Det lyssningsbara och det spelbara

Publicerat: juni 14, 2013 i punk
Etiketter:, , , ,

För en tid sedan ägnade jag på den här bloggen några rader åt Horace Engdahls eminenta essä/fragmentsamling Cigaretten efteråt (2011). Det är en bok som inte bara är underhållande (på Engdahls karakteristiskt torra sätt) utan som dessutom rymmer en del  kloka iakttagelser. Ta bara den här passagen där han, med hänvisning till Barthes, gör oss uppmärksamma på en viktig distinktion:

Få gränser i konsten är så absoluta och samtidigt så mystiska som gränsen mellan det Roland Barthes kallade det läsbara och det skrivbara. Balzac är ännu läsbar, men det går inte längre att skriva som han. Försök! Det blir pastisch och får en fullkomligt annan verkan än samma ord skulle ha haft på Balzacs tid (Cigaretten Efteråt, s. 78).

Öppnar inte denna iakttagelse för oändliga möjligheter? Med några få pregnanta satser sammanfattar Engdahl här själva problemet med modernismen — det ständiga kravet på förnyelse, att ligga i historiens framkant berövar oss möjligheten att utveckla och utforska de former som historien passerat. Visst, vi kan återvända och återanvända, men då med ironin som täckmantel. Att bara ”göra” vore otänkbart.

Nå, det var inte där jag ämnade hamna. Istället vill jag diskutera vilken förklaringskraft nämnda distinktion får om vi istället för läsbart och skrivbart tänker lyssningsbart och spelbart. Låt mig ge ett exempel:

Randys debut-EP No Carrots for the Rehabilitated (1993) är ännu lyssningsbar, men det går inte längre att låta som de gjorde då (det förmår de inte ens själva).

Håller ni med? Takefiguren går att överföra på ett otal exempel, men själva problematiken förblir konstant: Var går gränsen mellan vad som är lyssningsbart och spelbart? Hur identifierar eller lokaliserar man brottet? Är det ett brott, eller en övergång?

Själv har jag egentligen inga problem med pastischer. I den meningen är jag postmodernist. Så när någon låtsas vara omedveten om distinktionen mellan det lyssningsbara och det spelbara och helt obehindrat åstadkommer en anakronism blir jag glad. Tidigare i år blev jag uppmärksammad på Dorm Patrol, ett skejtpunkband från Strömstad som låtit höra om sig på sista tiden. De ser ut som 16-åringar, de har keps och åker skateboard. De är dessutom föredömligt konsekventa i sin 90-talsestetik. De har döpt en låt till ”One Nine Nine Four”, de har letat upp Millencolin-Nikola för att göra ett inhopp (på låten ”Hooked for life”), och de har till och med gått så långt att de valt att ge ut sitt debutalbum på CD. — Ja, ni vet de där silvriga plastskivorna som de brukade sälja på Statoil och  som vi numera hänger upp i träden för att skrämma bort fåglarna i trädgården.

Kort sagt, det ser bra ut på papperet. Men hur låter det? Tja, om man ska sammanfatta är det nog dessvärre lite för snällt för min smak. Trummorna smattrar på, gitarristerna gör bruk av alla strängarna i stallet och refrängerna smyckas med en fjunig gosskör. Likväl är det som om något kommer mellan mig och musiken. Kanske finner vi här något av gåtan mellan det lyssningsbara och det spelbara, ty för varje ”generation”. inom en given genre begränsas referenserna. Begrunda till exempel hur medlemmarna i Satanic Surfers kunde posera i Poison Idea-tröja eller hur en Slapshot-longsleeve utan problem kunde pryda torson på valfri tjomme i No Fun at All. Det är svårt att tänka sig något liknande hos Dorm Patrol. Jag vet ju inte, men jag misstänker att Blank, Blackout, Vacant inte intar en central plats bland Dorm Patrols influenser.

Min avsikt är inte att låta som @jadedpunkhulk här, jag är intresserad av själva mekanismen. Jag minns hur man på 1990-talet pratade om att det nu dök upp unga popband vars referenser inte sträckte sig längre tillbaka än till Ride och som därmed var omedvetna om arvet från, säg The Byrds. Vad händer med skejtpunken när No Use for a Name får agera fundament?

Men problemet med det spelbara och det lyssningsbara är kanske inte heller enbart en fråga om tid, utan även om rum. Nyligen ramlade jag över Come To Get Her, som är något så otippat som ett Vitryskt (eller Belarusiskt om vi ska vara korekta) punkband. I det här fallet var min upplevelse egentligen motsatt till den ovan — här blev jag positivt överraskad över det välpolerade Epitaph-sound som de lyckats frambringa. Vi har inte utrymme att här gå in på de uppenbara besvären med att spela punk i ”Europas sista diktatur”, utan jag vill snarare understryka den musikaliska kvalitén. Det känns som om Come to Get Her förmår skapa den sorts musik jag gillar, och som av någon anledning inte längre tycks möjlig för oss.

Nå, låt oss sluta här i det obestämbara. För det är väl just det som är insikten i distinktionen mellan det spelbara och det lyssningsbara. Det är en distinktion som är situerad snarare än absolut. Den är lättare att erfara än att beskriva. Precis som fallet är med musik över huvud taget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s