag lyssnat retrospektivt — det är ett album som så väl hade passat in i min mentala ljudbild 1993 att jag nästan förleds att tro att det fanns med redan då.

Ilskan finns där, liksom melodierna och gitarrerna.Men också något mer.

Någon menade att Adolescents visar hur den amerikanska västkustpunken huserade de verkliga arvtagarna till sådana artister som Chuck Berry och Eddie Cochran. Ord är som bekant realiteter: när vi säger något så finns det. Och omedelbart jag läser den så ser jag logiken i jämförelsen. Jag har känt till den hela tiden, om än på ett omedvetet plan.Det finns nämligen två musikstilar som jag alltid återvänt till, som jag alltid älskat. Det är amerikansk punk och hardcore, och det är tidig rock’n’roll. Det är musik som jag förknippar med de varmaste minnena, den djupaste vänskap och starkaste känslan av att höra hemma. Oavsett hur vindarna blåst i mitt liv i övrigt har det känts rätt med Jerry Lee Lewis eller Bad Religion. Det är också två musikaliska yttringar som uppstått i ett repressivt och konservativt samhällsklimat: Rock’n’rollen i det präktiga 50-talet och punken i Reagans reaktionära 80-tal. Mot konformism och liknöjdhet erbjuder de en oavlåtlig lojalitet till livet, till det levda.

Tristare då att läsa om Royers öden och äventyr på senare år, liksom för många andra som haft att åldras inom ramen för en utpräglad ungdomskultur. Utan att sätta någon åldersgräns för scenen känns det sorgligt hur rocken kräver sina offer, oavsett om de heter Janis Joplin, Johnny Thunders eller Casey Royer. Av samma anledning blir jag också glad åt att Adolescents gav ut en skiva förra året, den inte helt oävna The Fastest Kid Alive — en skiva där släktskapet med rock’n’roll dessutom görs mer explicit än någonsin.

Lyssna också på
Social Distortion – Mommy’s Little Monster
Agent Orange – Living in Darkness
The Dils – Dils Dils Dils

Om Paul Weller berättas hur han rasade över den första recensionen av en The Jam-spelning i Melody Maker. Journalisten hade nämligen vågat sig på att tolka Wellers Pete Townsend-poser som ett försök att återuppliva 1960-talet. Hans lite udda reaktion var att klippa ut recensionen och klistra upp den på en bit kartong tillsammans med kommentaren HOW CAN I BE A FUCKING REVIVALIST WHEN I’M ONLY 18?! Han fäste ett snöre vid kartongbiten och hängde om halsen när han gick ner på puben.

Nej, vem vill vara en rivivalist?

Ju äldre man blir, ju längre man varit med, desto starkare blir tendensen att läsa sin samtid mot bakgrund av det förflutna. En kollega som för många år sedan beklagade sig över sin arbetssituation inför en pensionerad filosof möttes av kommentaren: ”Jo, men tänk hur det var på Linnés tid”.

Modernismen har beskrivits som sökandet efter den absoluta ”nu-varon”. Och kritikens uppgift i det 20:e århundradet var att lokalisera var denna nuvaro var som starkast för tillfället. I sina sämsta stunder ger detta sökande upphov till ett ängsligt flackande efter att ”hänga med”, samt ett misskännande av samma ängslighet. Den som bott i Stockholm känner till det här fenomenet. Här släpper inte ängsligheten när man passerat tretti utan överförs på diverse nya identitetsmarkörer, och så håller det på.

Denna jakt på nuvaron, att hänga med och vara där det händer skapar samtidigt som ängslan också en egendomligt melankolisk likgiltighet. Varför lyssna på hip hop, när det var i Bronx 1979 som det hände på riktigt? Eller kalla sig punkare fast man inte ens var född när de där killarna i New York skrev det där fanzinet om hamburgare och Ramones som alla tycker var så viktigt?

Tanken att varje konstnärlig stil eller uttrycksform har en belle epoque äger såklart en viss giltighet. Vanligtvis framträder en ny stil i någon form av ”möjlighetsrum” som öppnats genom en komplex samverkan av olika faktorer: sociala, politiska, ekonomiska, tekniska. Därför är dessa storhetstider geografiskt och historiskt avgränsade: 60-talets London, 70-talets New York, 80-talets Berlin. Ja, ni fattar.

Och i den mån man vågar sig på att anamma en stil som har framtiden bakom sig, då får man finna sig i att bli kallad ”revivalist” av någon sur journalist. Detta var länge också min sanning, så till den grad att jag konsekvent nedvärderade mina egna upplevelser och min egen smak. Jag hade ju inte varit med när någonting hänt.

Men när jag hörde Night Birds upplevde jag en initensiv känsla av tidslöshet. Här handlade det varken nuvaro eller nostalgi.

I recensionerna drogs paralleller till Kalifornien och tidigt 1980-tal. Och visst gick det att placera deras ljudbild någonstans mellan Adolescents och Adrenalin O.D. på Rodney on the Rocq. Men i likhet med Paul Weller och hans The Jam så ligger här en sanning som söker sig djupare än ett slappt konstaterande att detta låter som något annat gjorde för 20-30 år sen.

Night Birds är det färskaste beviset på att allt inte var bättre förr. Att det förra kanske rent av görs bättre idag än vad det gjorde då. De krossar den tröttsamma inställningen att punk och HC hade en gyllene ålder som det inte längre går att komma i närheten av. Få debutalbum har varit så emotsedda och förväntningarna var omänskligt högt ställda som när bandet, efter tre felfria 7″, gav ut The Other Side of Darkness hösten 2011. Bara titeln var värd att älska. Ni minns väl: The Other Side of Darkness var filmen som Kramer hyrde med den entusiastiska (och oförglömliga) kommentaren: ”It went straight to video. That makes me the premiere.”

Musikaliskt väcker albumet associationer till, förutom de band som redan nämnts, Dead Kennedys, D.I. och tidiga Descendents med en blandning av melodisk punkrock, garage och surfmusik. Texterna rör sig i gränslandet mellan det humoristiska och det nihilistiska. Framförallt tycks de inte bry sig om hur de låter, det förekommer ingen överdriven vördnad eller överdriven formalism gentemot föregångarna. Den obligatoriska estetiken med solglasögon av plast, tidningen MAD och sånger om hygien passerar så naturligt att själva tiden upphävs. Så här låter det på bandets bandcamp-sida:

Nights Birds is comprised of four thoroughly modern morons from the NJ shore and Brooklyn, NY. When not creating the surfy, punk rock din they’re oh so infamous for, they enjoy watching shitty movies, discussing where to get the best pizza, eating pizza, and laughing at the misfortunes of others.

Svårare än så behöver det inte vara. har du en gång älskat det, kommer du älska det här.

Lyssna också på
Adrenalin O.D. – The Wacky Hi-Jinks of…
Nobunny – First Blood
Didjits – Hornet Pinata

Det bästa jag någonsin hört på radio var ett slags nyårskrönika som sändes i kulturradion i P1 på nyårsafton 2006. Under rubriken ”Ögonblick” berättade Fredrik Wadström om ”ögonblick man aldrig upplevt men som ändå gjort outplånliga intryck”. I en halvtimme lade han fram historien om Sovjetunionens fall och övergången mot den nya världsordningen och ”den enda vägens politik” med utgångspunkt i Billy Braggs ”Waiting for the Great Leap Forwards” i en liveupptagning från den berömda konserten på The Hackney Empire nyårsnatten 1991. Det går inte att i ord återge storheten i denna radioessä, du finner den här. 34 minuter av public serviceradio när den är som bäst.

En av anledningarna till att jag tycker om programmet är såklart min villkorslösa kärlek till Billy Bragg och Kirsty MacColl (som också medverkade på konserten). En annan att jag de senaste 6 åren varit ansluten till ett center för Östeuropaforskning och har ett stort intresse för social förändring. Men framförallt älskar jag ”Ögonblick” för att jag är en  mästare på att inte vara på plats när det händer. Som exempel kan nämnas den legendariska spelningen Turbonegro gav i Hultsfred 1997. Mikael Sörling skrev något dräpande i Close Up om hur eliten fick se Hank von Helvete trycka upp en fyrverkeripjäs i brumman medan idioterna trängdes för att se Kiss på Stockholm stadion. Ni kan ju gissa var jag befann mig…

Fjolårets försuttna möjlighet var utan tvekan när jag i Boston avstod från att åka till Cambridge och se The F.U.’s. Jag skyller på en bruten tå och en ansträngande konferensvecka i ryggen och därtill att mitt förhållande till The F.U.’s inte varit särskilt passionerat (jag drar mig till minnes samlingen Revenge utgiven på tyska Lost & Found, och såklart låtarna på This is Boston not L.A. men jag kunde nog inte sjunga någon av dem på beställning). De skulle dessutom uppträda på en tillställning betitlad ”Thrash vs Hardcore” och jag kände inte igen namnen på övriga deltagare, varför jag misstänkte att jag bara skulle uppskatta det hela till hälften.

Lost & Found Records, we salute you…

I år väntar emellertid en än mer plågsam försakelse. I augusti spelar nämligen 7 Seconds, Adolescents och Zero Boys på Way Out West i Göteborg. WoW är ett påhitt av rent faustiska dimensioner som varje år försökt locka mig till sin västkustska hipster-seans. Jag har hållit för öronen och gått förbi. Lyckades hålla distansen när Afghan Whigs dök upp på affischerna, bet ihop och tänkte på annat när Mark Lanegans namn adderades till listan. Men nu är det svårt att fokusera. Vi tar det igen:

7 Seconds
Adolescents
Zero Boys

Det är som om någon transporterats tillbaka till mitt pojkrum 1993, plockat ett kassettband ur högen på golvet och utbrustit ett ”Hurra! Denna ska vi ha!”.

Jösses. Det kunde lika gärna ha blivit TSOL, 411 och Bullet Lavolta…

Men jag kommer ändå inte att åka. Familjen, arbetet och det faktum att jag redan tillbringat tre veckor på västkusten exklusive en crash-n-grab på West Coast Riot gör att det helt enkelt är otänkbart att åka ner till götet i början av augusti. Likväl gör det ont, rent överjävligt ont.

Mest smärtsamt med den här soppan är Zero Boys. De känns på något sätt som mitt band, även om jag tror mig hört Hives på P3 göra en cover på ”Civization’s Dying” och kanske ligger Vicious Circle rätt i tiden (särskilt hos Way Out West-publiken kan tänkas). Men för mig är de framförallt förknippade med öppningsspåret på återföreningsalbumet Make it Stop från 1991: ”Beach Blanket Boi oi oi”. Den är strax över minuten lång, sprudlande, snabb, omöjlig att sjunga med i och låter helt annorlunda än deras 80-talsgrejor. Den ingår inte i Zero Boys ouvre på Spotify och jag vet inte om de kommer att spela den i Göteborg.  Men tänk om de skulle göra det…