#19 Social Distortion: White Light, White Heat, White Trash (1996: Epic)

Publicerat: juni 3, 2013 i punk, topp 50
Etiketter:,

Klockan börjar närma sig midnatt. I en lägenhet som till hälften ser ut som greve Draculas slott och hälften ett möblerat hyresrum i Bunker Hill, Los Angeles sitter Nicke Borg. Med en tatuerad och dödskalleringsbeklädd hand lägger han patiens med en sliten kortlek. Patiensen kommer inte att gå ut. För en del går den aldrig ut. Bredvid honom på spelbordet, i ett generöst tilltaget askfat, sänder en bortglömd Lucky Strike en rökpelare mot taket. Där ligger en stålkam, en svart biljardboll, ett kranium och ett pinup-magasin från 1950-talet. Med sin lediga hand lyfter han ett stadigt tumblerglas med tre fingrar bourboun. De klirrande isbitarna är så nära samhällets byggstenar han ska komma.

Nicke Borg är anhängare av nessianismen och scenen ovan skisserar några av grunddragen i den nessianska filosofin. Flera av läsarna har säkert redan kompletterad bilden med ett soundtrack: ”Some people like to gamble/but you, you always lose/some people like the rock ‘n’ roll/you’re always singin’ the blues”. Sitt namn har nessianismen fått från Mike Ness, Social Distortions oförtröttlige frontman. Evig underdog och antihjälte. För sina följare i punk/hardcore-svängen fungerar han som en yngre version av Johnny Cash: lika delar värsting och klok gubbe. En förstående pappa som lagt de vilda åren bakom sig, men vars själ inte låter sig komma till ro.

Bandet Social Distortion är jämngammalt med mig. Kanske är det därför jag har så lätt att läsa in något faderligt i Mike Ness’ uppenbarelse. Han har emellertid inte alltid varit den västkustpunkens patriark han är idag. En gång var han en sminkad yngling och den som sett turnéfilmen ”Another State of mind” minns nog hur en 18-årig Ness poserar framför spegeln och diskuterar betydelsen av kajal och hårspray för punken. Jajamän, han var en posör och ett emo. Kanske inte helt och hållen posör — det berättas till exempel om hur han som 15-åring omhändertogs av polisen på grund av fylleri och sattes i fyllecell. Hans mamma löste ut honom senare under kvällen men istället för att köra hem honom återförde hon sin son till den fest där han berusat sig tidigare, till polarnas jubel. OCs punkigaste morsa hade utsetts.

Det tog ca tio år innan Mike Ness hade vuxit i kostymen han tagit på sig. I början av 1990-talet blev det betydligt lättare att ta hans bad boy/cry baby-image på allvar. Ytterligare tio år senare hade han däremot vuxit ur kostymen och den Mike Ness som idag skrålar om hur ”The black man” lärde honom spela blues, är näranog lika parodisk som en gång 18-åringen.

Men 1990 kom s/t och 1992 kom Somewhere Beetween Heaven and Hell. Sedan dröjde det fyra år innan Social Distortin skulle släppa det album som kom att kröna deras 1990-tal. Mellan 1992 och 1996 hade det som bekant hänt en hel del med den amerikanska västkustpunken. En efter en hade kollegerna ur den Kaliforniska scenen rönt kommersiella framgångar: Green Day, Offspring, Rancid, NoFX. Det var dags för Social Distortion att kliva upp på scenen och visar var skåpet ska stå.

White Light, White Heat, White Trash tar inte vid där Somewhere… slutar. Istället tar den ett jättekliv både bakåt och framåt och ansluter både till 1980-talets hardcorescen och samtidens ljudbild. Förstärkta med HC-veteranen Chuck Biscuits på trummor utstrålar skivan ett magistralt musikaliskt självförtroende. Det är ett album som fordrar ett mått av allvar. Som säger att punk är mer än runda ord och roliga hattar.

Om det musikaliska hantverket utstrålar självförtroende präglas skivans tematiska innehåll snarare av tvivel och introspektion. Ungdomens svartvita världsbild har fått ge vika till förmån för gråskalorna: ”I was wrong”, ” ”When The Angels Sing”, ”Crown of Thorns”. Det handlar om tro, om tvivel och om självrannsakan. I skivkonvolutet trängs Kristusfigurer med strippor och klansmen: Ondskan, synden, ljuset och hoppet. Det går inte att bortse från att detta blev Social Distortions sista album med gitarristen Dennis Danell, Danell som startade bandet tillsammans med Mike Ness när de gick i skolan. Det var naturligtvis ingen som visste att han skulle drabbas av en hjärnblödning fyra år senare, men på sina ställen är det som att albumet genom sin tematik snuddar vid något, något som blir uttalat först i och med Sex, Love & Rock ‘n’ Roll 2004 — ett album som till stora delar ägnas Danell.

Tillbaka hos Nicke Borg. En James Cagney-rulle har just dragit igång på en sömnig filmkanal. Flaskan är halvtom — för somliga är flaskan alltid halvtom. Från andra sidan gatan blinkar en trasig neonskylt. Svartmålade naglar sträcker sig efter zippo-tändaren.

Lyssna också på:
Social Distortion – s/t
Mike Ness – Cheating at Solitaire
Social Distortion – Love, Sex & Rock ‘n’ Roll

kommentarer
  1. projecthardcore skriver:

    Mycket välförtjänt omnämnande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s