Inlägg märkta ‘jello biafra’

Som många andra i min generation, och min disposition, läste jag Joseph Heath & Andrew Potter’s Nation of Rebels (Harper Collins, 2004)(även utgiven under titeln Rebel Sell) med en blandning av fascination och desperation. Här var ett slags avslöjande sociologi som metodiskt, om än i raljerande ton, berövade mig på de illusioner jag byggt mitt unga liv omkring. Det finns ingen alternativkultur, löd deras tes, eller snarare, det går inte att dra någon skiljelinje mellan kategorierna ”alternativ” och ”mainstream”. Vidare hävdade de att idén om en alternativ motkultur (vad amerikanarna kallar ”counterculture”) inte bara var en modern myt, den kunde också vara direkt livsfarlig. Som exempel på detta hänvisade de till Kurt Cobains sorgliga öde: det var rädslan för att bli en sell-out som knäckte honom, menade de.

Jag påmindes om denna diskussion när jag låg på ett hotellrum i Akureyri och sög på en öl ur minibaren, brottandes med den kombination av kunskapsproduktion och självhat som kortfattat beskriver mitt arbete. Från VBG mailade RJ mig den här låten och bad om min syn på saken.

Det handlar alltså om ”Those Dumb Punk Kids (Will Buy Anything)” med Jello Biafra & Melvins. Den är inte ny (fråm plattan med den underbara titeln Sieg Howdy från 2005) men tematiken är ständigt aktuell och Biafra är ju alltid underhållande, så jag gav mig i kast med analysen.

Upprinnelsen till låten är av allt att döma den upphovsrättstvist som Biafra var inbegripen i i slutet av 1990-talet då hans före detta bandkamrater i Dead Kennedys  gav sig ut på turné, sugna på att få sin del av kakan när avlagda punkband återförenades och drog ut på vägarna. Biafra, som till skillnad från många andra tycks hålla fast vid sin ungdoms ideal, vägrade blankt att låta Dead Kennedys sångskatt kopplas från sitt ursprungliga kulturella och sociala sammanhang för att reduceras till ytterligare en vara att sälja andra varor med. Det stod honom dyrt — på spoken word-skivan Become the Media från 2000 gav han sin syn på saken och hugade fans donerade pengar till Alternative Tentacles för att Biafra skulle kunna fortsätta driva processen

Det finns såklart flera aspekter på denna fråga och varken Jello Biafra eller Heath & Potter var först med att brottas med problemet hur det är möjligt att hävda konstnärlig autonomi i ett samhälle där allt, även kulturen, är underkastat det kapitalistiska produktionssättet.

Theodor Adornos Musiksociologi (Bo Cavefors 1962/1976) bjuder på många vassa kommentarer till detta problem. Texterna bygger på föreläsningar som Adorno höll i Västtysk radio i början av 1960-talet och även om det närmsta han kommer populärmusik, liknande den vi har idag, är en träffsäker typologi över jazzmusikens fans, så förblir de likväl en rik källa att ösa ur vad gäller insikter om de motsägelser som konsten under kapitalismen obönhörligen finner sig i.

Under rubriken ”Musikliv” angriper han den borgerliga musikkulturen så som den sett ut sedan 1800-talet och där kulturkonsumtion generellt ingår som en del av idealbilden av den gode, kultiverade medborgaren. Det sättet att lyssna på musik förde redan för 50 år sedan en tynande tillvaro pga massmedierna men intressant nog finns det mönster som går igen även inom den moderna populärmusiken. Låt oss titta på några citat ur essän:

”Till att börja med kunde man dra den empiriska lärdomen, att den gemenskapsbildande kraften som uppenbaras i så mycket musik, inte når längre än till estetisk reception under högkapitalismen: den förändrar inte världen”.

Se hur bitskt Adorno föregriper 60-talets musikrörelse, och i förlängningen alla socialt medvetna musikaliska yttringar som följt därefter (punk, reggae, straight edge). Och han fortsätter:

”För det andra, att även de former i musiklivet, vilka tror sig frigjorda från den kapitalistiska marknaden, förblir bundna till den och till den sociala struktur som bär upp den”.

Detta kan såklart tolkas på två sätt: dels att det inte finns någon skillnad mellan alternativ och mainstream — all musik är ändå reducerad till varor (men för olika målgrupper). Dels att även om du ställer dig utanför musikindustrin så måste du likförbannat förhålla dig till den, på liknande sätt som Kuba försöker bedriva socialism i ensam opposition mot en hel värld som man ändå är beroende av för sin överlevnad (vilket knappast är hållbart på sikt).

Så det är här som Jello Biafras dilemma börjar. Han tycks utgå från att det går en faktisk gräns mellan punk och övrig musik/populärkultur och att punkens sfär nu koloniserats av den kommersiella populärkulturen:

Punk’s been dumbed down
To just another form of TV
Marketed to shoppers
Spoonfed carton rebellion like sheep
Flock to worship any old school band
Who cares if they still care or if they’re bad
Something new in town
Who wants to know?

I nästa vers tar han sin kritik ett steg längre och gör det till en generationsfråga. Här tycker jag att han lyser till genom att visa varför nostalgiskt motiverade återföreningar av gamla band är ovärdiga: de förhåller sig inte autentiskt till det förflutna som de vill återuppväcka, de romantiserar och idylliserar det:

And look at all the whores
Reunions for wrong reasons
Playing only songs from the good old days
About how bad the good old days were
So why not us? We don’t even like this stuff no more
But look at all that retro-racket cash
Those dumb punk kids will buy anything

Därefter kommer ett avsnitt där han ganska explicit redogör för sina erfarenheter från tvisten med de forna bandmedlemmarna:

We’ll sue the guy who wrote the songs
So we can sell them into commercials
Steal the name and hit the road
Trashing all our band stood for
We won’t rehearse, sound worse
Dig up some old child star
Who never learns the words
Hey, we’re back
Show us how much you care
The merch booth’s right over there

Buy! BUY!!!

Men Jello vore inte Jello om han inte avrundade med ett smakprov på sin patenterade absurda humor. Låtens behållning är i mina öron de följande spekulationerna kring vilken typ av konstellationer vi har att vänta oss om återföreningstrenden tillåts hålla i sig:

And if our scam works
What a bandwagon it will be
Malcolm in the Middle in the Misfits
or Mary Kate and Ashley
Gary Coleman in Black Flag
Courtney in Nirvana at last
And Emmanuel Lewis
Back in action singing for the Germs

When will it end?
When people see this for what it is
Rock and Roll Swindle Pistols backed a thief
So how bout Kenny Boy Lay
In Dead Kennedys

Men jag tycker att avslutningen blir lite blek. För är det så enkelt att det bara handlar om pengar? Finns det inte en möjlighet att man som pensionerad musiker saknar bekräftelsen man får av att spela inför en publik som älskar ens musik, och som till skillnad från för 30 år sen faktiskt kommer till konserten för att lyssna på musiken, inte för att supa/sniffa/slåss?

Kuz those dumb punk kids
Will buy anything

För Heath & Potter antar jag att Biafra, i sin envishet, står på tur att bli myten om motkulturens nästa offer, och på sätt och vis håller jag med. Samtidigt så är det just i denna envishet som jag tycker att hans styrka ligger. För om vi inte har tron på något slags autonomi, vad har vi kvar då? Och visst kan jag hålla med Adorno om att den enda sant revolutionära musiken vore den som på estetiska grunder skulle vara omöjlig att använda i en reklamfilm (i Adornos fall högmodernistisk atonal musik, men den håller väl oxå på att varufieras…).

OK, RJ, det verkar inte som jag kommer längre än så. Hoppas att du haft lika kul som jag. Nu tar vi och lyssnar på Svart Snö: Hoppa på bandvagnen.

I Simone de Beauvoirs memoarer De bästa åren som bl.a. berättar om hennes liv med Sartre under de händelserika decennierna vid 1900-talets mitt nämner hon vid ett tillfälle att ”våra fiender var ingenjörerna”. Detta var under efterkrigstiden då Europa var mitt i färd med att återuppbyggas ur ruinerna efter två världskrig. Ingenjören var samhällets store hjälte. Men för Sartre och Beauvoir var det annorlunda. I samhällsplanerarnas iver såg de den teknokrati som 68-genrationen gjorde uppror mot men som fortsätt att sätta sin prägel på den värld vi lever i.

Jag har ofta tänkt på de Beauvoirs ord och hur de skulle översättas till våra dagar. Idag är ingenjören visserligen fortsatt ansedd men alltmer tycks samhället utsett en annan hjälte, en hjälte som jag, i analogi med Sartre och Beauvoir utsett till min fiende: entreprenören.

Överallt dyker entreprenören upp, som framgångssaga och förebild, som modell för hur arbete och utbildning ska skötas och en livshållning som anses bäst lämpad och föredömlig för vår tid. Något i denna hyllning av den Schumpeterska protagonisten gör mig illa till mods. Som då en företagare som gjort stora pengarpå att köpa upp allmännyttan till underpris, driva verksamheten i botten på ett par år, och sen dra vidare mot nya ”projekt” avfärdar all kritik med den magiska formeln: ”Jag är entreprenör, inte förvaltare”. Så talar en hjälte i Maud Olofssonland.

Men jag har sakta märkt hur den punkkultur jag skattar så högt kan fungera som plantskola för entreprenörer och det gör mig kluven och brydd.

För om man ska försöka koka ned det till någon sorts fundamenta så handlar punken om att göra det själv — DIY. Starta ditt eget band, ditt eget fanzine, skapa dina egna kläder, egna stilar… Visserligen finns det de som hävdar att detta endast gällde på riktigt under några månader i London 1976 men trots alla sediment av varufiering och reifikation som kulturen genomgått därefter så finns något av dessa värden bevarade.

DIY är inte något skällsord, tvärtom, och vi fortsätter att se upp till den som gjort det själv.

Dock måste det väl närmast ses som ett utslag av den hegelianska dialektiken att den subkultur som för 35 år sen formerades i opposition mot vad som då blott var ett embryo av den nyliberalism varigenom Thatcher och Reagan med brutal effektivitet stympade arbetarklassen för decennier framöver, nu visar sig vara den kultur som kanske bäst tjänar samma nyliberalism.

Det finns många exempel på punkentreprenörer som genom flit och skicklighet drivit sina företag mot framgång: Henry Rollins, Ian MacKaye, Ray Cappo, Mr Brett, Jello Biafra, Tim Armstrong… Inte för att jag ifrågasätter deras äkthet — jag upplever ingen av dem som någon ”sell out”, men de personifierar en personlighetstyp som jag inte står helt obesvärad inför: Produktiv, nätverkande, hyperaktiv.

Kanske gäller denna insikt för kultursektorn i stort. Det har väl alltid handlat om att ”leverera” och vara produktiv, och som de s.k. ”kreativa industrierna” intar en alltmer betydande plats i ekonomin så blir den kreative entreprenören till ett slags prototyp för framtidens företagare: Småskalig, DIY, stark lokalförankring. Man ser det på de tatueringsstudior och longboardbutiker som ploppar upp som svampar och tja, hade jag haft kapital hade jkag kanske drivit ett semi-vegetariskt punkcafé för Bagis föräldralediga och frilansare.

Men vad gör man när man inser att ens hjältar samtidigt är ens principiella fiender? Finns det en ”god” entreprenör och hur ser i så fall han/hon ut?

Punken har alltid dragits med detta, att på en gång omfatta individualism och kollektivism. Det går kanske inte att hitta fram till någon logisk lösning på detta, i hög grad handlar det om en affektiv snarare än rationell logik. Ibland verkar det som om upphöjandet av individen och hyllandet av kollektivet är förenliga men de stunderna är korta, illusoriska.

Hur ska en ny punk förhålla sig till ett samhälle där punkens värderingar framstår som norm? Där alla ska ”göra det själv”, ”köra sin egen grej” och ”utmana, ifrågasätta”?

Personligen har jag tagit intryck av konstnären Hannes Mannerheims friska uppmaning från 2010:

SKÄNDA ARBETSLINJEN

VÄGRA JOBBA

SVIK TILLVÄXTEN

VAR OFÖRMÖGEN

Jag vet inte om dialektiken kommer att slå till även i detta fall men om den skulle göra det är det möjligt att resultatet blev det samhälle som jag vill leva i.

Nån gång när jag var i 14-15-årsåldern hörde jag ett program i radio som diskuterade hur ungdomars musikpreferenser sammanföll med vilken linje de valde till gymnasiet. De som föredrog punk sökte sig gärna till teoretiska linjer, sa man, och denna upplysning ackompanjerades av Dead Kennedy’s. På något sätt kunde jag se rimligheten i detta, trots att jag vid det läget var tämligen ny i punken och mina erfarenheter av vad en akademisk bana eller inriktning innebar var lika med noll. Det lilla jag dittills hade tyckt mig uppleva av punkkulturen var tämligen anti-intellektuellt och jag hade under en period ansträngt mig för att tona ned den konforma och välanpassade attityd som kännetecknat min skolgång. Jag trivdes ganska bra i skolan, hade lätt för att lära och var omtyckt av lärare och jag trodde inte att det gick att kombinera med identiteten som punkare.

Samtidigt fanns det någonting som hade lockat mig till punken som inte stannade vid auktoritetsuppror och ”I wanna destroy”. Det fanns nämligen också ett samhällsengagemang och en uppmuntran till kritiskt tänkande, som visserligen kunde atrikuleras genom ett motstånd mot föräldrar, lärare, väktare och poliser, men som också kunde innebära en kunskapstörst: för att ett kritiskt medvetande ska bli möjligt krävs det en förtrogenhet med de idéer och system som man ifrågasätter. Därför blev det där radioinslaget ett slags stöd för tanken att det faktiskt skulle gå att kombinera mitt intresse för teoretiska studier med passionen för punk och HC. I min omgivning fanns få förebilder för detta — ingen jag umgicks med hade övervägt en studieförberedande gymnasieinriktning och när jag många år senare läste Paul Willis’ klassiker Learning to Labour: How Working Class Kids Get Working Class Jobs (1977) fann jag en kuslig överensstämmelse mellan de attityder Willis finner bland nordengelsk arbetarklass i mitten av 1970-talet med min egen uppväxt i ett svenskt 1980/90-tal.

Jag fann sedemera mina intellektuella förebilder i personer som Ian MacKaye, Jello Biafra, Ray Cappo, Greg Graffin, Propagandhi mfl: personer som utvecklat en kritisk intellektuell hållning, som i Graffins fall t o m omfattar en akademisk karriär (han har doktorerat i biologi och har haft lektorat vid flera amerikanska universitet). Engagerade, arga, intellektuella.

På sätt och vis slöts en cirkel i och med mitt Bostonbesök förra veckan. Bl.a. hittade jag fram till Newbury Comics — den skivaffär som var en central ”hangout” för Boston-scenen där både Aimee Mann och Jon Anastas i DYS jobbade i början på 1980-talet, och det ställe som ursprungligen sålde This is Boston Not L.A.-samlingen som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Sagda skiva blev också införskaffad vid mitt besök (visserligen i nyutgåva på CD från 1995) tillsammans med samlingarna Boston Hardcore 89-91 (TAANG!) och den klassiska Dischord-pärlan Flex Your Head.

         

Men jag hade andra ärenden i Boston och ett av dem innebar att jag fick tillfälle att höra Noam Chomsky tala på ämnet ”de intellektuellas roll och skyldigheter”. Chomsky var en av de röster som blev en viktig influens när jag försökte skapa mig en akademisk identitet. Till stor del tack vare den crossover mellan punk och intellektualism som Maximum Rocknroll lanserade genom split-EP:n New World Order där Bad Religion delade utrymmet med nämnde Chomsky.

Med tiden har jag visserligen reviderat min beundran för denne man något, i Boston visade han t ex prov på en iögonfallande naivitet beträffande CIA’s kapacitet för övervakning och informationshantering. Och hans ihärdiga USA-bashing får till effekt att USA-centrismen snarare förstärks (han blir en sorts negativ bekräftelse). Men han visade samtidigt prov på de egenskaper som jag alltid respekterat hos honom: ett världspolitiskt minne och samvete som vågar ifrågasätta dagordningen och förgivettaganden, normaliserat våld och förtryck.

När jag satt där i åhörarsalen tillsammans med ett par tusen andra kommunikationsforskare från runtom i världen och med mina färska skivinköp säkert nedpackade i väskan kände jag något av den helhet och hemmahörande som jag anade när jag hörde det ovan nämnda radioprogrammet en kväll 1993. Kanske är det fortfarande möjligt att balansera anpassning och ifrågasättande i sitt yrke liksom i livet i övrigt. Och på samma sätt som mitt intresse för punken en gång stärkte mig att pröva en teoretisk studieväg har på senare tid mitt akademiska äventyr förstärkt min kärlek för punk och HC. Who would’ve thought…