Eftersom jag tillbringat en knapp vecka på Island vore det på sin plats med ett kort inlägg tillägnat den isländska punkscenen (som verkligen tycks blomstra). Island visade sig vara en rent utomjordisk plats och mitt bland rykande berg och bubblande jord, som förde tankarna till HP Lovecrafts kusliga adjektiv, fann jag en handfull album som fortsatt snurra även efter att jag kom hem.
Framförallt är det etiketten Paradísarborgarplötur (PBP) som förgyllt tillvaron dessa augustidagar. Inte nog med att de har ett starkt stall av sköna artister, de har också gjort hela sin katalog tillgänglig gratis på sin hemsida, vilket förtjänar respekt. PBP har funnits i ca två år och de har än så länge gett ut åtta skivor, men utgivningen är bred och intressant och man håller hög klass byggd på en djupgående förtrogenhet med och genuin kärlek till punkmusik i alla dess olika former och traditioner.
Så, vad har de att erbjuda? Än så länge har jag bara hunnit igenom tre av PBPs släpp men det har varit överraskande bra och jag känner mig därför manad att sprida detta till läsekretsen.
DYS: Andspyrna (2009)
Visst reagerar man på namnet, men här handlar det inte om tidig SXE från Boston utan klassisk kängpunk på isländska. Eller klassisk och klassisk, jag har nog aldrig hört kängpunk med en såhär ren produktion — även om sången är aggressiv så låter det ändå trevligt snarare än brötigt. Det är crust för den som inte längre orkar med oväsen. Visserligen är Islands historia präglad av knapphet och svårigheter och finanskrisen 2008 höll på att sänka ön fullständigt men samtidigt är det det land i världen som har den högsta medellivslängden, ett väl utbyggt välfärdssystem och en obefintlig hemlöshet. Kanske inte konstigt då att den isländska kängpunken låter tämligen gemytlig i jämförelse med sina engelska förlagor.
OFVITARNIR: Steven Hawking/Steven Tyler (2011)
Titeln är obetalbar: Steven Hawking/Steven Tyler. Ofvitarnirs debutalbum är PBPs senaste släpp och kom tidigare i år. Musikaliskt handlar det om skramlig men melodikänslig lofi i stil med band som Guided by Voices och Archers of Loaf. När jag inhandlade skivan på 12 Tonar i Reykjavik fick man en känsla av att ha återvänt till 1997 (i positiv bemärkelse)och den tid då folk lunkade omkring i kofta och Sebadoh-t-shirt. Island är litet — en tredjedel av befolkningen gick i Pridetåget i somras, vad som ser ut att vara en stad på kartan visar sig vara fem hus och en bensinmack — och det finns anledning att misstänka att musikscenerna är ganska små. Men det som är fördelen med detta är att band inte blir nischade i samma utsträckning i större städer (fenomenet är bekant: det är ont om bra engelska band som härstammar från London; i Sverige har Göteborg länge överträffat Stockholm). Jag kommer själv från ett ställe där alla som var inne på nån typ av underground (punk/HC/metal) höll ihop på nåt sett vilket innebar att vi alla fick en ganska bred smak.
The Deathmetal Supersquad: Dead Zeppelin (2009)
Det bästa har jag sparat till sist. The Deathmetal SuperSquad, lägg dem på minnet! Det finns flera anledningar till att jag älskar det här bandet, det lite otympliga bandnamnet till trots, så till den milda grad att man skulle kunna tro att jag uppfunnit dem. Först och främst för att EPn innehåller fem härligt stökiga Hüsker Dü-doftande låtar som det inte går att värja sig emot. Höjdpunkten heter ”Pick-Up Trucks and Dogs” och är en utsökt melodiös lofi-kommentar till den isländska dryckeskulturen. En andra anledning till att jag älskar dem är att de i en intervju uppger att en av deras drivkrafter är att återskapa SST- och Dischord-soundet från 1980-talet och placera det i en samtida kontext (vilket de gör med den äran). Sist men inte minst älskar jag dem för att de har gjort en låt som heter ”Ray Cappo”. Den finns tyvärr inte med på EPn men går att höra i liveversioner på MySpace och YouTube.
På PBPs hemsida kan man läsa att en split med Ofvitarnir och The Deathmetal Supersquad är under produktion. Bara det faktum att man gör en splitskiva gör mig uppspelt och fylld av förväntan. Så medan temperaturen faller utanför, det blir dags att återvända till jobbet med dess kombination av prestationsångest och leda, finns det anledning att se fram emot hösten. Plattan är planerad till november.
Guns of Brages 