Inlägg märkta ‘add/c’

Ni har sett den, sekvensen ur Bill Hicks’ show Relentless där han orerar över den ytliga och själlösa populärmusiken: ”Play from your fuckin’ heart!”. Spela från hjärtat. Det låter så självklart och enkelt att man undrar varför någon musiker över huvud taget skulle välja att inte göra det. Samtidigt är det ett krav som ter sig besvärande otidsenligt i en tid då vi nedmonterat myten om det skapande geniet, hans skaparvåndor och självständiga verk. Vem bryr sig om det kommer från hjärtat så länge det svänger? Jag säger bara: Friends Arena 22-24 november 2012. Case closed.

Jag vet tillräckligt mycket om öppna texter och dödförklarade författare för att gå i fällan och börja yra om själ, nerv och andra oprecisa kategorier. Men ändå finns det någon form av rent fysisk relation som ibland uppstår i mötet med en text eller ett uttryck, något som inte går att förneka och som är just det där ”play from the fuckin’ heart”. Det är lite som med den där klassiska obscenitetsrättegången i USA där en domare konstaterade att det kanske inte är möjligt att komma fram till någon tillfredsställande definition av vad som räknas som pornografi, men att ”I know it when I see it”.

All musik värd att lyssna på kommer från Tennessee: Nashville är countrymusikens oomtvistliga centrum. Det går inte att föreställa sig det amerikanska 1900-talets musikaliska utveckling utan de institutioner som är kopplade till den staden. Lika svårt vore det att tala om rockmusik över huvud taget utan att nämna betydelsen av Memphis,vars Sun studios på 1950-talet lade grunden för den moderna ungdomskulturen. Den fjärde största staden i delstaten, Chattanooga, har under de senaste åren visat sig vara en metropol för DIY-punk. Ungefär som Austin, fast betydligt mindre. Chattanooga har drygt 170 000 invånare, det är ca 30 000 fler än vad som bor i Uppsala.

ADD/C är ett av de många små band som utgör den här obskyra lilla stadens scen. De har funnits länge. Deras debut, Keepin’ it Real kom redan 2000. Uppföljaren lät emellertid vänta på sig. Tio år närmare bestämt. Men Busy Days väger upp för det. Om det finns en anledning att lyssna på punk på 2000-talet, om det finns en anledning att tro på DIY och på ”scenen”, eller överhuvudtaget en tro på att det fortfarande går att bli hänförd av musik och om man tror att det finns nånting sådant som ”play from the fuckin’ heart”, så är det här det yttersta beviset.

Naturligtvis kommer det inte ur ingenting. ADD/Cs melodiska lo-fi har många föregångare: Hüsker Dü, Leatherface, The Replacements, men de gör något mer än att bara bevara en tradition. De skriver låtar av den där typen som är ”för bra” för att vara underground. Men i detta övertillgängliga 2010-tal håller de sig klädsamt under radarn. De förekommer knappt på Internet. Vill man höra dem får man skicka efter LPn från USA. Den enda intervju jag läst publicerades i Razorcake förra året. Den kretsade till stor del kring Haruki Murakami vilket var överraskande men fullt rimligt på samma gång.

Charles Bukowski undrade en gång hur det kommer sig att ingen kan spela blues som det verkligen känns. I takt med att man blir äldre växer diskrepansen mellan den egna erfarenheten, den egna känslan, och konstnärlig gestaltning. Rocklyrik säger inte så mycket längre och man har litet tålamod för 20-åriga modernister. I sin längtan efter att få höra någon som spelar blues som det verkligen känns söker man efter någon form av förtroendeingivande auktoritet. Det är därför som folk i min ålder hellre läser om musik än faktiskt lyssnar. När man ser en science-fictionfilm måste man som tittare anpassa sina  förväntningar och krav på realism för att kunna uppskatta storyn, och på samma sätt har jag nog känt för musik det senaste decenniet — jag har varit tvungen att anpassa mina krav på angelägenhet till den simpla nivå som är förhärskande. Den enda textrad som egentligen talat till mig i vuxen ålder är ur Pulps ”The Fear”: ”And when you no longer dreaming about beauty or love/just some kind of life with the edges taken off”.

Men emellanåt träder fram en röst eller ett uttryck som inte går att reducera, som inte går att åldersbestämma och som avkräver lyssnaren en total hängivenhet. Till den kategorin hör ADD/C. Och det är inte bara de — hela den miljön som de är sprungna ur, Chattanoogas DIY-scen, tycks krylla av denna typ av existentiellt färgad melodiös punkrock, som ett Seattle med glimten i ögat. Många av dessa band finns samlade på Do Ya hear We-skivan By All Means, om vilken Maximum Rocknrolls recensent skrev:

This music is made by punks who work shit jobs (or no jobs at all) and spend most of their time writing anthems to our lives that mostly go unrecognized outside of the Southeast.

Idolbild

Debuten Keepin it Real sägs vara inspelad i ett vardagsrum och låter därefter. Till Busy Days hade man åtminstone bokat en studio och det råa lo-fibruset har tonats ned. Dessutom har låtarna blivit lite längre (de tidigare låtarna var sällan över två minuter). Textmässigt lyckas de med små medel nå en klar och fullkomlig uppriktighet, som når högst i ”All Things Considered”,  en brutalt plågsam skildring av ett uppbrott, från den lämnades synvinkel:

What is it that you wanted from me
What is it that I failed to see
I don’t want sympathy
Just wanna know what it was I couldn’t be

”Nej”, fortsätter den desperate protagonisten, ”jag söker inte efter förståelse från andra sentimentala dårar, jag vill bara veta vad det var som brast”. Det är den där frågan som aldrig kan få något riktigt svar, som fortsätter att hålla uppe dörren till den där tomheten som alltid kommer att finnas där, hur ”hel” man än lyckas gå ur det här. Det handlar om att vara trasig och hel på samma gång, om att fortsätta leva. ADD/C är inte på väg någonstans, de bara är och gör. Och i det lyckas de säga mer än kanske någon annan just nu.

Lyssna också på:
Hidden Spots: Hundred Million Voices
Future Virgins: Western Problems
Frozen Teens: s/t

Veckans fynd på hallmattan

Publicerat: november 15, 2011 i punk
Etiketter:, , ,

Minns ni Tom Hjeltes självförhärligande spalt i Aftonbladets PULS-bilaga på 1990-talet? Varje fredag levererade han en blandning av skryt och skvaller från gratisätandets och kändisfesternas Stockholm. Han skrev om att åka taxi och att fjäska för Michael Bindefeldt et consortes. Hjelte måste ha känt sig som jordens medelpunkt 1996. Vad gör han idag?

Nåväl, jag lånar hans rubrik för att dela med mig, inte av inbjudningar till galapremiärer, utan av den sprudlande glädje som infann sig när avin som jag väntat på så länge att jag gett upp hoppet äntligen damp ner i brevinkastet. Jag lade beställningen för över sex veckor sen. Häromveckan försökte jag skicka ett mail för att fråga hur det gick med försändelsen, bara för att mötas av dystra ”delivery failure”-besked. Så jag resignerade inför tanken att den kanske aldrig skulle komma. Tja, det var ju bara 150 spänn…

Men som det numera heter: plötsligt händer det

Det handlar om den här:

En LP från Do Ya Hear We Records som samlar åtta av Chattanoogas främsta DIY-punkakter: ADD/C, Future Virgins, What If, Hidden Spots mm. Den heter By All Means och kom förra året. Naturligtvis är den svinbra. Maximum Rock n Roll’s recensent gav den en översvallande anmälan som avslutas på följande sätt:

This LP is more than a simple compilation of bands and their songs. It is a document of a time, place and people that are full of a love and respect for one another that I’ve rarely seen anywhere else. Also, the cover art and insert is colorful and beautiful. Highly recommended! Watch Clark. Watch him close. Do Ya Hear We? (GH) (Maximum Rock n Roll)

Jag har tidigare skrivit om hur jag i våras golvades av ADD/C och hur de påminde mig om att musik faktiskt är mer än ett attribut eller livsstilsmarkör, mer än en pliktskyldig MOJO på väg hem från jobbet och en halv flaska rödvin framför stereon när familjen somnat, mer än en slapp dokumentär om Lou Reed på SVT eller en Spotify-playlist på Facebook. ADD/C spelar en existentiell punkrock som befinner sig mitt i det pågående livet. De skriver låtar om verkliga problem, om relationer och meningslösa jobb. De låtsas inte att året är 1977 eller 1994. De verkar inte ens bry sig om vilket år det är. Tydligen har de funnits i tio år.

Do Ya Hear We är inte bara en skivetikett. Det är också en musikfestival som anordnas årligen i Chattanooga, denna gåtfulla stad i södra Tennessee som sin ringa storlek till trots rymmer så många fantastiska band. By All Means är en duglig introduktion till denna makalösa scen och om du har tålamod nog att vänta så föreslår jag att du lägger en beställning redan ikväll.