Inlägg märkta ‘hc’

The Shape of Punk to Come?

Publicerat: maj 19, 2011 i Hardcore, punk
Etiketter:, , , , ,

1995 hade det norrländska dundret med besked rullat fram över landet. Nya band och skivbolag hade på kort tid etablerat sig på den svenska punk/HC-scenen och flyttat epicentret från (ungefär) bergslagstrakten (Fagersta, Finspång, Köping etc som var centrala platser under tidigt 1990-tal) till väster- och norrbottniska orter som Umeå, Piteå, Hortlax. Två av de ledande akterna i denna transformation var Randy och Refused vilkas popularitet och framgång våren 1995 nått oanade höjder. Inom ett par år skulle Refused självutnämnt ta på sig uppgiften att staka ut vägen för den framtida punken, medan Randy, på grund av trassel med ett trendkänsligt och kanske inkompetent skivbolag, skulle finna sig omsprungna av band som Stoned och Venerea.

Men 1995 var de jämlikar och firade en redan mångårig valfrändskap med att ge ut split-EP:n Randy Loves Refused/Refused Loves Randy på Stockholms-etiketten Startrec. Det var en såndär charmig historia där två band spelar in varandras låtar och av nån anledning har jag alltid haft en svaghet för dylika jippon. Nofx och Rancid gjorde för ett antal år sedan en sådan skiva som är väl värd att lyssna på.

Ännu ett halvtaskigt skivomslag...

Hursomhelst, det som gör att jag finner det värt att ägna denna, av de flesta bortglömda, CDs uppmärksamhet är inte det faktum att att Randy med all önskvärd tydlighet framstår som det musikaliskt överlägsna av de två, ej heller för att den representerar en särdeles vital epok inom svensk punk/HC, utan för att Randy genom sina två Refusedcovers lyckas med konststycket att skapa en helt ny genre.

Musikalisk skicklighet är naturligtvis en viktig komponent i det hela. Randy var på den här tiden skinntajta ekvilibrister och försatt sällan ett tillfälle att visa upp det. En andra faktor har att göra med kvalitet på produktion och inspelning. En tredje faktor är låtvalet. Randy valde att spela in Refuseds dittills bästa låt — ”Pump the Brakes” — och det tämligen okända demospåret ”Re-fused”. Det vittnar om både mod och påhittighet.

Nå. Jag hävdade att Randy med sina två bidrag skapat en ny genre. Hur låter den?

Det skulle visserligen vara möjligt att på rent teoretisk väg sluta sig till hur en hybrid mellan melodisk, meckig skejtpunk och rytmisk SXE-HC kan låta. Men det är inte så enkelt.

”Pump the Brakes” är i sitt originalutförande en rytmisk komposition med utkast både mot metal och rap (utan att slå över i den osmakliga avarten ”rap-metal”). Men Randy har tagit sig friheter med låten: dels har man ökat tempot och dels har man utvecklat de melodifragment som finns i originalet. Detta märks redan i introt:

Ett rytmiskt chugga-chugga på dämpad E-sträng följs av tre flageoletter. Detta snygga SXE-riff avlöses av tre öppna ackord som tydligt hämtats från skejtpunken. Man växlar mellan dessa två riff och uppnår ett slags call-and-response mellan SXE-HC och skejtpunk. Sången som i ursprunget saknar melodi har fått följa versens E-F-D-E-F-komp (som var obligaroiskt i SXE-soundet ca 1994).

I refrängen har man ersatt den testosteronhaltiga uppmaningen ”We gotta pump the brakes/pump, pump the brakes” till ren stämsång: ”pump    the    brakes/ pump the, pump    the    brakes”.

”Re-fused”, däremot, ligger närmre originalet. Den håller ungefär samma tempo, inga nya inslag, men i gengäld betydligt tajtare och med mer melodisk sång än sin förlaga. Man får intryck av att det var såhär som låten var tänkt att låta egentligen. De lyfter fram melodispår som bara anas i originalversionen.

Melodikänslig HC fanns förvisso redan — Unity är ett exempel — men när Randy tar sig an Refused’s låtar så är det inte bara sången utan hela arrangemanget som uppfyller låtstommen med ett medryckande sväng som är roligt att lyssna på, utan att för den skull förlora skärpan — kanske kunde den nya stil som Randy därmed introducerar kallas för ”Catchy Edge”?

Men tyvärr blev denna innovation inte långlivad. 1998 påstod Refused sig visa riktningen för punkens framtid (och det lät knappast catchy edge), medan Randy allt djupare gick ned sig i samma vak som Propagandhi gjorde med Less Talk, More Rock (1996). Men de som hört Randy Loves Refused vet att där fanns en öppning för en annan riktning, en riktning som dessvärre ingen annan slagit in på (och många gånger har jag tänkt att skulle jag bilda ett band så skulle dessa två låtar stå som förebild för hur vi ville låta).

Så därför återvänder jag ofta till denna till synes parentetiska split-EP för att få avnjuta den verkliga ”shape of punk to come” — melodiskt känslig, tajt och stenhård.