Arkiv för kategori ‘topp 50’

Nej, nu ger jag upp. Här skulle jag egentligen ha publicerat en ambitiös och initierad essä om Nomeansno. Jag skulle ha skrivit långt och engagerat om den kanadensiska kulturteoretikern Jody Berlands eminenta essäsamling ”North of Empire”, och om Leonard Cohens roman ”Beautiful Losers”. Jag hade planer på att diskutera Neil Youngs spännande experiment med att bygga elbilar och naturligtvis SNFUs märkliga låt om kassettband med Joni Mitchell. Förmodligen hade jag också kastat in några rader om Alternative Tentacles och Jello Biafra…

Och tanken var att jag skulle knyta ihop det hela på ett mycket elegant sätt i ”Wrong” av Nomeansno.

Men jag misslyckades. Det har gått nästan tre månader. Förmodligen var jag inte uppgiften mogen, så jag ger helt sonika upp nu.

Lyssna på skivan, så kan vi gå vidare med listan sedan.

Jag var alldeles för liten för att på allvar uppleva det postmodernas intåg i den västerländska kulturen. Jag föddes så att säga in i den, jämngammal med Frederic Jamesons klassiska artikel ”Postmodernismen eller senkapitalismens kulturella logik”. Man skulle därmed kanske kunna säga att jag är en postmodern inföding för vem allt det som man stred om på den tiden då DN Kultur var ett seriöst organ ter sig självklart. Det krävs en smula ansträngning att distansera sig och rikta blicken för att synliggöra var det postmoderna uppträder. Där blir Jamesons text på en gång ett historiskt dokument och teoretiskt pregnant verk. I en tidig passage konstaterar han att rockmusiken redan genomlevt sin högmodernistiska fas -( Beatles och Rolling Stones) för att nu befinna sig i sin postmoderna fas (punk och new wave, tänk Talking Heads). Det är en förförisk tanke som förmodligen gett upphov till ett oöverskådligt antal sidor medioker kulturanalys. Få av oss förmår dock tänka lika skarpt som Jameson, och för det mesta når våra smartaste analyser ändå inte längre än Jameson gjorde 1979.

Platsen, själva utkikspunkten för Jamesons artikel är Los Angeles. Inte bara för att han ägnar stadens för tidpunkten spektakulära hotell Bonaventura mycket utrymme, utan också för att Los Angeles är postmodernismens stad. I jämförelse framstår New York, med sina skyskrapor som sträcker sig mot skyn, som en symbol för det modernistiska framstegsprojektet, medan den konturlösa sprawl som utgör Los Angeles stadsbild står stilla, det bara breder ut sig. Dess boulevarder leder ingenstans, där finns ingen kärna, inget centrum, bara obestämbar periferi. och den tar aldrig slut.

Man finner stöd för Jamesons analys i nästan all populärkultur som kom till uttryck under den här tiden. Ett extra lyckat exempel är filmen Repo Man (1984) regisserad av Alex Cox och med bratpack-stjärnan Emilio Estevez i huvudrollen. Vad beträffar handling är det inte mycket att säga, Otto (Estevez) — en ung punkare får av misstag jobb som återkrävare av bilar från folk som inte betalat räntan. Samtidigt pågår en bisarr parallellhandling som innehåller en lobotomerad vetenskapsman och kroppen av en död utomjording. En föregångare till Shortcuts och Pulp Fiction. Det är inte vårt att föreställa sig hur en samtida publik i den här filmen såg det postmoderna 1980-talets ironiskt apokalyptiska apati. Den utspelar sig naturligtvis i ett nedgånget LA, befolkat av knäppskallar, av konspirationsteorier och drogade ungdomsgäng. Korruptionen och nihilismen dominerar mellanmänskliga relationer. I en scen får vi träffa Ottos föräldrar, två utbrända hippies som sitter fastklistrade framför den flimrande TV-skärmen där en slem predikant lurar dem på pengar i utbyte mot löftet att lindra deras själsliga tomhet.

Det är en film som också är intimt förbunden med Circle Jerks –de förekommer i soundtracket och medverkar också i själva filmen. Det är också ett band som till sin själva existens sammanför många postmoderna element. För det första kom det samman som något av en den tidiga hardcorescenens ”supergrupp” där medlemmar från populära akter som Black Flag och Red Cross sammanfördes. För det andra snodde Keith Morris helt ogenerat med sig låtar från sitt tidigare band och återanvände under nya titlar, och slutligen valde de att ge sitt tredje album ett namn — Golden Shower of Hits — som falskeligen låter påskina att det skulle vara fråga om en best of-skiva där titelspåret består av ett collage av 60-talspop. Det är en på en gång ironisk och antagonistisk invertering av popmusikens modernistiska krav på förnyelse och framåtrörelse. På sätt och vis symboliserar detta också skillnaden mellan den brittiska punken som, trots att den gav upphov till diverse postmoderna teoretiska utläggningar, verkade inom ramen för modernismens logik av aktion-motreaktion och utveckling. Den amerikanska HCn var någonting annat, och jag är benägen att framhålla likheten med den samtidigt framväxande hiphopen snarare än den brittiska punken, åtminstone om vi talar om kulturell form — det musikaliska släktskapet är såklart starkt mellan amerikansk hardcore och brittisk punk.

Circle Jerks, och de andra Los Angelesbanden var präglade av sin urbana miljö. Los Angeles, som fortfarande i början av 1900-talet inte var mycket mer än landsbygd, kom under det förra århundradet att bli hemvist åt den världsdominerande filmindustrin — och därmed ett den amerikanska kulturimperialismens epicentrum. Om än ett mångfacetterat och svårbegripligt sådant. Det märks inte minst på de eklektiska 1960-talsbanden som utgick från LA: Doors, Love, Byrds…  Golden Shower of Hits är en fortsättning på detta och det är dessutom helt rimligt att betrakta den som en pendang till Tom Waits’ Swordfishtrombone.

Jag inledde med att kommentera hur jag är en postmodernismens inföding, och på sätt och vis blir Circle Jerks och Repo Man bevis på hur även förment ahistoriska kulturella former likväl förblir historiskt bundna. De konflikter och den förvirring som gestaltas i dessa uttryck är kanske inte lösta idag, men när vi ser Repo Man nu framstår den som ett tidstypiskt dokument, på samma sätt som 1920-talets historiska avantgarde fortfarande förmår inspirera genom sin futuristiska impuls. Det postmoderna, eller postmodernismen, diskuteras allt oftare i termer av ett passerat stadium, något som var, snarare än är. För den som är hågad utgör emellertid Golden Shower of Hits ett fönster genom vilket det blir möjligt att betrakta vad det kunde vara, och hur det kunde låta.

Lyssna också på
Circle Jerks – Group Sex
Red Cross – Born Innocent
OFF! – s/t

Klockan börjar närma sig midnatt. I en lägenhet som till hälften ser ut som greve Draculas slott och hälften ett möblerat hyresrum i Bunker Hill, Los Angeles sitter Nicke Borg. Med en tatuerad och dödskalleringsbeklädd hand lägger han patiens med en sliten kortlek. Patiensen kommer inte att gå ut. För en del går den aldrig ut. Bredvid honom på spelbordet, i ett generöst tilltaget askfat, sänder en bortglömd Lucky Strike en rökpelare mot taket. Där ligger en stålkam, en svart biljardboll, ett kranium och ett pinup-magasin från 1950-talet. Med sin lediga hand lyfter han ett stadigt tumblerglas med tre fingrar bourboun. De klirrande isbitarna är så nära samhällets byggstenar han ska komma.

Nicke Borg är anhängare av nessianismen och scenen ovan skisserar några av grunddragen i den nessianska filosofin. Flera av läsarna har säkert redan kompletterad bilden med ett soundtrack: ”Some people like to gamble/but you, you always lose/some people like the rock ‘n’ roll/you’re always singin’ the blues”. Sitt namn har nessianismen fått från Mike Ness, Social Distortions oförtröttlige frontman. Evig underdog och antihjälte. För sina följare i punk/hardcore-svängen fungerar han som en yngre version av Johnny Cash: lika delar värsting och klok gubbe. En förstående pappa som lagt de vilda åren bakom sig, men vars själ inte låter sig komma till ro.

Bandet Social Distortion är jämngammalt med mig. Kanske är det därför jag har så lätt att läsa in något faderligt i Mike Ness’ uppenbarelse. Han har emellertid inte alltid varit den västkustpunkens patriark han är idag. En gång var han en sminkad yngling och den som sett turnéfilmen ”Another State of mind” minns nog hur en 18-årig Ness poserar framför spegeln och diskuterar betydelsen av kajal och hårspray för punken. Jajamän, han var en posör och ett emo. Kanske inte helt och hållen posör — det berättas till exempel om hur han som 15-åring omhändertogs av polisen på grund av fylleri och sattes i fyllecell. Hans mamma löste ut honom senare under kvällen men istället för att köra hem honom återförde hon sin son till den fest där han berusat sig tidigare, till polarnas jubel. OCs punkigaste morsa hade utsetts.

Det tog ca tio år innan Mike Ness hade vuxit i kostymen han tagit på sig. I början av 1990-talet blev det betydligt lättare att ta hans bad boy/cry baby-image på allvar. Ytterligare tio år senare hade han däremot vuxit ur kostymen och den Mike Ness som idag skrålar om hur ”The black man” lärde honom spela blues, är näranog lika parodisk som en gång 18-åringen.

Men 1990 kom s/t och 1992 kom Somewhere Beetween Heaven and Hell. Sedan dröjde det fyra år innan Social Distortin skulle släppa det album som kom att kröna deras 1990-tal. Mellan 1992 och 1996 hade det som bekant hänt en hel del med den amerikanska västkustpunken. En efter en hade kollegerna ur den Kaliforniska scenen rönt kommersiella framgångar: Green Day, Offspring, Rancid, NoFX. Det var dags för Social Distortion att kliva upp på scenen och visar var skåpet ska stå.

White Light, White Heat, White Trash tar inte vid där Somewhere… slutar. Istället tar den ett jättekliv både bakåt och framåt och ansluter både till 1980-talets hardcorescen och samtidens ljudbild. Förstärkta med HC-veteranen Chuck Biscuits på trummor utstrålar skivan ett magistralt musikaliskt självförtroende. Det är ett album som fordrar ett mått av allvar. Som säger att punk är mer än runda ord och roliga hattar.

Om det musikaliska hantverket utstrålar självförtroende präglas skivans tematiska innehåll snarare av tvivel och introspektion. Ungdomens svartvita världsbild har fått ge vika till förmån för gråskalorna: ”I was wrong”, ” ”When The Angels Sing”, ”Crown of Thorns”. Det handlar om tro, om tvivel och om självrannsakan. I skivkonvolutet trängs Kristusfigurer med strippor och klansmen: Ondskan, synden, ljuset och hoppet. Det går inte att bortse från att detta blev Social Distortions sista album med gitarristen Dennis Danell, Danell som startade bandet tillsammans med Mike Ness när de gick i skolan. Det var naturligtvis ingen som visste att han skulle drabbas av en hjärnblödning fyra år senare, men på sina ställen är det som att albumet genom sin tematik snuddar vid något, något som blir uttalat först i och med Sex, Love & Rock ‘n’ Roll 2004 — ett album som till stora delar ägnas Danell.

Tillbaka hos Nicke Borg. En James Cagney-rulle har just dragit igång på en sömnig filmkanal. Flaskan är halvtom — för somliga är flaskan alltid halvtom. Från andra sidan gatan blinkar en trasig neonskylt. Svartmålade naglar sträcker sig efter zippo-tändaren.

Lyssna också på:
Social Distortion – s/t
Mike Ness – Cheating at Solitaire
Social Distortion – Love, Sex & Rock ‘n’ Roll

Det har gått lite mer än hundra år sedan Ellen Key utropade barnens århundrade. I dag är det nästan ofattbart hur radikalt det en gång var — besök vilken raduslänga som helst i någon random medleklassförort och du kommer omedelbart se hur det är kring barnens behov som de flesta svenska familjers liv kretsar. För många av oss är detta så självklart att vi inte tänker på det, eller särskilt ofta reflekterar över att det kunde vara på ett annat sätt. Ändå är vi bara tre, fyra generationer bort från barnauktioner, från Charles Dickens, Kulla-Gulla och för den delen Astrid Lindgren. Och det ska inte heller glömmas bort att långt från alla barn i vårt land omhuldas av den privilegierade medelklasstillvaro som utgörs av ett oändligt pärlband av fredagsmys och bilskjuts till diverse aktiviteter.

Barnet och barndomen är en produkt av moderniteten. Det betyder naturligtvis inte att människor föddes fullvuxna i det traditionella samhället, men kategorin ”barn” existerade knappast. Idén om barndomen som något avskiljt från vuxenlivet är en modern tanke, knappt mycket äldre än Ellen Keys proklamation. Ännu yngre är föreställningen om adolescensen och ”tonåringen”. Denna kategori är såpass ny att många av de första tonåringarna fortfarande finns i livet. Det är lätt att missa, men en av de stora och betydande sociala förändringarna under 1900-talet var just denna upptäckt av barn- och ungdomen och de konsekvenser som denna upptäckt kom att medföra.

Dramatikern Suzanne Osten brukar säga att barnet är den ultimata outsidern. Omyndig, oförmögen, utlämnad åt vuxenvärldens godtycke möter barnet världen. På världens villkor. Tanken att barn har rättigheter är därför i grunden radikal. Kanske är det också därför som de ungas krav på att ta plats i samhället förblir subversiv. Sedan 1950-talet har den oppositionella ungdomen varit en ständigt närvarande gestalt i vår kultur: Saturday Night and Sunday Morning, The Wild One, The Making of a Counterculture,”The Times They Are A-Changing”,”If the youth are united/They can never be divided”, ”Vår generation kommer att flippa ur”… Ibland hotfull, ibland hoppingivande får ungdomskulturen fungera som en sorts samhällsbarometer som reagerar på tendenser och samhällsförändring. Det är inte så lite vi begär av våra unga när vi förväntar oss att de ska anpassa sig till  detta i grunden sjuka samhälle av fundamentala orättvisor och hyckleri.

Någostans bland allt detta finner vi även The Kids Will Have Their Say med sitt omisskännligt ikoniska omslag föreställande ett purungt Boston-crew, knappt torra bakom öronen, på väg upp till stadshuset för att säga sitt.: ”There’s a battle outside and it’s raging…”Det finns något både oskyldigt och romantiskt över kompositionen. Det är inte ett upplopp som avbildas utan någonting annat, mer entusiastiskt i sin fordran. Motivet må vara samhällsomstörtande, men där finns ett blickfång, en logisk riktning. Blicken dras obönhörligen till Al Bariles ryggtavla och det mäktiga budskapet, formulerat i tippex: THE STRAIGHT EDGE. Det är sällan man hör straight edge omtalas i bestämd form nuförtiden, men medge att det ger en viss tyngd. Häromåret hittade Bariles fru jackan på vinden och publicerade ett foto på Facebook. Vad många hade förmodat vara en svart skinnpaj visade sig istället vara en marinblå windbreaker.

Men albumet är ju mer än omslaget. Här finns låtar också. En intressant titel som är värd att ägna särskild uppmärksamhet är ”How Much Art” som reser den relevanta frågan om hur mycket konst vi tål. Den kan tyckas marginell i sammanhanget och det är tämligen oväntat att den dyker upp just här, men den ringar in en central problemformulering för punk- och hardcorekulturen. En etablerad tradition läser den tidiga punkscenen utifrån den bohemiska konstscen som florerade i New York på 1970-talet. Det är en trygg berättelse som tjänar etablissemanget väl. SSD, så unga de än var, förmådde med små medel sätta ord på denna appropriering av punken. Konstvärlden är alltid nyfiken på ”de unga” men har ingen sympati för ungdomen. Den vill förpacka och kategorisera, skapa skapare och verk som kan utgöra en fond för kritikerns självförverkligande. Konsten är ointresserad av kultur och mening så länge detta inte går att underordna det egna meningssystemet. Därför finns det en fara i att lockas till den tillsynes angenäma förståelsen av punken som ett slags postmodernistiskt antiavantgarde. Man kan rentav känna sig lite intellektuell för att man uppskattar punk. Hardcore var en nyttig reaktion mot detta.

Hardcore håller tron vid liv på en scen, något eget, något som inte låter sig korrumperas på liknande sätt som punken och den tidiga rockmusiken. Inte nödvändigtvis en musik för ungdomar, men en musik som håller liv i den unges utifrån- och underifrånperspektiv. Om samhället är sjukt, så säg det: The kids will have their say.

Lyssna också på
H20-s/t
Better than a Thousand-Just One
Warzone-Don’t Forget The Struggle…

Kanske var det när ”Detroit Rock City” spelades i Colin McKayes sektion i Plan B-filmen Virtual Reality (1993), eller så kan det ha varit när Stefan Wermelins ljuva stämma påannonserade ”Paranoid” i ett program om hårdrockens historia i P3 en sen söndagskväll. Hur det nu var innebar andra halvan av 1994 en omdirigering av mina musikaliska preferenser och en omvärdering av gamla värderingar, en omvärdering som innebar en orientering mot ett nyvunnet intresse för metal.

Under ett par år hade det bara varit hardcore som gällt för mig och de mina. Heavy metal förknippades med en inte alltför avlägsen barndom och permanentade hårmanar, spandexbrallor och chockrosa elgitarrer var direkt pinsamt. 1994 var hårdrock blott en angelägenhet för dem som inte hade fattat, för 30-åringarna, för Musik Direkt och Studiefrämjandet — människor som till och med hade missat Nirvana.

Jag var straight edge. Höstens höjdpunkt var när Strife gav ut One Truth på Victory. Vi lusläste Anti-Matter och Equal Vision. Men samtidigt började vi damma av skivorna från vår barndom: Kiss, Accept, Iron Maiden… På den lokala skivbörsen såldes 80-talets hårdrocksklassiker för i snitt 25 spänn per LP. Jag införskaffade Powerslave, DIO, diverse taskig tysk speed från NOISE-etiketten, Mötley Crüe, WASP och Judas Priest. Möjligtvis var det ett första utslag av den nostalgi som sedermera blev så kvävande för mitt lilla kompisgäng.

Då trodde jag att vi var unika, att detta var ett eget sidospår som uppkommit spontant i en liten krets av vänner. Föga anade jag att vad vi i själva verket höll på med var att ansluta till en stolt tradition med anor långt tillbaka till den tidiga HC-rörelsen: övergången till metal.

Aldrig har denna tendens varit lika tydlig som i Boston i mitten av 1980-talet, då SSD fick för sig att förklara för världen hur de rockade, och The FU’s tog sig det milt parodiska namnet Straw Dogs. Aldrig heller har en metalcrossover blivit mer utskälld och hånad än när DYS 1986 gav ut sitt självbetitlade försök till heavy metal på Modern Method. Innan dess hade de varit med om att etablera myten om The Boston Crew — oresonliga nykterhetsivrare som manifesterade sin straight edge-livsstil genom att slå ölglasen ur händerna på trötta punkare eller snärta cigaretten ur munnen på den som försökte ta sig ett bloss.

DYS frontades (och gör så än idag i det band som kallar sig DYS, om än under andra premisser) av Dave Smalley, en man vars breda gärning inom amerikansk hardcore egentligen saknar motstycke. Han har sjungit i band över hela kontinenten, från den aggressiva sxe-predikan i Boston crew, till de kommersiellt framgångsrika mespopparna Down by Law. Han har gett ut skivor på Dischord, SST och Epitaph. Hans omdöme har ibland gått att ifrågasätta, men hans intentioner förblir goda.

Brotherhood är en skiva som tycks överväldigad av den scen den var med och skapade. Det fanns inga förebilder, inga färdiga mallar för vad en straght edge-filosofi skulle innebära, inga yttre attribut att falla tillbaka på, inga etablerade idiom att skandera när inspirationen började tryta. Ett öppet fält med andra ord. Texterna är konfrontativa men positiva (Haven’t changed the world/But we’ve made a start/We’re digging in and fighting smart – ”City to City”).

I American Hardcore medger Smalley att DYS kanske inte var något fantastiskt band, och att metalskivan var ogenomtänkt. Men, framhåller han, vi var så små — just kids. Och kanske är det just den aspekten som skiner igenom på de här tidiga HC-albumen och gör dem så lätta att tycka om och återvända till.

Det finns naturligtvis fler spår i den här metalhistorien: Snapcase, Earth Crisis och Unbroken gjorde nog sitt till, därefter kom Shield från Umeå och efter 1995 gick det inte längre att separera den riktiga dödsmetallen från den veganska. Men till skillnad från 1980-talet visade sig 1990-talet vara en mer förmånlig tid för hardcoreband att ”go metal”.

Lyssna också på
DYS – s/t
Negative FX – s/t
Slapshot – Sudden Death Overtime

För omkring en månad sedan släppte Bad Religion ett nytt album. Jag har precis köpt det och lyssnar på det med den ambivalens som är ofrånkomlig när det kommer till band som en gång varit så viktiga, men som i sin nuvarande skepnad intar en mindre självklar plats i ens liv. Mycket är förutsägbart, väldigt lite lämnas åt slumpen. Det är, som Aris Fioretos uttryckte det i ”Fråga kultureliten” i SVT 2 häromkvällen, som att ha sex med en välbekant älskare/älskarinna. Det handlar inte om något nyhetens behag, men behöver inte vara mindre angenämt för den sakens skull. Den 25 juli ska Bad Religion uppträda på stora scen, Gröna Lund. Nå, det är i alla fall inte Allsång på Skansen. Jag förmodar att de inte kommer att knäcka Bob Marleys publikrekord men är mycket spänd på att få se vad det blir av det hela. Förra sommaren intog Iggy & The Stooges samma scen och jag undrade då vilka som befann sig i publiken. Vilka lockades av affischerna i tunnelbanan? Hur förbereder man sig för att se The Stooges på Gröna Lund bland karuseller och TV4-kändisar? Hur var responsen på ”1970”?

På sätt och vis känns det mer rimligt att se Bad Religion på den scenen. Ända sen ”This is Just a Punkrock Song” vevades i ungdoms-TV har jag upplevt det som att det finns två Bad Religion. Det finns ett Bad Religion som bara är, som skriver och framför sina låtar, ett Bad Religion som är lika bra 2013 som de var 1980. Så finns det ett Bad Religion som är bandet som måste förvalta sin position som ett av de största och långlivade punkbanden around. Jag förstår att det inte är helt lätt, att man inte kan låtsas som det regnar hela tiden utan emellanåt blir tvungen att  förhålla sig till sin historia, till sitt rykte och anseende. Att man måste förlika sig med tanken att man lirar punkrock för tunnhåriga NO-lärare. Men när man är ett fan vill man ju att det ens favoritartister gör ska vara bra och kännas angeläget. Vem älskar en självmedveten institution?

Jag undrar vad jag hade tyckt om det var No Control som de gav ut i år. Den anses som en av deras största stunder — det här är skivan som lanserade det Bad Religion vi känner idag. Samtidigt finns det gott om tillfällen på den skivan som är allt annat än smickrande. Titelspåret gjorde mig full i skratt första gången jag hörde det: Det lät bara struttigt och farbroderligt, som nån form av plojlåt av gubbar som ville sjunga snabbt. Och när Bad Religion gör mig besviken är det ofta när de faller in i gubbstruttet. Men liknande känslor hade  jag även en gång för Bob Dylan och Evert Taube. Det gick över.

Vad som utmärker materialet på No Control är att Greg Graffins sång ofta låter som om den har svårt att hålla samma tempo som kompet. Jag vet inte om det undersökts men jag inbillar mig att just No Control samlar några av de ordrikaste låtarna i Bad Religions ouvre. ”Big Bang” är ett givet exempel. Den alltid lika träffsäkre Mitch Clem har tecknat en seriestrip som föreställer hur en skamsen punkare kliver in på en bokhandel för att köpa fyra lexikon. Kassörskan genomskådar honom som Bad religion-lyssnare och hänvisar honom istället till Bad Religion-ordboken.

It’s funny because it’s true, som man brukar säga. Få artister har i samma utsträckning förmått sina lyssnare att konsultera lexikon och ordböcker för att kunna hänga med i texten. På så sätt har Bad Religion varit en institution för folkbildning. ”No Control” citerar den skotske naturvetaren James Hutton vars bidrag till geovetenskapen anses så betydelsefulla att han ibland kallas den moderna geologins fader. Att Bill Bryson i den underhållande En kortfattad historik över nästan allting (2003) beskriver Hutton som totalt befriad från retorisk förmåga och att ”nästan varje rad han skrev var ett sömnpiller” hindrar inte Bad Religion från att föra in ett citat från honom (och enl. föredömlig akribi ange referensen i textbladet). Eller kanske är det just därför som han passar så bra i en Bad Religion-text? De har ju faktiskt lyckats skriva några av punkhistoriens torraste låttexter. Men samtidigt funnit ett sätt att framföra dessa som väcker nyfikenhet inför ämnen och begrepp snarare än avskräcka.

Det jag undrar inför 25 juli är vilka som utgör Bad Religions publik idag. Som så mycket annat jag gillar har de sedan länge fallit ur nåd hos den skara som bekänner sig till hardcorepunken ”på riktigt”. Samtidigt har jag svårt att se hur dagens plastpunkare skulle ens komma nära Bad Religion. Varför skulle någon börja lyssna på Bad Religion idag? Återstår så de som likt jag fastnat i Epitaph-träsket. Hur ser de ut? Vad gör de om dagarna? Är det lärare och akademikertyper? Kanske en och annan skejtare letar sig dit?

Kanske finns det, på samma sätt som det finns två Bad Religion, också två publiker? Det återstår att se.

Lyssna också på
Anti-Flag: Underground Network
Bad Religion: Recipe for Hate
Bad Religion: True North

We’re back!

Allt av betydelse ger sig tillkänna i form av en återkomst.

Vi lever i en kultur som lärt sig att vänta. Vi har väntat i över tvåtusen år. Därför är vi också så besatta av återkomster. Det är i återvändandet som den verkliga naturen visar sig. Återvändandet. Där ska löftet infrias, där ska harmoni åter råda. Men det som återkommer är aldrig det väntade. På sätt och vis är återkomsten mer sann än vad som ursprungligen var.

We’re back!

Så inleds den, Youth of Todays andra och sista LP. Den är en återkomst. Allting ryms i de två orden. Den som återvänder är inte densamme som gav sig av. Den som tar emot en återvändare är inte densamme som blev lämnad kvar. We’re Back! Men det är inte en upprepning av det föregående, utan för den som lyssnar i efterhand, medveten om allt som kommit därefter, går det att höra inte bara en tillbakablick utan också anas framåtrörelsen, mot Disengage, mot Ray & Porcell, mot Mantra. Här har Youth of Today bestämt sig: musik kan fungera som en motor för social förändring. Vegetarianismen ska bli en ryggrad i straight edge-filosofin, något som hamras in i låtarna. Och på så sätt blir albumet en föregångare till 1990-talet. Det är rentav omöjligt att tänka sig 1990-talets straight edge utan det.

Cappos tilltagande andlighet är påtaglig albumet igenom. Han har återvänt från Indien där han fördjupat sig i krishna-medvetandet medan Porcell vevade på med Project X och JUDGE, frustrerad över vad som höll på att hända med scenen. Senare ska Cappo ge en omtalad intervju i Maximum Rocknroll: ”Inside Ray Cappo and the Krishnas”, en artikel som fick Porcell att planera för en avprogrammering av Ray. Någon sådan kom aldrig till skott, istället skulle Porcell själv bli en hängiven anhängare av His Divine Grace Prabhupadas’ lära. Men på We’re not in This Alone finns fortfarande spänningen mellan den som ”funnit” sin väg, och den som ännu är vilsen. Det är en dynamik som är produktiv. Låtarna hugger, är ständigt på attack.

We’re back!

Det handlar inte bara om att komma tillbaka. Det finns ett ”vi” också: We’re back! För många gav det här albumomslaget en något förljugen bild av New Yorks hardcore-scen. Det föreställer muntra och bestämda youth crew-gossar som i munkjacka och x-ade händer poserar på bakgator och lastkajer. ”Vilket paradis” svärmade jag som femtonåring och det var först långt senare som jag fick lära hur Lower East Side såg ut på 1980-talet genom Bri Hurleys fotodokument Making a Scene, liksom att det blonderade och Championbeklädda ideal jag trånat efter egentligen var en Conneticut-grej (dokumenterat i den likaledes informativa Everybody’s Scene av Chris Daily). Det är också det här omslaget som lanserar sxe-posen: höger hand om vänster armbåge. Det var den första straight edge-skiva jag såg och så här tjugo år senare kan jag ännu åkalla kraften i intrycket den gjorde på mig: det finns något övertygande i kollektivet, the crew; i BOLD-tröjorna som ser ut att komma direkt från screentryckpressen, i affischerna från matinéer på CBGBs och The Anthrax.

Liksom för Dennis Lyxzén lämpar sig egentligen Ray Cappos stämma illa för att skrika. På Can’t Close My Eyes och Break Down the Walls låter han för det mesta som en ilsken clown. Men när han saktar in och låter in en gnutta melodi i rösten når han betydlig längre. Det finns också andra likheter mellan Youth of Today och Refused: båda banden älskas av alla men de är samtidigt band vars medlemmar gjort bäst ifrån sig i andra sammanhang. Ray 2 Day i Shelter; Porcell o Mike Judge i JUDGE; Walter Schreifels i Gorilla Biscuits och Quicksand; Richie Birkenhead i Into Another. Men Youth of Today är ofrånkomliga, vi måste passera genom dem.

We’re back!

En återkomst, hur obetydlig frånvaron än varit i kvantitativ bemärkelse, är effekten i återvändandet den starkaste. Den som kommer tillbaka kan tala med en självsäkerhet. Vi som väntat lyssnar. Allt av betydelse visar sig i form av en återkomst.

Lyssna också på:
Mouthpiece – What Was Said
Youth of Today – Break Down the Walls
CIV – Set Your Goals

Nihilists! Fuck me. I mean, say what you like about the tenets of National Socialism, Dude, at least it’s an ethos.
Walter Sobchak i The Big Lebowski

Nihilism beskrivs ibland som en ideologi, eller snarare som ett brutalt och radikalt avståndstagande av allt vad normer och värden heter. Kort sagt: Nihilist framställs som någonting man blir, som om det var frågan om ett aktivt val.

Själv ansluter jag mig hellre till den gren av existentialismen som betraktar nihilismen inte som en personlig världsåskådning eller attityd utan som ser nihilismen som ett predikament. Till skillnad från ett problem, som har en eller flera möjliga lösningar är ett predikament ett olösligt problem. Vi kan inte lösa det, bara försöka finna sätt att förhålla oss till det. Döden är det uppenbara exemplet.

Enligt den definitionen är vi alla nihilister, eller åtminstone har vi att söka ett sätt att hantera nihilismen i vårt liv. Den är en konsekvens av moderniteten — separationen av självet från ett meningsfullt sammanhang. Enligt denna tolkning är det omöjligt att vara troende på det sätt som var gängse i förmodern tid. Meningssammanhangen är upplösta, liksom normerna. Det finns ingen sanning, bara perspektiv. Vi föds in i denna saknad och lever våra liv med att förgäves försöka mätta den.

Nietzsche var den som kanske först, och med svåröverträffad skärpa, insåg detta. Hans förslag var att tiden var kommen att göra upp med den nästan tvåtusenåriga judeo-kristna traditionen och skapa en ny, modern värdeskala. En annan position, som var minst lika skarp i sin analys, men önskade bevara en kristen moral i en okristlig tid, företräddes av Dostojevskij. Ivan Karamazov förblir än idag ett av de bästa exemplen på hur nihilismen tar gestalt och de konflikter som den skapar i en människas inre. Ivan Karamazovs analys av konsekvenserna av att leva i en värld utan Gud har haft många efterföljare i den litterära likaväl som den populärkulturella kanon: Eugene O’Neill, Ingmar Bergman, Tyler Durden…

Men så finns förstås Poison Idea. Kungarna av punk. Få har som Jerry A formulerat erfarenheten av självets förlust av mening under senmoderniteten. Bandet bildades redan i början av 1980-talet i Portland. De tidiga influenserna kom från Los Angeles och Germs sångare Darby Crash utgjorde en omistlig källa till inspiration för Jerry A som frontman. Men det finns en avgörande skillnad i deras respektive nihilism. Att säga att det inte finns någon mening, betyder inte att avsaknaden av mening inte utgör ett besvär. För det gör den. De som påstår att de inte bryr sig om någonting, som skiter i allt och bara kör på är oftast effektsökande idioter i stil med Sid Vicious eller GG Allin. Nej, det enda sanna uttrycket kommer istället från de som erkänner att meningslösheten smärtar och det krävs mod att stå upp och blicka in i den förödande tomhet som behärskar både det yttre och inre kosmos.

Detta är temat för merparten av Poison Ideas produktion. Men Feel the Darkness står ut i detta sammanhang — det är ett album som utgör en konceptuell helhet av låtar, texter, visuell framställning. För att ge ett exempel:

”Just to Get Away”, löst skisserad efter Terrence Malicks mästerliga desperado-drama Det grymma landet (Badlands, 1973), är en perverterad variant av den amerikanska drömmen. Den franske filmaren Godard lär en gång ha sagt att allt som behövs för att göra en bra film är ”a girl and a gun”. Poison Idea har tagit detta till sitt hjärta och skildrar uppbrottet från konventionen, ansvar och lismande underdånighet, för att i jakten mot nollpunkten inte spara på krutet. Den innehåller dessutom en av rockmusikens mest pregnanta kupletter, en ironisk invertering av Bruce Springsteens sentimentala universum av stukad manlighet:

I, I never sang a love song
I never owned a car

Poison Ideas poetik kan sägas domineras av ett slags ögonblickets eller tillfällighetens förtätade insikt, inte helt olik Bukowskis tidiga lyrik (och mycket riktigt återkommer flera intertextuella referenser till hans verk i Poison Ideas oeuvre). I någon mening är de, liksom Bukowski (och Dostojevskij) moralister. Nihilismen innebär inte för Poison Idea att empatin försvinner. Snuthatardängan ”The Badge” är ett exempel på det, men generellt kan Feel the Darkness ses som en episk vidräkning av ofullkomliga mänskliga relationer och hur människor, individuellt eller som delar av en struktur, inte kan låta bli att plåga varandra (”Plastic Bomb”, ”Alan’s on Fire”, ”. ”Discontent”). I botten finns där också en sensitivitet för vad som ligger framför en, och som förmår ana en skymt av det heliga (i brist på bättre ord).

Ett ögonblick som effektivt illustrerar detta uppstår helt spontant i konsertfilmen Walruses Mating från 1993 där den bastante gitarristen Pig Champion intar en stadig frukost på en diner när plötsligt en lätt motorcykel fattar eld på gatan utanför fönstret. Pig betraktar lakoniskt hur människor ivrar till för att försöka släcka elden. Det är ett ögonblick som i förtätad form fångar det mänskliga dramat: den obarmhärtiga slumpen, ojämlikheten mellan situationens objekt och subjekt, och tillvarons krav på handling. Det går inte att skilja hjälten från narren och en bättre sammanfattning av våra liv än så finner man nog inte.

Lyssna också på:
SFA: So What
Poison Idea: Blank, Blackout, Vacant
Napalm Death: From Enslavement to Obliteration

Ni har sett den, sekvensen ur Bill Hicks’ show Relentless där han orerar över den ytliga och själlösa populärmusiken: ”Play from your fuckin’ heart!”. Spela från hjärtat. Det låter så självklart och enkelt att man undrar varför någon musiker över huvud taget skulle välja att inte göra det. Samtidigt är det ett krav som ter sig besvärande otidsenligt i en tid då vi nedmonterat myten om det skapande geniet, hans skaparvåndor och självständiga verk. Vem bryr sig om det kommer från hjärtat så länge det svänger? Jag säger bara: Friends Arena 22-24 november 2012. Case closed.

Jag vet tillräckligt mycket om öppna texter och dödförklarade författare för att gå i fällan och börja yra om själ, nerv och andra oprecisa kategorier. Men ändå finns det någon form av rent fysisk relation som ibland uppstår i mötet med en text eller ett uttryck, något som inte går att förneka och som är just det där ”play from the fuckin’ heart”. Det är lite som med den där klassiska obscenitetsrättegången i USA där en domare konstaterade att det kanske inte är möjligt att komma fram till någon tillfredsställande definition av vad som räknas som pornografi, men att ”I know it when I see it”.

All musik värd att lyssna på kommer från Tennessee: Nashville är countrymusikens oomtvistliga centrum. Det går inte att föreställa sig det amerikanska 1900-talets musikaliska utveckling utan de institutioner som är kopplade till den staden. Lika svårt vore det att tala om rockmusik över huvud taget utan att nämna betydelsen av Memphis,vars Sun studios på 1950-talet lade grunden för den moderna ungdomskulturen. Den fjärde största staden i delstaten, Chattanooga, har under de senaste åren visat sig vara en metropol för DIY-punk. Ungefär som Austin, fast betydligt mindre. Chattanooga har drygt 170 000 invånare, det är ca 30 000 fler än vad som bor i Uppsala.

ADD/C är ett av de många små band som utgör den här obskyra lilla stadens scen. De har funnits länge. Deras debut, Keepin’ it Real kom redan 2000. Uppföljaren lät emellertid vänta på sig. Tio år närmare bestämt. Men Busy Days väger upp för det. Om det finns en anledning att lyssna på punk på 2000-talet, om det finns en anledning att tro på DIY och på ”scenen”, eller överhuvudtaget en tro på att det fortfarande går att bli hänförd av musik och om man tror att det finns nånting sådant som ”play from the fuckin’ heart”, så är det här det yttersta beviset.

Naturligtvis kommer det inte ur ingenting. ADD/Cs melodiska lo-fi har många föregångare: Hüsker Dü, Leatherface, The Replacements, men de gör något mer än att bara bevara en tradition. De skriver låtar av den där typen som är ”för bra” för att vara underground. Men i detta övertillgängliga 2010-tal håller de sig klädsamt under radarn. De förekommer knappt på Internet. Vill man höra dem får man skicka efter LPn från USA. Den enda intervju jag läst publicerades i Razorcake förra året. Den kretsade till stor del kring Haruki Murakami vilket var överraskande men fullt rimligt på samma gång.

Charles Bukowski undrade en gång hur det kommer sig att ingen kan spela blues som det verkligen känns. I takt med att man blir äldre växer diskrepansen mellan den egna erfarenheten, den egna känslan, och konstnärlig gestaltning. Rocklyrik säger inte så mycket längre och man har litet tålamod för 20-åriga modernister. I sin längtan efter att få höra någon som spelar blues som det verkligen känns söker man efter någon form av förtroendeingivande auktoritet. Det är därför som folk i min ålder hellre läser om musik än faktiskt lyssnar. När man ser en science-fictionfilm måste man som tittare anpassa sina  förväntningar och krav på realism för att kunna uppskatta storyn, och på samma sätt har jag nog känt för musik det senaste decenniet — jag har varit tvungen att anpassa mina krav på angelägenhet till den simpla nivå som är förhärskande. Den enda textrad som egentligen talat till mig i vuxen ålder är ur Pulps ”The Fear”: ”And when you no longer dreaming about beauty or love/just some kind of life with the edges taken off”.

Men emellanåt träder fram en röst eller ett uttryck som inte går att reducera, som inte går att åldersbestämma och som avkräver lyssnaren en total hängivenhet. Till den kategorin hör ADD/C. Och det är inte bara de — hela den miljön som de är sprungna ur, Chattanoogas DIY-scen, tycks krylla av denna typ av existentiellt färgad melodiös punkrock, som ett Seattle med glimten i ögat. Många av dessa band finns samlade på Do Ya hear We-skivan By All Means, om vilken Maximum Rocknrolls recensent skrev:

This music is made by punks who work shit jobs (or no jobs at all) and spend most of their time writing anthems to our lives that mostly go unrecognized outside of the Southeast.

Idolbild

Debuten Keepin it Real sägs vara inspelad i ett vardagsrum och låter därefter. Till Busy Days hade man åtminstone bokat en studio och det råa lo-fibruset har tonats ned. Dessutom har låtarna blivit lite längre (de tidigare låtarna var sällan över två minuter). Textmässigt lyckas de med små medel nå en klar och fullkomlig uppriktighet, som når högst i ”All Things Considered”,  en brutalt plågsam skildring av ett uppbrott, från den lämnades synvinkel:

What is it that you wanted from me
What is it that I failed to see
I don’t want sympathy
Just wanna know what it was I couldn’t be

”Nej”, fortsätter den desperate protagonisten, ”jag söker inte efter förståelse från andra sentimentala dårar, jag vill bara veta vad det var som brast”. Det är den där frågan som aldrig kan få något riktigt svar, som fortsätter att hålla uppe dörren till den där tomheten som alltid kommer att finnas där, hur ”hel” man än lyckas gå ur det här. Det handlar om att vara trasig och hel på samma gång, om att fortsätta leva. ADD/C är inte på väg någonstans, de bara är och gör. Och i det lyckas de säga mer än kanske någon annan just nu.

Lyssna också på:
Hidden Spots: Hundred Million Voices
Future Virgins: Western Problems
Frozen Teens: s/t

#26 Adolescents: s/t (1981, Frontier)

Publicerat: oktober 31, 2012 i punk, topp 50
Etiketter:,

I fjol överraskade Aftonbladet med rubriken: ”Social Distortions trummis nära dö i överdos”. Artikeln handlade dock inte om Scott Reeder eller Charlie Quintana, ej heller var det Adam ”Atom” Willard eller Chuck Biscuits som överdoserat heroin inför ögonen på sin tolvårige son och nu väntade ett fängelsestraff. Nej, istället var det Casey Royer, Social Distortions första trummis som lämnade bandet 1979, vars skörlevnad nu hittat sin väg in i den svenska kvällspressen.

Jag är förvisso imponerad över att Aftonbladet uppvisar en sådan kännedom om den tidiga O.C.-scenen att man anser en av dess pionjärer värdig att trängas mellan Schlager-SM och TV4-bönder. Men samtidigt är det väl ändå lite konstigt att lyfta fram just Social Distortion som det band som förknippas med Casey Royer? Han torde ju vara mer känd för att ha varit med i Adolescents och som mannen som bildade D.I.

Royer har dessutom medverkat i en porrfilm (Little Runaway, punxproductions 2002), och det var inte första gången hans missbruk närapå kostat honom livet. Nästa logiska steg vore naturligtvis Celebrity Rehab With Dr. Drew

I somras gav min vän Martin mig en Adolescents t-shirt som betalning för en taxinota. Jag hade den på mig när Social Distortion spelade i Stockholm, vilket vann en roddares gillande till den grad att han förärade mig ett plektrum.

Ännu märkligare var det när jag hade tröjan på mig på West Coast Riot och blandat folk kom fram för att dela med sig av den glädje som min tröja väckt hos dem. Några nöjde sig med att vinka och tjoa, andra blev mer närgångna. En smålänning visade upp en Adolescents-tatuering på överarmen. En schweizare kom fram och berättade på knagglig men helt duglig svenska, om hu han bokat spelningar med Adolescents i sin hemstad: ”De är mycket trevliga. Mycket trevliga. Lite alkoholiker, men trevliga. Rikk Agnew…”. Han talade om dessa män med en sådan familjaritet som om de ingick i en självklar, delad bekantskapskrets. För mig innebar detta en plågsam, men kanske nyttig, övning i posörskap: Kunde jag verkligen leva upp till den där tröjan?

Nej, knappast.

För den enda orsaken till att jag vandrar omkring i den göteborgska julisolen iförd turkos t-tröja är att Lillen köpte CDn Best of Rodney on The Rocq en sommar för 19 år sen.

Amoebaaaa, amoebaaaa, amoebaaaaaa, amoebaaaaa-aaaa…

Vilken låt! Det är nog bara Agent Orange ”Bloodstains” och TSOL ”Abolish Government” som kan mäta sig med den på nämnda samling. Och vilket intryck de låtarna gjorde på min lilla krets av vänner. Omslaget var sådant att man inte kunde vara helt säker på om det var ett skämt, eller om det faktiskt hade något med musiken att göra. Ska tilläggas att ens historiska medvetande i den åldern var tämligen begränsat och att stora delar av 1970-talets musikaliska universum var outforskat. För vad skilde egentligen Rodney on the Rocq från  semi-ironiska omslag typ Bad Taste-samlingen Quality Punk Rock (1995)?

”Äkta” vs. ”ironiskt” 70-tal

Det var egentligen långt senare som jag kom att höra Adolescents debut i sin helhet. Och på något sätt har jag lyssnat retrospektivt — det är ett album som så väl hade passat in i min mentala ljudbild 1993 att jag nästan förleds att tro att det fanns med redan då.

Ilskan finns där, liksom melodierna och gitarrerna.Men också något mer.

Någon menade att Adolescents visar hur den amerikanska västkustpunken huserade de verkliga arvtagarna till sådana artister som Chuck Berry och Eddie Cochran. Ord är som bekant realiteter: när vi säger något så finns det. Och omedelbart jag läser den så ser jag logiken i jämförelsen. Jag har känt till den hela tiden, om än på ett omedvetet plan.Det finns nämligen två musikstilar som jag alltid återvänt till, som jag alltid älskat. Det är amerikansk punk och hardcore, och det är tidig rock’n’roll. Det är musik som jag förknippar med de varmaste minnena, den djupaste vänskap och starkaste känslan av att höra hemma. Oavsett hur vindarna blåst i mitt liv i övrigt har det känts rätt med Jerry Lee Lewis eller Bad Religion. Det är också två musikaliska yttringar som uppstått i ett repressivt och konservativt samhällsklimat: Rock’n’rollen i det präktiga 50-talet och punken i Reagans reaktionära 80-tal. Mot konformism och liknöjdhet erbjuder de en oavlåtlig lojalitet till livet, till det levda.

Tristare då att läsa om Royers öden och äventyr på senare år, liksom för många andra som haft att åldras inom ramen för en utpräglad ungdomskultur. Utan att sätta någon åldersgräns för scenen känns det sorgligt hur rocken kräver sina offer, oavsett om de heter Janis Joplin, Johnny Thunders eller Casey Royer. Av samma anledning blir jag också glad åt att Adolescents gav ut en skiva förra året, den inte helt oävna The Fastest Kid Alive — en skiva där släktskapet med rock’n’roll dessutom görs mer explicit än någonsin.

Lyssna också på
Social Distortion – Mommy’s Little Monster
Agent Orange – Living in Darkness
The Dils – Dils Dils Dils